21:a söndagen u.å. Årg. A

Av Wilfrid Stinissen ocd

 

Matt 16:13–20.

I denna evangelietext ställer Jesus sina lärjungar – och oss – den viktigaste fråga som kan ställas: ”Vem säger ni att jag är?” Jesus ställer aldrig banala frågor. Hans frågor finner aldrig sin grund i nyfikenhet. Han frågar inte för att själv få veta mer, utan för att den tillfrågade skall veta mer. Han lockar fram ett svar som kanske låg gömt någonstans i det undermedvetna och som väntar på hans fråga för att bli klart medvetet. Jesus är en mästare i att locka fram det bästa hos sina vänner.

Jesus ställer sin fråga i två moment: vem säger människorna att människosonen är? – vem säger ni att jag är? Det är uppenbart att Jesus inte är särskilt intresserad av vad folk säger om honom. Frågans första moment är endast en inledning, en språngbräda till det andra momentet som är det avgörande: vad säger ni? Han vill att kontrasten mellan folkets olika meningar och lärjungarnas insikt skall komma fram. Det är något särskilt, detta att få vara hans lärjunge. ”Ni har fått veta Guds rikes hemlighet”, hade Jesus sagt vid ett annat tillfälle, ”men för dessa som står utanför är allt bara liknelser” (Mark 4:11). Av folket kan man inte vänta sig att de har förstått något. Därför finns det många svar på den första frågan, svar som går isär och motsäger varandra. Men lärjungarna borde ha förstått: Vem säger ni att jag är?

Detta är ett högtidligt ögonblick. Man kan föreställa sig att det råder ett ögonblicks tystnad innan svaret kommer. Och svaret kommer givetvis genom Petrus. Det är inte första gången Petrus uppträder som lärjungarnas talesman. Han har så att säga hjärtat på tungan. Han är inte den diskrete, varsamme typen som helst låter de andra tala. Han formulerar vad alla lärjungar tänker: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Det som folket trodde om Jesus hade alltid med det förgångna att göra: han var Johannes döparen eller Elia eller Jeremia. I bästa fall var han en upprepning av dem. För Petrus och lärjungarna var det tvärtom. Den som hörde till framtiden, den som en dag skulle komma, den som skulle infria alla löften och fullborda alla profetior, den har nu kommit. ”Du är Messias.” Framtiden är här och nu. Efter honom kan och behöver ingen mer komma. Han är Guds sista ord. När han kommer, börjar den sista tiden.

Glädjen hos Jesus är stor. Han jublar, men inte för att han känner sig bekräftad av Petrus. En sådan självcentrerad glädje är Jesus helt främmande. Han jublar för Petrus skull. Han kommer med en saligprisning som är ytterst personlig: ”Salig är du, Simon.” Och varför är Simon salig? Inte i första hand för att han har gett det rätta svaret, utan för att, så säger Jesus, ”min Fader i himlen har uppenbarat detta för dig.” Jesus jublar för att Petrus får delta i hans egen glädje, den glädje som är frukten av en levande relation till Fadern.

Och så kommer några livsviktiga ord, livsviktiga för Petrus och för Kyrkan. Ord som redan ger en första antydan om Kyrkans definitiva struktur. ”Jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka.” Det är för litet att säga att Simon Barjona får ett nytt namn. För en jude uttrycker namnet den fundamentala verkligheten, en människas djupa personlighet. Simon Barjona – det betyder ”duvans son” – blir plötsligt Klippan. Han genomgår ett slags transsubstantiation, en radikal förvandling.

I Gamla testamentet kallas Gud själv ofta för klippa, dvs. ett fundament, en fast grund som man absolut kan lita på. Guds ord är fullständigt pålitligt, även när det blir människa: ”den klippan var Kristus”, skriver Paulus (1 Kor 10:4). Utan att Jesus avstår från att själv vara klippan, låter han Petrus få del av denna egenskap: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka.” Genom att Kyrkan är byggd på klippan får hon själv något av denna absoluta pålitlighet. Jesus hade en gång talat om en klok man som byggde sitt hus på klippan. Han är själv denne kloke man. ”Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på klippan” (Matt 7:25). Vilken trygghet att få bo i ett sådant hus, vilken trygghet att få tillhöra den Kyrka som är byggd på Petrus, Klippan!

Men Jesus har inte talat färdigt än till Petrus. Han tillägger: ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” Den som har nycklarna i ett hus är herre i detta hus. I Gamla testamentets tid var nycklarna stora och tunga. Att göra kopior av nycklar kom inte i fråga. Petrus får bestämma vem han släpper in i Kyrkans hus och vem han utestänger. Och hans beslut har giltighet i himlen, dvs inför Gud.

Det definitiva beslutet om vem som hör till de utvalda och får komma in i himlen, är Jesu sak. Denna befogenhet överlåter han inte åt Petrus. Det är Jesus själv som på den sista dagen kommer att skilja fåren från getterna (Matt 25:32). Men under den tid som föregår den sista domen, den tid som vi lever i, är det Petrus som bestämmer vem som tillhör Kyrkan och vem som får delta i Kyrkans sakrament som gör himmelriket närvarande på jorden.