Faderns porträtt

Wilfrid Stinissen, karmelit

Evangelisten Johannes berättar att Filippos sade till Jesus: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss” (14:8). Filippos ansåg tydligen att det var en blygsam bön, att han inte krävde för mycket: ”Det är nog för oss.” Fattas bara! Något högre än att se Fadern kan en människa inte längta efter, att se Fadern utgör hennes eviga lycksalighet. Jesus svarade att Fadern har blivit synlig i världen, att han själv är Faderns ansikte. Genom att se på Jesus upptäcker man Fadern.

Fadern är kärlek
Allt i honom är kärlek eftersom allt i honom är Fader. Han uttömmer sitt väsen genom att föda Sonen, genom att utge sig själv. Därför är han också till hela sitt väsen kärlek.

I Första Johannesbrevet läser vi: ”Gud är kärlek” (4:8). Det är säkert inte författarens mening att ge en uttömmande definition på Guds natur. Han säger inte att Gud är Kärleken, i stil med filosoferna som säger att Gud är det absoluta Varat. Att komma med definitioner som uttrycker tingens essens är främmande för semitiskt tänkesätt.

Det som Johannes vill är att beskriva Gud, att berätta om honom och hans relation till världen. Det framgår av följande vers: ”Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom” (v 9). ”Gud är kärlek” är jubelropet hos lärjungen som ”har sett och kan vittna om att Fadern har sänt sin son att rädda världen” (ib 14). Men trots att orden ”Gud är kärlek” i första hand säger något om Guds aktivitet i världen, uttrycker de ändå Guds djupaste mysterium. Ty denna Guds aktivitet i världen går ju ut på att Gud ger sin Son, att han är Fader, att han föder sin Son i världen, och visar på så sätt att han är kärlek. ”Gud är kärlek” talar först och främst om Guds kärleksfulla handlande i förhållande till människan, men detta handlande är en följd av att hans innersta mysterium, att han föder Sonen, svämmar över sina bräddar. När Johannes säger att Gud är kärlek, ger han, kanske oavsiktligt, en riktig definition på Fadern.

Faderns kärlek riktar sig till hans Son. Han säger, och säger i all evighet: Du är min älskade Son, i dig har jag min glädje. Han ”älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör” (Joh 5:20). Han ger honom Anden utan att mäta (Joh 3:34), den Ande som vi vet är kärlek.

Mellan Fadern och Sonen går alltså en ström av kärlek fram och tillbaka, en ström som förenar dem. Den kärlek i vilken Sonen är född av Fadern besvaras av Sonen med kärlek: ”Världen måste få veta att jag älskar Fadern” (Joh 14:31). Fadern, som inte är född och som är källan till Sonen, blir själv uppfylld av den kärlek som Sonen visar honom. Den kärlekens Ande i vilken Fadern föder strömmar från Sonen tillbaka till Fadern och befäster honom i hans faderskap.

Teologin talar om en kretsande rörelse där slutpunkten alltid också är början. Den grekiska teologin kallar denna rörelse perichoresis, den latinska circumincessio. Båda termerna betyder: att röra sig i cirkel. Fadern är ursprunget och Sonen är målet för Faderns aktivitet, ja, för hans väsen. Men trots att Faderns aktivitet finner sin fulländning i Sonen, är Sonen ändå inte slutpunkten. För han får dela Faderns härlighet och själv också vara ursprung: han älskar ju Fadern och genom denna kärlek bekräftar han honom och liksom uppmanar honom att föda sin Son. Men denna Faderns härlighet, att vara ursprung, delar Sonen på sitt eget sätt, som Son: han tar emot den, ty han älskar Fadern i den kärlek som Fadern ger honom.

Fadern älskar sin Son. Eftersom han skapar och föder oss i Sonen, älskar han oss med samma kärlek, lika absolut och totalt. ”Jag har gjort ditt namn känt för dem”, säger Jesus till sin Fader, ”och skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem” (Joh 17:26).

