24:e söndagen u.å. Årg. A

Minipredikan av Wilfrid Stinissen ocd

Det var ett diskussionsämne bland de skriftlärda hur ofta man borde kunna förlåta. Din hustru? Du får förlåta henne en gång. Din bror? Du skall förlåta honom fem gånger. Petrus tror att han är generös när han är villig att förlåta sju gånger. ”Sju gånger?” svarar Jesus, ”nej, sjuttio gånger sju”, det vill säga alltid. Aldrig får man bli trött på att förlåta. Varför inte? ”Lyssna”, säger Jesus. Och så berättar han den liknelse som upprör oss, med all rätt.

FörlåtelseMycket i denna liknelse låter osannolikt. Det är knappast troligt att en vanlig tjänare skulle kunna ha en så enorm skuld. Tio tusen talenter är kanske 80 miljoner kronor. Osannolikheten är givetvis avsiktlig. Den låter oss förstå att det här inte handlar om en jordisk kung utan om Gud. Endast i förhållande till Gud kan man ha en sådan skuld. Och endast Gud kan vara så generös att han går mycket längre än vad tjänaren ber honom om. Tjänaren ber endast om lite uppskov: Ge mig tid, så skall jag betala alltsammans.” Men herren vill inte höra talas om tid, genast efterskänker han hela skulden.

När samme tjänare, omedelbart därefter, griper en medtjänare om strupen och låter sätta honom i fängelse därför att han inte på fläcken kan återbetala en struntsumma, hundra denarer, kanske 140 kronor, blir herren vred, och vi med.

Kära bröder och systrar, denna liknelse är en brinnande uppmaning till barmhärtighet. Jesus säger om sig själv att han har ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29). Han vill att vårt hjärta skall likna hans, att vårt hjärta av sten skall bli ett hjärta av kött. Egentligen önskar han en hjärttransplantation, att hans eget hjärta skall ersätta vårt.

”Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig” (Luk 6:36). När Jesus talar om våra inbördes förhållanden, pekar han alltid på sin Fader eller på sig själv. Vi skall göra som de. ”Ni skall älska varandra så som jag har älskat er” (Joh 15:12). ”Om jag har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter” (Joh 13:14). Alltid skall vi ta Jesus eller Fadern till föredöme (Ef 5:1). I bönen ”Fader vår” händer det häpnadsväckande att vi ber Gud att förlåta oss ”så som ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”. Det verkar som om vi vågar be Gud att följa vårt exempel. Det är Jesus själv som lärt oss denna bön. Han tar för givet att vi förlåter varandra, det är en självklarhet för honom. Vi är ju alla barn till samme kärleksfulle Fader.

Om Gud är vårt föredöme kan det aldrig finnas någon gräns för vår förlåtelse. Ibland är vi rädda att vi genom att ständigt förlåta skulle kunna uppmuntra dem som angriper oss att fortsätta med det onda. Liksom vi kan vara rädda att ge allmosor därför att tiggaren kanske använder vår allmosa till att köpa sprit. Gud är inte så rädd. Han låter inte solen gå upp bara över de goda. Alla får njuta av ljuset. För övrigt betyder förlåtelse inte att vi måste acceptera vilka kränkningar som helst. Vi får och skall slå vakt om vår integritet, vi får sätta gränser, men aldrig för förlåtelsen.

Guds kärlek är förlåtelse, och därför är hans förlåtelse gränslös. Han vill att vi har samma sinnelag som han. Om en broder har sårat mig skall jag inte vänta med att förlåta tills han ber mig om förlåtelse. Denne broder har rätt till min förlåtelse. Jag är honom min förlåtelse skyldig. I Guds rike blir allt upp och nedvänt. Det är den som inte förlåter en orätt som blir den skyldige.
Om vi var mer medvetna om både vår synd och Guds ständiga förlåtelse, skulle vi förstå hur löjligt det är att fastna i de små oförrätter som andra begår mot oss. Vi gör Gud ständigt orätt genom att inte lita på honom, genom vår likgiltighet inför den kärlek han öser över oss.

Men Gud förlåter och förlåter. Gud är ljus och sprider ljus i den människa som vill öppna sig för honom. Vi vet alla hur det mörknar i oss, ja hur vi förgiftar vår själ när vi ältar och idisslar gamla oförrätter. Det är omöjligt för någon som lever i Guds klara ljus att inte vilja förlåta. Jag säger ”vilja”. Det kan hända att vi behöver tid för att helhjärtat kunna förlåta. Det räcker att vi vill det. Och om vi ännu inte förmår detta, så kan vi längta efter att kunna vilja. Och om vi inte ens har denna längtan, så kan vi be om den. Det finns alltid en möjlighet att ta ett steg i rätt riktning.

Fader, Son och Ande, är fullständigt givna åt varandra, öppna och transparenta för varandra. Denna glädje är deras lycksalighet. Gud vill inget hellre än att vi får del av den.