20:e söndagen u.å. Årg. A

Predikan av Wilfrid Stinissen ocd

I dagens evangelium finner vi hela det glada budskapet i ett nötskal. Matteus berättar att Jesus hade dragit sig undan till området kring Tyros och Sidon, det vill säga till ett område som låg utanför Israels territorium. Där mötte honom en kanaaneisk kvinna från dessa trakter. Termen ”kanaaneisk” betyder hos Matteus samma sak som hednisk. Hon hörde inte till Israel. Denna hedniska kvinna kommer fram till Jesus och ropar: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig.” Hon har tydligen hört om honom och vet att Israel betraktar honom som sin räddare, och att han gör under. ”Förbarma dig över mig!” ropar hon till Jesus, ”Min dotter plågas svårt av en demon.” Att säga till Jesus: ”Förbarma dig över mig”, är ett säkert sätt att dra till sig hans uppmärksamhet och väcka hans medlidande. Barmhärtighet är hans svaga sida, hans akilleshäl. Alla som har läst En rysk pilgrims berättelser och har lärt känna Jesusbönen gör precis som denna kanaaneiska kvinna. De ber: ”Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig.”

Den kanaaneiska kvinnanEfter denna träffsäkra inledning får kvinnan alltså räkna med att Jesus kommer att befria hennes dotter från demonen. Märkligt nog har bönen den här gången ingen effekt. Jesus gör som om han inte hört henne, han ger inget svar. Men kvinnan ger inte upp, hon går bakom honom och fortsätter att ropa. Lärjungarna blandar sig nu i. De är kanske irriterade och vill helst bli av med denna ropande kvinna. De uppmanar Jesus: ”Säg åt henne att ge sig i väg.” Evangelisterna påpekar ofta att lärjungarna spelar en viktig roll. Till och med deras irritation kan bidra till att Jesus gör ett under. Men det grekiska ordet ”apóluson” kan också betyda: ”Lyssna till henne, gör henne nöjd.” Kanske är de inte alls irriterade utan tvärtom rörda över kvinnans nöd. Vi kristna tänker här osökt på helgonen som gärna står oss bi när vi ber till Gud om en särskild nåd. De är alltid redo att vara våra advokater.

Jesus vägrar fortfarande. Men lärjungarnas ingripande får honom i alla fall att ta sig an problemet. Han förklarar varför han inte kan och inte vill hjälpa denna olyckliga kvinna. ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Tidigare hade han sagt något liknande när han sände ut sina lärjungar: ”Ta inte vägen till hedningarna… Gå i stället till de förlorade fåren i Israels folk” (Matt 10:5-6). Jesus är bunden vid det uppdrag han har fått av sin Fader, och detta uppdrag är i ett första moment begränsat till Israel. Han har kommit för att rädda Israel. Sådan är Faderns plan, och så har profeterna beskrivit Messias roll. Fadern vill visserligen rädda alla människor, men genom förmedling av Israel. Först måste Israel ta emot Guds Messias och låta sig räddas av honom. Sedan kommer Israel att bli Guds instrument genom att sprida den goda nyheten över hela jorden. Jesus är i första hand sänd till Israel. Denna kanaaneiska kvinna hör inte till det folk som Gud har slutit förbund med.

Jesus vänder sig nu till kvinnan som ännu inte har gett upp utan upprepar: ”Herre, hjälp mig.” Han talar klarspråk och använder ord som kunde såra henne: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Det låter hårt i våra öron. Vi har ju vant oss vid att diskriminering är den värsta av alla synder.

Men kvinnan låter sig inte avskräckas. Hon är inte förnärmad, hon accepterar att ta plats bland hundarna. Just genom att tala om hundar har Jesus gett henne en nyckel varmed hon kan öppna gudsrikets låsta dörr. Kvickt och slagfärdigt tar hon tacksamt upp bilden om hundarna och svarar Jesus: ”Men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.”

Nu känner sig Jesus besegrad. Han lägger ner sina vapen. Är det inte märkligt att människan kan kämpa med Gud och ibland besegra honom? Så har också patriarken Jakob vid Jabbok brottats med en mystisk man som var en ängel eller Gud själv och, enligt mannens egen utsaga, besegrat honom (1 Mos 32:22-28).

Det är sant att Jesus i första hand är sänd till Israel och att han måste respektera denna gudomliga ordning. Men det är också sant att i Guds rike intar ödmjukheten den första platsen. Den som är nöjd med den sista platsen får höra Herren säga: ”Käre vän, flytta dig längre upp” (Luk 14:10). Den som däremot har fått den första platsen och stoltserar med detta, riskerar att se sig förvisad till den sista. I Guds rike är det ödmjukheten som är avgörande. Och den ödmjukaste av alla är Jesus själv. När Paulus vill beskriva Jesu sinnelag, det som är allra mest typiskt för honom, säger han: ”Han gjorde sig ödmjuk” (Fil 2:8).

I sin bok Fullkomlighetens väg liknar den heliga Teresa av Avila det andliga livet vid ett schackspel. Hon ursäktar sig inför sina systrar för att hon använder en så världslig bild, så världslig att detta spel inte var tillåtet i hennes kloster. Hon påpekar i alla fall att det är viktigt att flytta pjäserna på schackbrädet på rätt sätt, så att man gör den gudomlige Kungen schackmatt. Pjäserna är dygderna och drottningen är ödmjukheten. Med denna drottning besegrar man Kungen. ”Han kommer inte att kunna undkomma oss och kommer inte heller att vilja det”, säger hon (Fullkomlighetens väg 16,1-2).

Den kanaaneiska kvinnan gör Jesus schackmatt. Han är fullständigt värnlös när man närmar sig honom med ödmjukhet och tillit. Denna kvinna får så att säga Guds ursprungliga plan att spricka. Hon skjuter en bräsch i den mur som isolerade det utkorade folket och gjorde det till ett privilegierat folk som uteslöt alla andra. Om Israel förhäver sig över sin utkorelse förlorar det automatiskt sin rätt att vara först. I Guds rike är det alltid ödmjukheten som avgör. Denna kvinna är, tack vare sin tillit och ödmjukhet, mer hemma i Guds rike än de som girigt håller fast vid sin första plats. Det är hon som får höra de befriande orden: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.”

Så länge Jesus lever på jorden är frälsningen inte tillgänglig för hedningarna som grupp. Endast i enskilda fall gör Jesus ett under för en av dem. Så har han också tidigare gjort ett under för den romerske officeren när denne bad Jesus att bota hans sjuke tjänare. Även denne var en ödmjuk man som inte aktade sig värd att Jesus skulle gå in under hans tak (Matt 8:5-13). I dessa särskilda fall anmäler sig något nytt, man anar gryningen av den nya framtiden då Gud kommer att fullända sin frälsningsplan och vända sig direkt, utan Israels förmedling, till alla folk.

Betyder detta att Gud definitivt har förkastat sitt egendomsfolk? Inte alls. Som Paulus skriver tar Gud inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse. Han förblir trogen även om vi sviker. Som syndare sitter vi alla i samma båt. Paulus avslutar sin meditation över Israels öde med dessa ord som lyser som solen i en mörk värld: ”Gud har gjort alla till olydnadens fångar för att kunna förbarma sig över alla” (Rom 11:32). Här får vi veta den djupaste grunden till varför Gud tillåter synden. Tack vare synden, den förlåtna synden, kommer vi i hela evigheten att få besjunga Guds barmhärtighet.