Men Sonen är ”född och icke skapad, av samma väsen som Fadern”, medan vi är skapade, små, begränsade, fattiga och till och med syndiga varelser. Faderns kärlek till oss får därför en särskild egenskap som Vulgata, den latinska Bibeln, kallar misericordia, barmhärtighet. Faderns kärlek till oss är en barmhärtig kärlek.

Redan på berget Sinai uppenbarar sig Gud för Mose som en barmhärtig Herre: ”En Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd” (2 Mos 34:6–7).

Vi kan beskriva barmhärtighet som en kärlek (grundton) med två övertoner. Den första övertonen: barmhärtighet är en helt oförtjänt, omotiverad kärlek. Gud älskar gratis. Hans kärlek förutsätter ingen skönhet, ingen dygd, ingen förtjänst hos den älskade. Guds kärlek är grundlös, såtillvida att den inte har någon grund i föremålet för kärleken. Den har sin grund enbart i Gud själv. ”Inte för er skull gör jag detta, ni Israels barn, utan för mitt heliga namns skull” (Hes 36:22). Den vackraste bilden av denna ”oförtjänta” kärlek är en mors kärlek till sitt lilla barn. Vi finner denna bild hos Jesaja: ”Kan då en moder glömma sitt barn, så att hon inte har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glömma dig” (49:15). Barnet gör ingenting för att bli älskat av sin mor, ingenting annat än att vara litet, oförmöget till något som helst. När barnet växer kommer mor säkert att fortfarande älska det, men då med en kärlek som inte längre är typiskt ”barmhärtig”. Inför Gud förblir vi emellertid alltid lika små, vi kan aldrig växa bort från eller förbi vårt absoluta beroende av honom.

Den andra övertonen som gör kärleken till en barmhärtig kärlek är trofasthet. Det hebreiska ordet ”hesed” som översätts till latin med ”misericordia” uttrycker den ömsesidiga relationen som förenar släktingar, vänner, bundsförvanter, en relation som innebär hjälp och trofasthet. Barmhärtighet har alltså en solid grund: den beror inte på tillfälliga känslor, utan bärs av ett inre ”måste”. Den som är barmhärtig känner att han inte skulle vara trogen mot sig själv om han svek.

Fadern älskar oss med en barmhärtig kärlek. Även om hans vrede kan tändas, så varar den bara ett ögonblick, medan hans godhet varar för alltid. Det är inte vreden som är typisk för Gud, utan godheten. ”Jag vill inte låta dig känna min vredes glöd, jag skall inte vidare fördärva Efraim. Ty jag är Gud och inte en människa. Helig är jag bland er, och med vrede vill jag ej komma” (Hos 11:9).

Det är i Sonen som ”Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara” (Tit 3:4). Guds barmhärtighet strömmar över oss via Jesus. Enligt synoptikerna har Jesus gjort sina under inte i första hand för att bevisa att han var Messias utan av medlidande med människorna. Och just detta ”bevisar” att han är Messias. När Johannes döparen i fängelset tvivlar om Jesus verkligen är Messias, säger Jesus till hans lärjungar: ”Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud” (Luk 7:22–23).

Barmhärtigheten visar sig i hela sin rikedom genom förlåtelsen. Fadern kan inte uthärda att hans barn går förlorade, och har de gått förlorade, så söker han upp dem. Hela det femtonde kapitlet i Lukasevangeliet handlar om just detta (liknelserna om det förlorade fåret och det förlorade myntet kulminerar i liknelsen om den förlorade sonen).

Om Gud är Fader, om hans skapande allmakt utövas just genom födandet av Sonen, vem kan då sätta gränser för denna kärleksfulla allmakt i förhållande till människan, även den mest syndiga? Vem vet vad Guds kärlek är kapabel till? Gud har inte uppenbarat det för oss, för att vi inte skulle missbruka hans barmhärtighet. Visserligen kommer Gud aldrig att våldföra sig på den fria vilja som han gett människan, inte ens för att omvända henne. Men är människan när hon syndar till fullo fri? Vet hon vad hon gör? Paulus erkänner att han inte gjorde det: ”Jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro” (1 Tim I: 13). På korset vittnar Jesus för sin Fader om att de som mördar honom inte vet vad de gör, och vill därför att han skall förlåta dem (Luk 23:34). När Petrus håller sitt tal i Salomos pelarhall efter att ha botat den lame vid Sköna porten, ursäktar han dem som dödat Jesus: ”Nu vet jag, mina bröder, att ni handlade av okunnighet, ni liksom era ledare” (Apg 3:17).

