4:e sönd. i advent

Predikan av Anders Arborelius OCD

Predikan av Anders Arborelius OCD.

Ingen del av kyrkoåret är så präglad av Marias närvaro som advent. Och i dag på den fjärde och sista adventssöndagen blir det som mest tydligt. Advent är en väntans tid och tillsammans med Maria lever hela Kyrkan i väntans tider på honom som skall födas till världen. Maria som i sin egen kropp fick bära världens Frälsare förkroppsligar det hopp och den förväntan som advent talar om. Ja, Maria förkroppsligar själva trons grundhållning gentemot Gud: ”Jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt.”

I Maria ser vi vad det är att leva i tro, hopp och kärlek, för vem har kommit Gud närmare än hon som fått bära honom i nio månader i sin kropp, föda honom till världen och amma honom vid sitt bröst? Marias närhet till Gud är unik, men hennes största glädje är också att få ge honom till oss, till alla, ”för att alla folk skall föras till lydnad i tron”, som Paulus säger i dagens andra läsning.

I Maria ser vi att det unika och det universella går ihop. Ingen har fått komma Gud så nära som hon. Men denna unika närhet vill hon dela ut till alla. Marias unika Gudsnärhet, Kristus-i-henne, trons, hoppets och kärlekens grundhållning, ja, allt i henne är avsett att bli något universellt. Även om Maria, ”den högt benådade” fått del av frälsningens fullhet på ett helt unikt sätt – alltifrån den obefläckade avlelsen till upptagningen i himlen – är detta avsett att vara ett hoppets tecken för alla. Allt vill hon dela med alla. När Maria väntar på att Gud skall födas till världen väntar hon samtidigt på att alla skall födas till Guds värld, ”på att alla folk skall födas till lydnad i tron”.

Trons gåva, frälsningen, delaktigheten i Guds eget eviga liv är avsett för alla. Den är universell, men den måste tas emot på ett unikt och personligt sätt av var och en. Maria kan hjälpa oss att se hur det unika och det universella går samman i vårt kristna liv. Vi alla får liksom krypa in i hennes unika gudsförhållande och inifrån dela hennes hjärtas överlåtelse åt Gud. Och i hennes hjärta, inuti henne, får vi ta emot Guds kärlek. Är det inte det som bilden av skyddsmantelmadonnan vill visa oss? Är det inte det som rosenkransbönen ytterst innebär: att vi alla blir allt mer identifierade med Maria i hennes unika relation till Kristus och hela hans frälsningsmysterium?

Också på ett annat område tror jag att Maria kan hjälpa oss att se hur det unika och universella i vårt kristna liv går samman. Vi sade att Marias advent är en väntan på att ”alla folk skall föras till lydnad i tron”. Frälsningen är universell, alla folk är lika älskade av Gud, Kyrkan är katolsk och tron överstiger alla gränser. Vi talar om Maria som Regina mundi, världens drottning, ja, som himmelens drottning, men vi talar också om henne som Polens drottning, som Nordens drottning, som Vår Fru av Karmel, som Vår Fru av Afrika.

Ändå är och förblir Maria densamma: hon är till för alla, för att visa oss att Guds kärlek är universell, att Kyrkan är katolsk, att tron, hoppet och kärleken är desamma, överallt och alltid. Men samtidigt kan Maria också peka på det unika, på det särpräglade och lokala, på det som är värdefullt i varje kultur och nation. Och just i vår tid behövs Maria på detta område när nationalism och främlingsfientlighet tycks breda ut sig överallt.

På ett profetiskt sätt visar Maria på att det universella och det unika inte strider mot vartannat utan på djupet kan berika vartannat. Maria visar att olikheterna är till för att försonas och förbindas med varandra. Just därför talar vi om henne, som fick föda Fridsfursten till världen, som Fredens drottning. Just därför ber otaliga kristna rosenkransen som en fredsbön. Att Maria av Nasaret, hon som också kallas Vår Fru av Sion, Davids tron, förbundets ark, har ett speciellt förhållande till Israel kan vi inte heller glömma nu i advent. Maria, den fromma judinnan, kan säkert bidra till fördjupad dialog mellan kristna och judar. Som varje unik människa var Maria en del av ett speciellt folk, av Israel, hon var bärare av Guds löfte till detta folk: ”Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det så att det får bo kvar där utan att vidare bli oroat”, som det heter i dagens första läsning.

Men Maria talar samtidigt om Guds universella kärlek till alla folk. Gud har blivit människa i Maria ”för att alla folk skall föras till lydnad i tron”. Gud började sitt mödosamma frälsningsverk med ett folk – och han vidgar detta sitt frälsningsverk till alla folk i sin Kyrka – och därför tycks det ibland vara ännu mer mödosamt och slitsamt för honom. Ett av de svåraste problemen i vår egen tid är just förhållandet mellan det unika, nationella och det universella, katolska. Också inom Kyrkan, i vårt eget stift. Här får vi också tro att Maria kan hjälpa oss.

Vi får inte glömma att hon också anropas som Nordens drottning. Trots reformation och århundraden av förföljelse, trots alla försök att driva bort och förlöjliga Maria har hon alltid haft en liten nisch kvar i vårt land, en liten fördold vrå i många svenskars hjärtan. Det blir inte minst tydligt nu under advent. Marias stilla förväntan kan anas bakom allt glitter och alla adventsstjärnor. Kanske är det Marias förtjänst att advent och dess speciella stämning är den sista lilla rest kristendom som dröjt sig kvar i många svenskars hjärtan? Men det som är en liten rest kan också bli en ny början, en ny förväntan, en ny evangelisation.