Advent

Predikan av Johannes-Maria Störksen, karmelit

”Guds ankomst till jorden är en så väldig händelse att Gud ville förbereda den i århundraden”, säger Katolska Kyrkans Katekes (1). Strax efter syndafallet ger Gud ett löfte till Adam och Eva om att ormen, det onda,en gång skall besegras. Hela Gamla Testamentet är en fortsättning av detta det första ”glädjens budskap”,”protoevangeliet”, som blev givet åt människorna som näring för deras hopp och förtröstan. Sedan dess har Gud, i sin stora kärlek till människan, nedlagt i våra hjärtan, i vårt allra innersta, en längtan efter Honom, en väntan på Honom, en önskan om att söka Honom och att söka lära känna Honom. Han har gjort så att vi kan inriktas på att ständigt vänta på Honom, därför att han ständigt är här.

Varje år inbjuds de kristna att tillbringa de sista veckorna före Jul med att förbereda sig. Såsom Israels folk fick förbereda sig. När vi förbereder oss för att ta emot Guds Messias, vår Frälsare, han som befriar från det onda, kan vi därför vända oss mot judarna, våra storebröder, och vänta tillsammans med dem. Vi kan låta oss inspireras av deras trogna hopp, av deras törst och tålamod. Tillsammans med dem kan vi vaka och be, sjunga psalmerna som vi fått genom dem, och läsa alla de underbara profetiorna som talar om Honom som skall komma och frälsa sitt folk.

Men, till skillnad från Guds utvalda folk, som ännu väntar på hans första ankomst, är vi Kristustroende i en annan situation. Visst förbereder vi oss på Kristi födelse, vi väntar på honom som föddes åt oss för två tusen år sedan, och vi firar varje år hans födelse. Men vi firar inte bara åminnelsen av hans födelse, utan också det att han föds
på nytt och på nytt åt oss. Och i oss. Varje dag.

Dessutom, i motsats till det som är fallet för Israels folk, så är vår glädje tvåfaldig. Ty vi förbereder oss inte bara till att fira det nyfödda barnet, och till att låta Honom bli född i oss. Vi förbereder oss också på att han skall komma tillbaka. ”Varje år, då kyrkan firar adventsliturgin, aktualiserar hon denna väntan på Messias; då de troende deltar i den långa förberedelsen för Frälsarens ankomst, förnyar de den brinnande längtan efter hans andra ankomst” (2). Den andra ankomsten, som ”är mycket härligare än den första. Den första hänvisade oss till tålamodet. Den andra skall ge oss Guds rikes krona” säger Kyrillos av Jerusalem (3).

Vi väntar alltså på en som redan har kommit, en som redan är här. Därför präglas vår väntan av dubbel glädje och tacksamhet. Han är här, och han kommer kontinuerligt. Maria föder Honom hela tiden för oss och i oss. Hennes Ja till att bli Guds moder är ett ständigt Ja till att vara vår Moder också. När vi nu förbereder oss att fira Herrens födelse, får vi också förbereda oss att fira Henne som födde Honom, Hon som gav sitt Ja för att Han skulle kunna bli människa i hennes kropp, av hennes kropp.

Det är Adventstid. Från och med 1 Söndagen i Advent, och ända fram till Jul. Men egentligen är det adventstid hela året, eftersom vi alltid skall vaka och be, alltid skall förbereda oss på Herrens ankomst och Herrens återkomst. Ändå får vi begrunda detta lite mer speciellt just nu, under Adventstiden. Men utan att glömma hela årets, hela livets, advent. Och utan att glömma att vår Adventstid också är Guds Adventstid. ”Jag törstar” säger Kristus på Korset (4). Han väntar på oss. Han väntar på att vi, som Han har kommit till, skall komma till Honom och ta emot Honom. Den
största glädjen vi kan ge Honom är att säga till Honom: ”Jag kommer till dig, du som har kommit till mig!”