Paulus säger samma sak i Antiochia: ”Folket i Jerusalem och deras ledare förstod inte vem Jesus var” (Apg 13:27). Och i Korinth: ”Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet… Den kände ingen av denna världens makter till – om de hade känt till den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre” (1 Kor 2:7–8).

Synd tycks alltid gå ihop med en viss okunnighet. Skulle Gud inte kunna uppenbara sig och visa en så överväldigande kärlek, även efter en människas död, att ingen kan motstå honom?

Ändå är Herrens fruktan vishetens begynnelse (Ps 111:10). Men vilken fruktan handlar det om? Inför Fadern som föder sin Son för oss, är den rätta fruktan den som fruktar att stänga sig för hans kärleksfulla faderskap. Att vara rädd att avvisa Faderns kärlek som vill ge oss sin Son, det är den sanna fruktan.

Fadern är rättfärdig
”Rättfärdige fader”, säger Jesus i den översteprästerliga bönen (Joh 17:25). Han säger inte: ”Rättfärdige domare.” Guds rättfärdighet är en Faders rättfärdighet. I Gud kan inte finnas någon rättfärdighet som ligger utanför hans faderskap. Om Gud är rättfärdig är han det som Fadern som föder oss i Sonen. Vi får aldrig glömma att Fadern är Fader och inget annat. Om Fadern är rättfärdig är han alltså rättfärdiggörande. Jesus tilltalar sin Fader med orden ”Rättfärdige fader” just efter att ha sagt: ”Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet, den som du har gett mig” (Joh 17:24). Fadern är rättfärdig genom att göra oss rättfärdiga, det vill säga genom att låta oss vara med Sonen, i Faderns sköte.

Det hebreiska ordet för rättfärdighet ”tsedek” översätts i Vulgata till ”justitia”. ”Justitia” är en kardinaldygd som enligt den traditionella definitionen går ut på att ge åt var och en vad han har rätt till. Man ger den andre vad man är honom skyldig. Men Gud är inte skyldig oss något, han ger oss lyckligtvis inte vad vi har rätt till. Om han gjorde det, skulle vi arma syndare alla vara förlorade. Det finns ingen rättvisa i Gud, tack och lov! Just därför är liknelsen om vingårdsarbetarna, där de som kom vid elfte timmen får lika stor lön som de som kom vid dagens början så chockerande (Matt 20:1–16).

Det hebreiska ”tsedek” har ingenting med rättvisa att göra. Ordet betyder samstämmighet, överensstämmelse, koherens. Tillämpat på Gud betyder det att det finns överensstämmelse mellan det som Gud är och det han gör. Han handlar som han är. Eftersom han är Fader består hans ”rättfärdighet” i att handla som Fader. Gud är inte dubbel, han motsäger inte sig själv, han är ärlig. Medan det latinska ”justitia” på engelska och franska blir ”justice”, som är ett farligt ord eftersom det leder tankarna till domstol och dom, har vi på svenska två ord: ”rättvisa” och ”rättfärdighet”. Gud är inte rättvis, men han är rättfärdig. ”Rättfärdig” är enligt min ordbok den som lever ett gott och moraliskt riktigt liv. Man kan inte förneka att Gud lever ett moraliskt riktigt liv! Han gör det genom att alltid vara den han är och handla som han är, nämligen som Fader.

I grunden skiljer sig Guds rättfärdighet inte så mycket från hans barmhärtighet. Redan i Gamla testamentet ser vi att dessa två hör ihop: ”Jag skall trolova mig med dig för evig tid, jag skall trolova mig med dig i rättfärdighet och rätt, i nåd och barmhärtighet” (Hos 2:19). Denna rättfärdighet har ingenting att göra med dom eller straff, tvärtom, den är en källa till liv: ”Behåll mig vid liv genom din rättfärdighet” (Ps 119:40), ”Mina ögon längtar efter din frälsning, och efter din rättfärdighets tal” (ib 123). Lilla Thérèse har lärt oss mycket om att Guds rättfärdighet får honom att visa barmhärtighet mot oss.

