14:e söndagen u.å. Årg. A

Predikan av Wilfrid Stinissen ocd

Matt 11:25–30.

Ett ord i denna evangelietext är Kom. Vi hör detta ord hela tiden i adventsliturgin. Kom och befria oss – Kom, Herre Jesus. Det är vi som säger: Kom. I dagens evangelietext är det däremot Jesus som säger: Kom. Vi kallar honom och han kallar oss. Om vi, från var sitt håll, säger kom, är mötet ofrånkomligt.

Till vem talar Jesus? Till alla som är tyngda av bördor. Finns det någon av oss som inte på ett eller annat sätt är tyngd av någon börda? Den tyngsta bördan är kanske vi själva, att vi bär oss själva i stället för att låta oss bäras av Gud, av Jesus. Vi vill själva styra vårt liv, vi vill bestämma, planera, organisera, dirigera. Det medför många bekymmer, mycket funderande, grubblande, och många besvikelser, för ofta blir det fel.

Ta på er mitt ok, säger Jesus, himmelrikets ok. Vad är detta ok? Det är ett skonsamt ok och en lätt börda. Det är att leva som han själv har levt här på jorden och som vi alla kommer att leva i himlen. ”Jag gör ingenting av mig själv”, säger han. ”Det är Fadern som handlar i mig.” Det är som Paulus skriver: ”Nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig” (Gal 2:20). Det är att vara så överlämnad åt Gud att man är hans instrument, villigt, flexibelt, så totalt att det inte längre är jag som gör något för Gud utan att det är Gud som gör det genom mig. Det är inte längre ett verk för Gud utan ett Guds verk.

Detta är i sanning ett skonsamt ok och en lätt börda. Jag lånar min fiol åt Gud och låter honom spela. Det lyckas tyvärr inte alltid. Varför inte? Därför att jag ofta rycker fiolen ur Guds händer och envist vill spela själv. Jag tror, kanske inte teoretiskt men i praktiken, att det låter bättre när jag spelar själv. Men det är redan en stor nåd att någon gång ha märkt skillnaden mellan Guds spelande och mitt. Jag blir då motiverad att åter och åter överlämna mig åt Gud och låta honom leva och handla i och genom mig.

Så skall ni finna vila för er själ, säger Jesus. Ja, det är vila att inte behöva bära hela ansvaret och att inte så gravallvarligt behöva lösa alla problem själv. Han skall göra det – Ipse facket.

”Lär av mig”, säger Jesus också, ”som har ett milt och ödmjukt hjärta.” Att låta Gud handla förutsätter och skapar en viss ödmjukhet. Om något gott sker kan man inte skryta med det. Det är ju han som har gjort det. Man får mer och mer Marias hållning, – Maria som vi ständigt ser upp till för att av henne lära oss hur vi skall leva – hon som sade: ”Herren har gjort stora ting med mig, och heligt är hans namn.”