I denna adventstid inbjuds vi att förbereda oss med fasta. Ty då är vi mer mottagliga för den stora händelsen. Att fasta, det är att bli av med allt det som vi inte behöver. Vi skall tömma ur oss allt det som hör världen till, göra oss själva fattiga på denna förgängliga världs begär och rikedomar, och ”fästa oss enbart vid det som består och ha vårt hjärta i himlen.” Ty då är vi mest redo till att ta emot ”Han som kommer.” Vi inbjuds att förbereda oss med bön. Vi skall vaka och be. Vi skall, som Paulus säger i romarbrevet (5), ” lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning”. Vi skall ”leva värdigt, som det hör dagen till. ” ”Vi skall”, säger Aposteln, ”ikläda oss herren Jesus Kristus, och inte ha så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks.”

Vi skall också vaka. Att vaka, det är att ha ett vaket och uppmärksamt hjärta så att vi kan ta emot Honom vars ankomst alltid är närvarande för dem som gör sig närvarande för honom. Det är att leva i hans närhet, ty då hjälper han oss så att vår väntan blir en gärning som bereder hans ankomst, på den dagen då ”han uppenbarar sig” som evangelisten Johannes säger, och ”när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är. Var och en som har detta hopp till honom renar sig själv liksom han är ren6” (6). Att hoppas på Herrens återkomst är att rena sig själv och förbereda sig att ta emot honom. Att hoppas på Gud är att förenas
med honom.

För att kunna hålla oss vakna och be, behöver vi tystnad. Ty denna världs oväsen, detta oväsen som vi möter på så många sätt, skulle hindra oss från att förbereda oss, från att be, från att hålla oss vakna, från att ta emot Honom.

I världen är det ju ofta så att man måste ha mycket oväsen för att inte slumra och somna, både kroppsligt och andligt. När man vill ta emot Herren, då är det tvärtom. Då är det stillheten och tystnaden som behövs. Denna tystnad som är en gåva från Gud, för att vi skall kunna ta emot Gud. Ingen kan väl bättre än Guds Moder Maria vara vår läromästare. Marthe Robin sade: ”O Maria! O du min heliga och goda Moder! Ge mig, ge alla människor att förstå det stora värdet i tystnaden i vilken vi får höra Gud. Lär mig att tiga så att jag kan höra den eviga Visheten.”

Om vi alltså vakar och ber, då kan vi bli redo att ta emot ”Honom som kommer”. Han som är född av Fadern från evighet, han föddes in i tiden för ungefär 2000 år sedan. Vi vet lika säkert att han skall komma tillbaka, det har han själv sagt. Och han har sagt oss att vi måste förbereda oss inför hans återkomst. Vi vet inte när han kommer, om han kommer medan vi fortfarande lever, vi som lever här på jorden nu i dag, eller om han kommer efter vår död. Men vi vet att vi måste förbereda oss medan vi lever.

Ty när han på den sista dagen, ”kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar” (7), då skall han se vad vi har gjort här på jorden i vår livstid. Alldeles särskilt vill han se vad vi gjorde för de minsta av hans bröder, det vill säga för honom själv. Gav vi honom mat när han var hungrig, kläder när han var naken? Har vi då gjort det som krävs för att Herren skall kunna säga till oss: ” Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse.” Under denna tid av väntan och förberedelse har vi som uppgift att vara vittnen.

Genom att vaka och be skall vi vittna om att vi firar att Herren har kommit, att han är här, och om att vi förbereder oss på hans återkomst. Vi skulle inte ha någon adventstid om vi inte med säkerhet visste att Han skall komma. Så säkert är det att de som ser Guds folk under adventstiden måste kunna säga: ”Eftersom de förbereder sig,
i glädje, med fasta och bön, måste det vara sant att Herren skall komma!” Vår bön kan då vara att Herren gör så att också de vill ta emot Honom, att de upptäcker att han kommer för alla. Han är ju den som ”väcker i hedningarnas hjärtan en dunkel väntan på denna ankomst” (8).

(1) Katolska Kyrkans Katekes, 522.
(2) Katolska Kyrkans Katekes, 524. Jfr Upp 22:17.
(3) Kyrillos av Jerusalem, Dopkatekeser, in Läsningar till Kyrkans dagliga bön, I, s. 10.
(4) Joh 19:28.
(5) Rom 13:11b,12-13a.
(6) 1 Joh 3:2.
(7) Cf. Mt 25.
(8) Katolska Kyrkans Katekes, 522.