En predikan för tredje söndagen i fastan, B (Joh 2:13–25)
av Emmanuel Martens OCD (1920–2007)
Jesu uppträdande i templet kunde inte annat än förvåna, t.o.m. förarga de flesta av dem som såg honom. Det betraktades ju som självklart att man kunde köpa offerdjur i templets förgårdar. Endast i Jerusalem fick judarna frambära offer åt sin Gud, och det var en föreskrift att besöka templet tre gånger om året. För betalning av tempelskatten måste också de gängse romerska mynten med kejsarens bild växlas till giltig tempelvaluta. Så det var praktiskt med köpmän och penningväxlare nära till hands. Men för Jesus var synen av denna affärsverksamhet i hans Faders hus så outhärdlig att han i helig vrede, i nitälskan för Guds hus, drev ut allihop. Vilken oemotståndlig andlig kraft måste inte ha utgått från hans personlighet för att kunna göra något sådant utan att någon vågade motsätta sig honom.
Det var naturligtvis inte någon vardaglig händelse. Det var väl helt klart för alla att Jesus uppträdde som profet, alltså i Guds namn. Bara en profet kunde göra anspråk på en sådan auktoritet som att sätta sig emot något som folkets andliga ledare inte bara tillät utan också uppmuntrade, något som nästan var en nödvändighet för att pilgrimerna skulle kunna göra det som lagen förskrev.
Så kom då judarna (dvs. översteprästerna och folkets äldste, som Matteus skriver) till Jesus och frågade: ”Vad kan du visa oss för tecken, du som gör så här?” Med andra ord: Om du vill uppträda som Guds sändebud måste du kunna bevisa, genom ett underverk, att du verkligen har Guds fullmakt. Och faktiskt uppenbarar Jesus för dem sitt tecken, men på ett fördolt sätt, så att inte ens hans lärjungar kan uppfatta det, för dem blir det inte tydligt förrän efter Herrens uppståndelse. ”Riv ner detta tempel”, säger han, ”så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar.”
Jesu död, nerbrytandet av hans kropps tempel, och hans uppståndelse från de döda på tredje dagen, det är det stora tecken som skall uppenbara för alla vem Herren egentligen är, och vem Gud är, Fadern som har sänt honom. Men inte alla förstår detta tecken. Varför inte? Det förklarar Paulus i dagens andra läsning, ett mycket innehållsrikt avsnitt ur Första Korinthierbrevet.
”Riv ner detta tempel”, sade Jesus. – ”Vi förkunnar Kristus som korsfäst”, skriver Paulus. Det är det förbryllande tecken som Gud visar för världen som hoppets och befrielsens tecken. Något annat finns inte. För dem som liksom judarna begär under, säger Paulus, är det en stötesten, och för dem som, liksom grekerna, de bildade hedningarna, söker vishet, är det en dårskap.
Gud vill ju inte tvinga oss till tro. Han är kärleken, och kärleken kan bara uppenbara sig, erbjuda sig, ge oss tillfälle att ta emot den. Gud kan alltså inte överrumpla oss med sådana under eller sådana intellektuella bevis att vi inte längre är fria att antingen ta emot eller avvisa honom. Man kommer aldrig till tro på honom i Kristus bara genom att bevisa under eller genom att studera kristendomens underbara lära. Huvudsaken är alltid att ta emot Kristi kallelse: öppenheten för Gud, lyhördheten för hans ord, det ödmjuka hjärtats villighet, som tillåter Fadern att dra det till Jesus (Joh 6:44).
Hur många under har inte Jesus gjort: han har botat lama, blinda, spetälska… han har t.o.m. uppväckt döda. Och hur har han inte talat, med en vishet och auktoritet utan like! Stora skaror blev vilt entusiastiska och trodde på honom, åtminstone för en tid. Som de ”många” som dagens evangelium talar om; de kom till tro på Jesus ”när de såg de tecken som han gjorde. men själv anförtrodde sig Jesus inte åt dem, eftersom han kände alla…” Han visste att deras tro inte var mer än en liten eld som snart, när känslornas tid var förbi, skulle slockna. Under kan leda fram till tro, men det behövs mer för att verkligen till fullo överlämna sig åt Gud i Jesus Kristus.
Det som faktiskt behövs är en sådan öppenhet för Guds mysterium att vi känner igen och tar emot honom så som han på ett strålande men ändå fördolt sätt uppenbarar sig, inte i underbara gärningar eller övermänsklig vishet, utan i sitt mänskliga ansikte, i korsets dårskap och korsets svaghet. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son”. Kärleken kan bara uppenbara sig, erbjuda sig. Gud visade sitt sanna ansikte, den ödmjuka kärlekens ansikte, i sin korsfäste Son som dog i djupaste förnedring och ensamhet, för att bota oss från våra synder, från våra värsta sjukdomar, som heter högmod och själviskhet.
Korset är emellertid bara en sida av det tecken på hans befriande kärlek som han uppenbarar för oss i Jesus Kristus. ” ”Riv ner detta tempel”, sade han, men tillfogade: ”så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar.” Kan det sanna, fria livet växa ur döden? Nej, säger mänsklig vishet. Ja, säger Guds dårskap som är visare än människorna. Ja, säger Guds svaghet som är starkare än människorna.
Låt oss alltså be vår Fader i himlen att dra oss alltmer till sin korsfäste och uppståndne Son, så att vi blir ”väl grundade och fasta i vår tro (Kol 1:23) och överlämnar oss åt honom med en tillit och en kärlek utan gräns.