Fadern slår inte, han straffar inte, han föder. Hans rättfärdighet är inte skrämmande utan älskansvärd, den är ju rättfärdiggörande. Helvetet är inte den plats där Guds rättvisa råder – den finns som sagt inte – utan den plats där man definitivt vägrar att låta sig rättfärdiggöras av Guds rättfärdighet. Vi som sätter vårt hopp till vår Fader, vi väntar otåligt på rättfärdighetens dag: ”Vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp”, skriver Paulus (Gal 5:5). Och ytterligare: ”Vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner [detta är precis rättfärdiggörelsen] och befria vår kropp” (Rom 8:23).

Fadern är allsmäktig
”Jag tror på en Gud, Fader allsmäktig”, säger vi i trosbekännelsen. Allmakt är ett utmärkande drag i Faderns porträtt.

Ett barn får så småningom en idé om vad makt är när det ser på sin far som är stor och stark. Men den makt som en far förfogar över sammanfaller inte med hans faderskap. Det kan till och med hända att han missbrukar sin makt, att hans makt motsäger hans faderskap. Guds allmakt däremot är identisk med hans faderskap. Han utövar sin makt genom att föda, genom att skänka liv. När Jesus vänder sig till den Allsmäktige, universums Herre, kallar han honom ”Abba”: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre … Ja, fader” (Luk 10:21). Guds allmakt är obegränsad men har på samma gång klara konturer: den utövas genom Sonens födelse ur Faderns sköte. Därför kan den aldrig vara en makt som leder till förtryck eller död.

Det finns i historien ett tillfälle då Guds makt breder ut sig i hela sin vidsträckthet: i Kristi uppståndelse. Där uppenbarar Gud den makt han har att göra något som passar hans storhet: han gör Jesus till Kyrios, lika mycket Herre som han själv. Men Jesu uppståndelse är en frukt av Faderns kärlek, av hans eviga födande av Sonen. Så ser Paulus på Kristi uppståndelse: ”Löftet som fäderna fick har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, som det heter i andra psalmen: Du är min son, jag har fött dig i dag” (Apg 13:33). När Guds makt visar sig i hela sin härlighet, sammanfaller den med hans faderskap: han skänker oändligt liv.

Därför bekänner Kyrkan: ”Jag tror på en Gud, Fader allsmäktig, himlens och jordens Skapare.” Guds allmakt är faderlig och skapande.

Gud hade förbjudit människan att göra avbilder av honom, tills han, i sin Son, skulle ge världen en perfekt ikon av sin allmakt. Och vad ser vi? I Jesus visar sig Guds majestät helt präglat av ödmjukhet och paradoxal svaghet. Om något är uppenbart i evangeliet, så är det Guds allmakts ödmjukhet. Jesus äger en gudomlig makt som han fritt förfogar över och ofta ger prov på, men den gör honom inte till en despot utan till en tjänare.

Han motstår den tredubbla frestelsen som Satan kommer med. Satan har en helt annan uppfattning av makt. Satan vill att Jesus skall utnyttja sin makt och visa vad han kan: att förvandla en sten till bröd, att dominera hela världen, att ställa sig högst uppe på tempelmuren och kasta sig ner därifrån. Satan som lämnar Jesus ”för en tid”, som Lukas säger (4:13), kommer tillbaka med samma frestelse när han hänger på korset: ”Hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset” (Matt 27:40).

När Petrus i Jesus känner igen Messias, om vilken Gud har sagt: ”Jag skall ge dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom” (Ps 2:8), börjar Jesus undervisa lärjungarna om att han måste lida mycket. För Petrus är detta outhärdligt: han drar Jesus åt sidan och börjar förebrå honom. Men Jesus tillrättavisar honom: ”Håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds, utan människors” (Mark 8:29–33).

