1:a söndagen i advent. Årg. B

Predikan av Anders Arborelius OCD

”Varför låter du oss gå vilse och överge dina vägar, Herre”, frågar Jesaja i dagens första läsning. Och den frågan har människor alltid upprepat ända sedan dess: ”Varför tillåter Gud oss att gå vilse? Varför tillåter Gud det onda?” men det finns en liten accentskillnad mellan Jesajas fråga och den fråga som vi hör så ofta. Och i den till synes obetydliga lilla accentskillnaden ligger något helt avgörande, ja, en avgrund mellan två helt olika livsuppfattningar. Jesaja vänder sig direkt till Gud och säger du, medan den andra frågan egentligen är retorisk och inte vänder sig till någon, utom möjligen till det egna jaget. Jesajas fråga är bön, för så länge vi säger du är det alltid fråga om bön.

AdventSå länge vi vänder oss direkt till Gud och säger du, får vi fråga honom om allt. Inom bönens värld finns det en oändlig frihet, och det beror naturligtvis på att vi är skapade till Guds avbild, han som i sig själv är helt fri, ja helt oändlig. I bönen är det alltid två slags frihet som möts, Guds och vår egen. Dessa slags frihet är besläktade, men ändå olika. I bönens dialog lär vi oss att frivilligt infoga vår frihet i Guds: ”Ske din vilja”. Här finner vi faktiskt svaret på Jesajas fråga: ”Varför låter du oss gå vilse och överge dina vägar, Herre?” Vägen fram till svaret är ofta lång, men går vi på bönens väg kan vi inte gå vilse. Ställer vi vår fråga till Gud – till dig, o Herre – får vi svar. Ställer vi den till vårt eget tyckande och tänkande, kan vi aldrig få svar.

Livets grundstruktur är dialog och relation; det är filosofins sätt att besvara livsfrågorna. Och teologin instämmer; förbundet mellan Gud och oss går som en röd tråd genom hela Bibeln och får sin fulla verklighet i den oupplösliga föreningen mellan Kristus och hans Kyrka. Och allt detta pekar tillbaka på tillvarons innersta kärna: den eviga relationen och förbundet i Gud själv mellan Fadern och Sonen i Andens enhet. Här finns det definitiva svaret på alla frågor. Vägen därhän är ofta lång för oss, men ”Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus, vår Herre”, som Paulus säger i dagens andra läsning.

Gud kallar oss till gemenskap med sig själv. Gud kallar på oss, han ropar på oss, han tilltalar oss. Ofta erfar vi detta så att säga bakifrån: som vår egen fråga, som vårt sökande, som vår oro och vår längtan. Också detta möter vi hos Jesaja: ”O att du slet itu himlen och steg ner … när du utförde underverk som vi inte väntade oss”. Gud väcker, djupt inom oss, en längtan, ett hopp. Först kan detta vara mycket vagt och diffust, men så småningom brukar det anta fastare konturer: ”O att du ville komma till oss”. Vår längtan blir dialog med ett du, det blir bön. Vi vänder oss direkt till Gud: kom till oss, o Herre. Det är det som är advent. Gud vill ingenting hellre än att komma till oss, men han vill också att vi skall längta efter honom, liksom längta fram hans ankomst: ”kom och dröj inte, o Herre.” Våra frågor går över till uppmaning, till bönfallan, till bejakelse.

Gud vill ingenting hellre än att besvara vår längtan. Jesajas bönerop ”O att du steg ner” sammanfattar hela Gamla testamentets obändiga längtan, och den har besvarats när Gud kommer till jorden och antar vår mänskliga natur. Advent är människans rop, och jul är Guds svar. Detta är något oåterkalleligt. Gud har svarat en gång för alla på våra frågor, på våra rop, genom att bli människa. Men ändå måste vi lära oss detta alltmer, både som enskilda personer och som gemenskap, som Kyrka. Bönens dialog fortsätter och fördjupas både i var och en av oss och i hela Kyrkan. Och när väl Gud en gång gett oss svaret, låtit det eviga Ordet bli kött och blod i Jesus Kristus, då gäller det att också välkomna det.