Predikningar

2:a söndagen i advent

Adventsliturgin behärskas av två stora gestalter: Johannes döparen och Maria. Dagens evangelium talar om Johannes döparen. Han är förelöparen. Han går framför Herren för att bana vägen, för att göra stigarna jämna. Egentligen är detta en uppgift som vi alla har fått: vi måste hjälpa varandra att finna vägen, att finna en rak väg till Gud. Johannes döparen kan lära oss mycket. Det första som vi hör om honom i dagens evangelium är hans namn. Han kallas i Skriften ”rösten av en som ropar i öknen”. Han kallas inte ens profet. Han har så fullständigt identifierat sig med sitt budskap, han har blivit så ett med det Guds ord som han förkunnar, att hans personlighet helt försvinner bakom budskapet, att klangen från hans egen röst förstummas bakom det mäktiga vittnesbörd som Guds Ande ger genom honom.

Johannes DöparenNär vi förkunnar ett budskap brukar det vara annorlunda. Å ena sidan har vi vår personlighet, å andra sidan ett budskap som förkunnas av denna personlighet. Vi är inte helt identifierade med det budskap vi fått av Gud. Det gäller att läsa evangeliet så att det blir vårt kött och blod, att det är evangeliet sjäölvt som talar när vi förkunnar det. Vi är inte mer, vi får inte vara mer än en röst, Guds röst. Vi lånar vår röst åt Gud, vi är Guds mikrofon. Detta förutsätter att vi, liksom Johannes döparen, är fullständigt integrerade i evangeliet och i evangeliets budskap, att vi har lagt bort all egenkärlek och äregirighet. Det förutsätter att vi har tystat ner vår egen vilja, att vi inte lyssnar till våra egna små önskningar. Det förutsätter att vi kan – om jag får använda detta impopulära ord – lyda. Ordet ”lyda” kommer från ”lyssna”.

Vi måste lära oss att lyssna till Gud, försöka förstå vad han vill att vi skall göra. Guds vilja är ofta främmande för oss och ibland paradoxal. Tänk på Abraham. Gud lovar honom en son, och sonen föds. Gud lovar att denne son skall bli upphov till ett nytt folk, ett folk som skall vara talrikt som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand (1 Mos 22:17). Och så befaller Gud Abraham att frambära sin son som ett slaktoffer åt honom. Och Abraham är beredd. Han säger inte till Gud: ”Du motsäger dig själv, detta strider mot ditt löfte.” Abraham litar på Gud och gör vad Gud ger honom att göra i detta enda nu-ögonblick. Han överlåter åt Gud att uppfylla sitt löfte på det sätt han själv vet och vill.

På samma sätt måste vi göra. Dag för dag, ögonblick för ögonblick måste vi hålla utkik och söka efter Guds vilja, såsom den uppenbarar sig för oss i varje ögonblick, utan att ställa Gud till svars om han kanske tycks motsäga sig själv. Den människa som lever utifrån sitt själviska jag organiserar och planerar sin aktivitet. Den ena aktiviteten får inte stå i motsats till den andra. Allt måste vara logiskt, allt måste förlöpa smidigt och rätlinjigt.

Om vi vill vara en ”röst”, en Guds röst, måste vi vara beredda på oväntade svängar i vårt liv. Kanske måste vi, liksom lärjungarna, plötsligt lämna näten och följa Herren. Kanske kommer ett ögonblick då vi måste dra ett streck över det hittillsvarande livet och slå in på en helt ny väg. Vi kan aldrig veta på förhand, och vi behöver inte veta det. Det enda vi har att göra är att lyssna, inte till våra egna små önskningar, utan till Herren, att lyssna, att vara öppna och nollställda, så att vi kan säga vårt ”ja”.

Det finns en annan sak som är påfallande när vi betraktar Johannes döparen. Tänk på det ord som på ett enastående sätt sammanfattar hela hans liv: ”Han skall bli större och jag bli mindre” (Joh 3:30). Vår roll består i att bana en väg, att göra stigen jämn. Men när vi har gjort detta, måste vi ställa oss vid sidan för att lämna plats åt Herren. Så länge vi står mitt på vägen kan Herren inte komma förbi. Det finns ögonblick då vår närvaro är nödvändig, men det finns andra ögonblick då vår frånvaro är lika nödvändig.

Johannes döparen ger ännu en definition på sig själv. Han säger att han är brudgummens vän (Joh 3:29). Han är den vän som älskar bruden och brudgummen så mycket att han skyddar och vakar över deras kärlek. Han håller vakt över deras intimitet. Det är hans kallelse att sammanföra brud och brudgum, Gud och människ a , och sedan stå på vakt för att försvara detta kärleksmöte mot varje form av intrång. Men själv stannar han utanför, själv tar han inte del i mötet. Han stör inte brudens och brudgummens intimitet. Det är en tjänande kärlek som Johannes döparen lär oss.

Och slutligen en tredje sak, nämligen att vi måste vara förberedda på att inte få se resultatet av våra ansträngningar. Johannes döparen dör innan Herren helt har uppenbarat sig. När han har banat vägen är hans liv slut. Han dör av sitt budskap, han dör av sanningen, han dör därför att han är brudgummens vän, den vän som måste bli mindre för att brudgummen skall få hela platsen.

Detta måste vi vara förberedda på. I varje situation finns det en tid för förelöparen och en tid då förelöparen måste bli mindre och dö, kanske inte fysiskt, men i hjärtat, i minnet hos dem för vilka han har förkunnat budskapet. Vi måste vara förberedda på att man inte längre tänker på oss, därför att Ordet som såtts är så rikt, så överflödande, att förelöparen som plöjde och sådde glöms bort. Just detta bör vara vår stora glädje. Det är en glädje att se hur Kristus, vår Herre, växer till mognad och fullhet, det är en glädje att se hur han intar sin plats, hur han blir Konung och Herre, Broder, Frälsare, Glädje och Frihet för dem som vi förkunnat budskapet för, för dem till vilka vi sagt: ”Han kommer. Öppna er för honom”.