Det finns alltså två uppfattningar av makt som står diametralt mot varandra: en gudomlig och en mänsklig uppfattning. Den gudomliga formuleras av Jesus en gång för alla: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna” (Mark 10:45).

Titeln ”människosonen” kommer från Daniel som, när han beskriver gudsrikets ankomst, talar om en människoson som kommer med himlens skyar: ”Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och språk måste tjäna honom” (7:13–14). Profetian har fullbordats men på ett annat sätt än väntat, genom raka motsatsen. ”Servire regnare est” (att tjäna, det är att regera). Människosonen regerar genom att tjäna. När stunden har kommit för Jesus att gå till Fadern, knäböjer han för sina lärjungar och tvättar deras fötter. Jesus uppfattar detta inte som en förödmjukelse, han är övertygad om att han här visar sin gudomliga makt: han ”visste att Fadern hade lagt allt i hans händer” (Joh 13:3). Att bli ”upphöjd” är för Jesus att korsfästas. Den tron han bestiger för att kunna dra alla till sig är korset. Även när han har gått in i sin härlighet, kommer han att behålla sina arbetskläder på och själv gå och passa upp oss (Luk 12:37).

Vad säger allt detta om Fadern? Att Jesus lever och dör som mänsklighetens tjänare, är något han tar emot av sin Fader som föder honom som sitt ord, sin fullkomliga ikon. I Sonen visar sig Faderns allmakt i sin yttersta ödmjukhet, i lydnaden ända till döden.

Detta förefaller paradoxalt. Det kan se ut som om man leker med ord. Hur kan vi förstå varandra när vi låter ord betyda deras motsats: när allmakt heter tjänst och förödmjukelse blir synonym till härlighet? Men om vi kommer ihåg att Gud är kärlek blir allting enkelt. Det hör ju till kärleken att först tänka på den andre, att offra sig för den älskade, att alltid vara redo att tjäna. Eftersom Gud är oändlig kärlek, är hans allmakt den kapacitet han har och är att ge ut sig själv utan gräns, att totalt ge bort sig själv åt sin Son. Faderns allmakt är alltså inte godtycklig, den betyder inte att han kan göra vad som helst. Hans allmakt består i att han kan älska så mycket att han kan föda en Son som är lik honom. Faderns obegränsade makt och frihet är hans faderskaps makt och frihet. Guds frihet och makt utövas och kan bara utövas inom ramen för den kärlek som föder Sonen, och föder oss i honom.

Varför associerar vi ofta allmakt med tyranni? Varför gör vi Gud till en despot, när han ändå är Fader? Det är sant att många fäder missbrukar sin makt, men de gör det inte därför att de är fäder utan därför att de inte är det tillräckligt. Att vara fader är att föda liv, inte att förstöra det. Gud är helt och hållet Fader, och inget annat, och därför är han helt och hållet livsbejakande.

”Bevara oss för en allsmäktig Gud som hindrar oss från att vara oss själva”, hör man nu ofta. I stället för att förbinda ordet ”allmakt” med kärlek och nytt liv, tänker man på tyranni och våld. Ändå ser vi redan i Gamla testamentet hur Israel, när Gud säger till Mose: ”Jag är”, kunde dra slutsatsen: Då är även vi. Guds vara är en garanti för Israels vara. När Fadern föder sin Son in i världen, vet vi att han gör det för att vi helt och hållet skall kunna vara oss själva. Att tjäna Gud är inget annat än att låta sig födas av honom, att få liv av honom.

Vi får vara tacksamma att Gud är en allsmäktig Fader.

Skall då Jesus med sorg behöva säga till oss som till Filippos: ”Så lång tid har jag varit hos er och du har inte lärt känna mig?” Det må vara förståeligt i viss mån att Jesus inte blev känd av sina lärjungar under de korta år han gick med dem på Israels vägar. Men vi som får ösa ur Kyrkans och de heligas 2000-åriga tradition och har fått lära oss den inre bönens möte med Jesus, skulle vi kunna annat än att i honom känna igen den kärleksfulle Fadern som vi – och hela skapelsen – längtar efter att återvända till? I hans omfamning skall vi alla slutgiltigt få andas ut.

(Ur Karmel 1999:2)