4:e sönd. i fastan

Predikan av Dom Benedict Hardy OSB

Det är märkligt hur en så enkel historia som liknelsen om den förlorade sonen förmår gripa oss varje gång vi hör den. Säkert är den den mest älskade av Jesu liknelser och den som bäst sammanfattar evangeliets budskap. Den har utlagts så många gånger och ändå tycks den aldrig bli förlegad. Om och om igen slås vi, som om det vore första gången, av någon särskild detalj, och varje gång tycker vi att den hjälper oss att tränga lite djupare in i vår tros centrala sanningar. I den här liknelsen avslöjar Jesus, Guds Son, hemligheten med sin Faders hjärta och meningen med sin egen sändning. Och här visar han oss sanningen om oss själva: både djupen i vår ovärdighet och den sublima värdighet till vilken Faderns kärlek upphöjer oss.

Man säger att varje människa har en predikan inom sig. Jag kommer ihåg att jag för flera år sedan tänkte att om jag bara fick möjlighet att predika en enda gång så skulle det vara över den här liknelsen. Det var förmodligen delvis en önskan att gå i svaromål mot en predikan jag hörde en gång, och som jag inte gillade särskilt mycket. Prästen sade att goda kyrksamma kristna naturligtvis har svårt att identifiera sig med den förlorade sonen, de känner sig mycket mer som den äldre brodern i historien. Den predikan som jag alltid velat hålla säger exakt det motsatta. Nu har äntligen mitt tillfälle kommit, och det här är vad jag vill säga:

Den äldre brodern är den som försätter sig utom räckhåll för Guds barmhärtighet. Han är egenrättfärdig, dömande, harmsen, full av självömkan, högmodig. Han är som nidbilden av en farisé. Och som sådan förkastar han Kristus och därmed Gud Fadern. Om han inte omvänder sig fortsätter han med det till det bittra slutet.

Men vi är här just för att vi vet att vi är syndare, och att Gud älskar oss i alla fall. Jag tror att kristna per definition har allt gemensamt med den yngre sonen. Vi behöver inte vara grova brottslingar för att vara övertygade om att vi är syndare. Till att börja med har vi alla del i Adams nej till Guds vänskap. Det valet har vi alla ratificerat med våra egna synder. På ett ännu djupare plan inser vi också att minsta förbrytelse mot Gud är en skymf mot den gränslösa godheten och kärleken. Ju mer vi förmår fatta av den kärleken, desto mer ser vi tarvligheten i minsta synd.

Det är därför som det just är helgonen som klarast inser och bekänner sina synder. Ju närmare de kommer Gud och ju mer de gläder sig i hans kärlek, desto djupare blir deras ödmjukhet. Så tillsammans med helgonen erkänner vi gärna vår syndighet. Tillsammans med dem, och med den förlorade sonen, närmar vi oss Gud i ödmjukhet, inte för att kräva våra rättigheter utan för att bekänna vår ovärdighet. Och det kan vi göra med osviklig förtröstan, för vi vet hur han kommer att reagera.

Skildringen av fadern i liknelsen är inte bara vacker, i Jesus Kristus besannades den. I Kristus har Fadern sprungit oss till mötes medan vi fortfarande var långt borta. I Kristus har han omfamnat oss, kysst oss, upphöjt oss till värdigheten som söner och inbjudit oss till festmåltiden. Och detta har han gjort eftersom han älskade oss först, utan hänsyn till hur vår omvändelse till honom var beskaffad. Som Paulus säger dog Kristus för oss medan vi ännu var syndare. I honom har alltså Gud visat att hans kärlek till oss är ovillkorlig, att ingen synd hos oss någonsin kan omintetgöra den, att han slösar den på oss inte som en belöning för vår godhet utan tack vare överflödet i hans barmhärtighet.

Liknelsen om den förlorade sonen är särskilt lämplig för fastetiden. Fastan handlar först och främst om omvändelse. Det är en tid då vi rannsakar våra samveten för att ändra våra liv och återvända till Gud, från vilken vi så lätt kommer bort genom vår försumlighet. Under fastan hör vi med särskild kraft Paulus rop: ”Låt försona er med Gud!” Det är framför allt i dopets sakrament som Kyrkan förmedlar denna försoning. Men hon gör det också, så ofta vi vill, genom botens eller försoningens sakrament. Varje gång vi firar dessa sakrament aktualiseras liknelsen om den förlorade sonen.

Fastän dennes ånger till att börja med var mycket ofullkomlig, lär han oss en underbar ångerakt. ”Fader”, kan vi säga med honom, ”jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son.” Den sakramentala avlösningen som följer är inte mindre, utan faktiskt mer dramatisk än förlåtelsescenen i liknelsen. Som Paulus säger är resultatet en ny skapelse. Det gamla är förbi. Se, allt har blivit nytt. Allt är Guds verk: vi har blivit Guds godhet.

Fastetiden är förstås också en förberedelse för långfredag och påsk. Om bara tre veckor skall vi fira det enastående tillfället då den som var död lever igen, den som var förlorad blir återfunnen. Kristi död var ingen metafor utan verklig. Möjligheten av vår omvändelse från synden tillbaka till Gud är avhängig av den. Och Kristi uppståndelse från de döda är källan till vår egen uppståndelse, från synd till helighet, från främlingskap till gemenskap, från mörker till ljus, från bedrövelse till glädje.

Vi kallar den fjärde fastesöndagen Laetare efter ingångsantifonens Jesaja-text ”Gläd dig, Jerusalem!” Detta ger oss idag en liten antydan om att all kristen botgöring är inget annat än en förberedelse för glädje, att dödandet av vårt själviska jag, vilket är så svårt för vår natur, är bara en förberedelse för ett oändligt bättre, rikare, lyckligare liv med Gud för alltid.

Och så står vi i liknelsens slut med dörren öppen till festmåltiden. Den engelske poeten George Herbert skrev gripande om detta:

Love bade me welcome; yet my soul drew back,
Guilty of dust and sin.
But quick-eyed Love, observing me grow slack
From my first entrance in,
Drew nearer to me, sweetly questioning,
If I lacked anything.

‘A Guest’, I answered, ‘worthy to be here’.
Love said, ‘You shall be he.’
‘I, the unkind, ungrateful? Ah, my dear,
I cannot look on thee.’
Love took my hand, and smiling did reply,
‘Who made the eyes by I?’

‘Truth, Lord, but I have marred them; let my shame
Go where it doth deserve.’
‘And know you not’, says Love, ‘who bore the blame?’
‘My dear, then I will serve.’
‘You must sit down’, says Love, ‘and taste my meat.’
So I did sit and eat.