28:e sönd. u.å. Årg. B

Meditation av Anders Arborelius OCD

Vi har lämnat allt. Mark 10:28–31.

Denna text kommer omedelbart efter episoden om den unge mannen som ägde mycket och som inte var beredd att lämna allt för att följa Jesus. Markus skriver att Jesus såg på honom med kärlek. Det var säkert en besvikelse för Jesus att denne man gick sin väg. Lärjungarna har sett Jesu besvikelse och vill trösta honom. Petrus säger i allas namn: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig.” Underförstått: vi är ju tolv, och denne unge man är bara en person, var inte ledsen. Vi brukar tro att lärjungarna bara tänker på egen fördel, på den lön de kommer att få. Men hos Markus talar lärjungarna inte om lön. Det finns verkligen en solidaritet med Jesus hos dem. De känner med honom, de vill trösta honom.

Petrus formulerar mycket starkt att han och hans kamrater har lämnat allt för att följa Jesus. Det är första gången det kommer fram hos Markus att lärjungarna har lämnat allt. Jämfört med vad Jesus har lämnat är lärjungarnas ”allt” inte så mycket. Jesus har avstått från sin gudom för att bli människa, han har lämnat det lycksaliga livet i himlen för att vara hos människor som inte förstår honom och ständigt sviker honom.

Men Jesus är tacksam för det lilla man gör för honom. Han lovar att ge hundrafalt igen, här i världen, och sedan evigt liv i den kommande världen. Han räknar upp vad lärjungarna har lämnat: hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar. Allt detta skall man få mångfaldigt tillbaka. Det kan förefalla märkligt. Det tycks ju inte stämma. Om man lämnar sitt hus och sin åker och går i kloster får man inte hundra åkrar tillbaka. Men Jesus vet, och vi alla vet av erfarenhet, att den glädje och frid man ibland får under en bönestund, är oändligt mer värd än tusen åkrar. Att ibland få något av Guds egen lycksalighet kompenserar alla försakelser.

När en syster eller broder avlägger sina löften väljer hon eller han inte sällan just denna text. ”Jag har ju lämnat allt och följt dig.”
Det är alltid gripande. Man tar ju ett stort steg när man går i kloster. Men så småningom förstår vi att vi kanske ändå inte riktigt hade lämnat allt. Man har lämnat en del materiella saker, men det betyder inte att man också har lämnat sig själv. Man tar sig själv, den gamla människan, med in i klostret. Det behövs ett helt liv för att verkliggöra den ursprungliga intentionen. När vi hör Petrus säga till Jesus: ”Vi har lämnat allt och följt dig”, och när vi själva tar dessa ord i vår mun, är de också en påminnelse om vad vi har velat göra men kanske inte helt konsekvent har gjort. Allt måste verkligen vara allt. Jesu löften går bara i uppfyllelse hos dem som i sanning har lämnat allt. Är vi beredda till detta?