16:e söndagen u.å. Årg. A

Minipredikan av Wilfrid Stinissen ocd

Matt 13:24–43.

En av människans främsta dåliga egenskaper är att hon är otålig. Hon kan inte vänta. Det som kännetecknar Gud är att han har tålamod. I den liknelse som Jesus förklarar i dag hör vi den otåliga människan, nämligen tjänarna, som upptäcker att det finns ogräs på åkern. De vill gå och rensa bort ogräset. Men husbonden säger: “Nej, låt båda växa tills det är dags att skörda.” Han vill att allt skall stå kvar. Kanske är detta ur lantbrukssynpunkt ett egendomligt förfarande. Men i liknelsen har detta en djup mening. Vi skulle rensa bort ogräset omedelbart, vi skulle utrota alla onda människor så som man utrotar skadliga insekter. Vi vill se kraftiga och effektiva åtgärder.

Vilken tur för mänskligheten att vi inte är Gud! Vi skulle i vår otålighet förstöra oändligt mycket. Det är inte lätt att rensa bort ogräset utan att på samma gång skada vetet. På bondens åker kan man nog tydligt skilja ogräset från vetet, men det kan man inte på världens åker. Det är inte möjligt att dela upp människor i två kategorier: onda och goda. I goda människor finns också en del ondska, i så kallade onda människor finns också en del godhet. När vi i hemlighet önskar att Gud skall ingripa mot onda människor, tänker vi spontant på en grupp som vi naturligtvis inte tillhör.

Men är det säkert att vi tillhör de goda, att vi alltid tillhört de goda? Om Gud hade lika lite tålamod som vi, skulle den syndiga kvinnan i evangeliet aldrig ha blivit den heliga Maria Magdalena, och antagligen skulle vi inte ens sitta här. Hos de flesta människor, även hos oss, är det onda blandat med det goda. Vissa ögonblick i vårt liv sticker det onda upp huvudet. Då kan det hända att vi blir en börda för våra medmänniskor, som ogräset på åkern.

Men Gud låter oss växa. Med outtömligt tålamod ger han oss oupphörligt nya möjligheter. Ständigt får vi nya tillfällen att börja om. Varje ögonblick kan vi upphöra att vara ogräs och i stället bli vete. “En gång tillhörde ni mörkret, men nu är ni ljus i Herren”, skriver Paulus. Han kunde också ha skrivit: “En gång var ni ogräs, men nu är ni vete”. Varje dag erbjuder oss nya chanser och möjligheter. Gud låter oss leva för att ge oss tillfälle att förnya oss.

Låt oss vara tacksamma att Gud har tålamod och låter oss stå kvar på hans åker, så att vårt ogräs undan för undan kan bli förvandlat till vete.