Vårens återkomst är en synnerligen passande påminnelse nu, 9 månader före jul, om
den ännu mer radikala förnyelse av skapelsen som ägde rum i och med inkarnationen.
Ty med Kristi ankomst skedde en ny skapelse; “det gamla är förbi, se, något nytt
har kommit!” (2 Kor 5:17)
Vi firar i dag hela historiens mittpunkt och mest betydelsefulla ögonblick. Den nya
skapelsen i Kristus är ett större mirakel, en större gåva, en viktigare händelse än till
och med den första skapelsen. När all historia tog sin början frambringade Gud allt
som existerar ur intet. Det var verkligen en händelse av vikt. Skall vi tro
vetenskapsmännen skedde det med “a big bang”.
Men det skedde inte för dess egen skull. Det var bara den nödvändiga
förutsättningen; det hade ett ändamål, en fullbordan, nämligen det mysterium som
vi firar i dag. Vi måste säga att hela det materiella universum i all dess otroliga
utsträckning skapades med tanke på inkarnationen. För när tiden var inne trädde
Gud in i sin egen skapelse. Han som är gränslös och evig, utanför materiens, tidens
och rummets begränsningar gjorde denna skapade värld till sin boning. Han blev
människa och bodde bland oss.
Och denna förunderliga händelse, detta fruktansvärda mysterium ägde inte rum
med en skräll utan i tystnad. Ingen märkte det ens. Det följde inte på någon
explosion utan på ett ord av samtycke yttrat av en ung flicka som hette Maria. Med
sin stora höviskhet bad Gud först om hennes tillstånd. Och med renheten i hennes
villkorslösa kärlek gav hon det. Och så antog Guds Son, med den helige Andes
kraft, kött av hennes kött. Dagens kollektbön ger oss skälet till detta. Han antog vår
natur för att ge oss del av sin gudomliga natur.
I Angelusbönen 3 gånger om dagen påminns vi om inkarnationen – men också om
påskmysteriet. Här är vi nu mitt i fastan och förbereder oss för att åter fira Kristi
död och uppståndelse. Festen i dag kan tyckas som en distraktion i sammanhanget.
Men det tror jag inte den behöver vara. Dagens andra läsning, från Hebreerbrevet,
påminner oss om omständigheterna kring Kristi födelse in i vår värld: “Blod från
tjurar och bockar kan aldrig ta bort synder. Därför säger Kristus när han inträder i
världen: ‘Jag har kommit, Gud, för att göra din vilja’”.
Hebreerbrevet gör det alltså klart att alltifrån början, från tillblivelsen i
modersskötet var Jesu liv inriktat på korsoffret. Han antog en kropp för att kunna
offra sig som en heloffergåva , i lydnad mot sin Fader. Den första skapelsen var,
om jag så får säga, en lätt sak för Gud. Den ägde rum på hans mäktiga ord, och allt
var gott och väl. Men Gud ville att hans återskapelse skulle vara långt ifrån en
sinekur. Världen som Kristus kom till var slav under förgängelsen, märkt av synd,
den låg under dödens och djävulens herradöme. Kristi kropp, som frälser och helgar
oss – den kropp vi tar emot i eukaristin – är alltid den kropp som sönderbröts på
korset och uppstod i härlighet.
Visst är det riktigt att bebådelsefesten nu räknas som en Herrens högtid. Inte desto
mindre är det omöjligt att vår blick i dag inte skulle fästas på hans mor. Hon står i
blickfånget. Som den helige Bernhard så vackert uttryckte det står hela
mänskligheten, hela det skapade universum i tacksamhetsskuld till henne för sin
återlösning. Maria antog Guds erbjudande och offrade sig till honom på allas våra
vägnar.
Och hon, vars högsta ära det är att kallas Guds Moder är också moder till Kristi
mystiska kropp, hon är vår moder. Detta moderskap som tog sin början vid
bebådelsen bekräftades just från korset. I all evighet skall det aldrig berövas henne.
Hon kan aldrig skiljas från Kristus. Hon kan aldrig skiljas från hans Kyrka.
Vi måste därför särskilt vända oss till Maria, Andens brud, den kvinna som var
lyhörd för Andens röst. Vi behöver efterlikna henne i hennes beredvillighet och i
hennes tystnad. Men framför allt behöver vi Marias kontemplativa samtycke till
Guds vilja. Utan det kommer alla våra yttre ansträngningar att åstadkomma mycket
litet.
Om en knapp månad skall vi förnya våra doplöften vid påskvakan. Vid vårt dop
sade vi ja till Gud. Låt oss be Maria om hjälp att leva det vi har lovat. Låt oss be
henne att lära oss sin egen bön, trons och hoppets bön, lydnadens, ödmjukhetens
och kärlekens bön: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.