Under de senaste femton åren har antalet nunnor i de kontemplativa klostren i Kyrkan – världen över – sjunkit i antal från ungefär 50.000 till nu strax under 40.000. Det är en ganska stor minskning, på en relativt kort tid. Detta meddelades från den Heliga Stolen ganska så nyligen. Antalet, är naturligtvis inte allt som är av betydelse. Men varje tänkande katolik med hjärtat på rätt plats, ställer sig naturligtvis frågor: Innebär detta måhända också att den allmänna vakenheten och brinnande väntan på Herren, har avtagit i Kyrkan? Och, vad innebär det för Kyrkan, för prästernas och deras arbete, själarnas frälsning och fullkomnande, att antalet kvinnor som helt viger sina liv åt att i kontemplation söka Guds ansikte och med sina uppoffringar i det fördolda på detta sätt också bär upp världen, blir färre?
Det är meningsfullt att sätta frågor som dessa i samband med Vår Herres ord i denna söndags evangelium: Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande (Luk 12:36).
Uttrycket ”fäst upp era kläder” framkallar direkt synen av en person som är redo för en uppgift, eller beredd för en resa. Uttrycket ”håll lamporna brinnande” visar uppvisar tydligt attityden hos en som vakar för något viktigt eller väntar på någons ankomst. Dessa båda livshållningar hör samman. Bildspråket som Herren använder syftar här inte främst på vakenhet och klarhet inför en yttre geografisk förflyttning eller skeende, som det en gång direkt var för Israels barn, inför uppbrottet ur Egypten. Vad Jesus efterlyser hos oss var och en nu, är inre samling, och en sådan inre samling just som också bereder vägen för kontemplationens möte med Herren.
Inre samling är ett villkor för allt vaket och djupare sätt att leva. Därför är det också oumbärligt för vår omvandling och förvandling i Kristus, till vilket han har kallat oss. Som sådant är det först och främst naturligtvis raka motpolen till distraktion. Vi kan inte samla oss till bön, säger vi ibland: vi är distraherade. Vi har alla en fantastisk gudagiven gåva: det är just vår uppmärksamhet. Denna är en väsentlig del av vad det innebär att vi är skapade till Guds avbild, förmågan i frihet och kärlek kunna ge sin uppmärksamhet åt något eller någon. Då vi är distraherade hoppar denna uppmärksamhet bara från det ena till det andra, dock, utan att vi egentligen tränger fram till deras väsen, utan att vi verkligen rör vid dem, annat än bara helt flyktigt och ytligt. Samling i det inre, är däremot själva motpolen till detta, motpolen också till angelägenhet, omsorg och sysslandet med det ytliga.
Vad evangeliet presenterar för oss är det Absoluta; det i vars ljus också allt annat därför öppnar upp sig och visar sin sanna mening. Och här visar det sig då vad denna inre samling verkligen är. Inre samling, här sedd till sitt positiva och eftersträvansvärda innehåll, är att återfå och återvinna sin grundläggande inriktning mot Gud. På plats här, och bara på plats här, kan vi helgas i djupet av vår personlighet.
Inre samling kan vara, låt oss säga, både ofrivilligt och frivilligt. Både och. Vi kan i en (bokstavligen menat) benådad stund liksom spontant komma att bli djupt samlade i vårt inre – exempelvis vid mottagande av sakramenten, av något bibelord eller kanske ett försynens ord från någon medmänniska. Sådan hjälpande nåd skänker Gud vanligtvis inte sällan den som älskar och vill älska honom. Men, samtidigt vore det fel av oss om vi alltid bara liksom skulle sitta och vänta på en sådan gåva som drar oss in i Hans närvaro och får livets mening att komma i dagen. Jesus, och nu kommer vi åter till dagens evangelium, talar till oss genomgående också i formen av uppmaningar: var vakna, gör er beredda, fäst upp era kläder. Han visar att vi själva också frivilligt (ja, faktiskt) skall avsäga oss fåfängligt sysslande med det ytliga och så i samling återerövra: det bestående.
Hur många goda föresatser man än har, hur mycket man kan se vad det goda är, hur mycket man än längtar efter att stå upp och så vidare, så hjälper detta inte om man inte också mobiliserar djupet som det innebär att samla sig, att man verkligen också fäster upp sitt hjärtas kläder.
Klostren är miljöer för just detta. De är den Helige Andes konkreta hjälp i historien, och här finns det också, just eftersom det är denne Helige Ande, en underbar gåva till hela Kyrkan. Det finns här ett underbart ömsesidigt utbyte mellan de olika delarna i Kristi kropp, för Andens verk är alltid sköna och Hans gåvor till uppbyggelse för alla. Och ett stort uttryck för detta hörde vi i den första läsningen från Vishetens bok: ”Rättfärdiga fäders fromma söner förrättade offer i hemlighet [vi kan säga, i klostren, men också hos var och en som ute i världen som i inre samling lever inriktade på Gud]; de förband sig enhälligt att följa den gudomliga lag som förpliktigar de heliga att dela både faror och framgång lika, och redan nu stämde de upp fädernas lovsånger” (Vish 18:9). Vi känner Teresa av Jesus, hennes syn på detta samspel inom Kyrkan för vilket hon på Kristi uppdrag grundade nya kloster.
Inre samling är det som bereder rum just för kontemplationen; för det skådandet av Guds ansikte, för det kommande stora mötet med Herren. Detta antyds av Vår Herre själv i evangeliet genom orden att för den som varit trogen denna samling i inriktning på Honom så skall Han själv en gång fästa upp sina kläder och Han skall låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Här i vår kontemplativa överlåtelse åt Gud erfar vi ljuset av Hans kärleksfulla blick som genomtränger vår själ och är medvetna om Hans personliga respons till vår kärleksfulla överlåtelse. Full överlåtelse är möjlig i denna kontemplation, för här är också överlämnandet av oss själva inräknat, det är inte bara vår kärlek som tas emot, utan hela vårt vara: här vilar vi omfamnade av vår absoluta Herre, från vars händer vi utgått, i vilka våra liv vilar och som i det heliga dopet har meddelat oss ett nytt övernaturligt liv.
Jesu uppmaningar och hans löftesord visar att han talar till oss inför vårt livs slut, inför tidens slut, om det kommande eviga livet, vars stund vi inte känner. Men vi vet genom Hans ord att vi som tillhörandes Honom också har en del i detta liv redan nu. Tron ger oss Gud. Och vi vet genom Hans ord och genom helgonens erfarenhet att Han – genom trons slöja – också skänker oss försmak och substantiell del av detta i kontemplationens gåva.
Inre samling är inledningen till kontemplation. Medan vårt jordiska liv inte kan alltid kan vara rent kontemplativt, för det är inte möjligt i detta liv, så borde det alltid förbli samlat, med kläderna uppfästade och med lamporna brinnande. Ändå så är det också så att kontemplationen ger näring åt den livsnödvändiga inre riktningen. Varje sann kristen behöver därför avsätta i alla fall en viss del av sitt liv exklusivt åt stunder av bön, för betraktelse och kontemplation.
Så, avslutningsvis, till våra inledande frågor om antalet; har de någon betydelse? Naturligtvis har de det. Men vi börjar bäst med att räkna in oss själva bland de som hörsammar Jesu ord idag.
Lev ett alltigenom heligt liv, har Han vid något tillfälle viskat genom sin Helige Ande (1 Pet 1:15). På ett helt underbart sätt har det i den heliga Teresa av Jesus liv blivit synligt, att det är bättre att denna insikt kommer till oss sent än aldrig.