5:e sönd. i fastan

Predikan av Anders Arborelius OCD

Varje gång Jesus gör ett under, är det ett tecken på ett ännu större mysterium än det han gör. Han vill genom det visa oss vem han är och vem hans Fader är. Undergärningen vill föra oss fram till förundran över det ännu större under som Gud själv i hela sin treeniga verklighet är. Det som Jesus gör här på jorden visar oss vad han är nu och i all evighet. Och i dag säger han själv vem han är och vad han gör: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” Och detta som Jesus säger får sedan sin illustration när han uppväcker sin vän Lasaros från de döda. Ord och gärning är ett. Budskap och tecken likaså.

LazarusVi skulle kunna se på Lasaros uppväckande som en förberedelse och ett slags generalrepetition inför Jesu egen uppståndelse. Det är ju en allmän regel i Guds pedagogik och i hans frälsningshandlande att allt det stora han gör måste förberedas steg för steg. Och när något så oerhört och otänkbart som uppståndelsen skall äga rum behövs det många förberedande etapper. Läser vi Bibeln ser vi att det redan i det gamla förbundet finns tecken och budskap som pekar fram mot uppståndelsens verklighet.

Vi behöver bara lyssna till Hesekiel i dagens första läsning: ”Se, jag vill öppna era gravar och hämta er, mitt folk, upp ur era gravar och låta er komma till Israels land.” Här och på många andra ställen märker vi att det rör sig om ett uppväckande och en återgång till det vanliga livet. Det är ännu litet för tidigt och för stort att förkunna det fulla uppståndelsebudskapet: att vi är menade att få uppstå till delaktighet i det som är Guds eget eviga liv. Men ändå skymtar också detta budskap fram redan i Hesekiels profetia: ”och jag skall låta min ande komma in i er, så att ni åter blir levande.”

Lasaros uppväckande är liksom det sista förberedande steget inför Jesu egen uppståndelse och det som skall följa: vår egen delaktighet i hans uppståndelse. Ändå är det en stor skillnad där emellan: Lasaros blir uppväckt av Jesus och får leva litet till i denna vår jordiska, begränsade tillvaro, medan Jesus i sin uppståndelse besegrar själva dödens makt och får leva i all evighet. Därför är Lasaros uppväckande bara ett tecken och en förberedelse på det som är oändligt mycket större. Men utan detta tecken skulle det vara ännu svårare att ta emot påskens fulla glädjebudskap: att Jesus Kristus har uppstått i sin mänskliga kropp och så har öppnat Guds eviga rike för oss.

Också på ett annat sätt behöver vi den förberedelse och undervisning som Lasaros uppväckande ger oss. Här får vi nämligen så klart och tydligt se vad vi kan kalla Guds motivation och bevekelsegrund till det han gör: alltså enheten mellan det som Gud är i sig själv och det han gör för oss. Jesus uttrycker själv vad det går ut på det ”skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad.” Guds härlighet och majestät är naturligtvis något helt och hållet obegripligt för oss, det övergår oss totalt. Hans väsens skönhet är så upphöjd över allt jordiskt att vi bara kan falla ner i tillbedjan.

Men ändå vill Gud till varje pris visa oss sin härlighet: därför blir han människa, lever bland oss, lider för oss, för att till sist uppstå med hela sin mänskliga verklighet till det eviga livet. Gud vill alltså dela sitt innersta – sin egen gudomliga härlighet – med oss. Hans innersta bevekelsegrund är att få dela allt med oss, att dela ut allt vad han är, att låta oss få delta i sitt innersta mysterium, i den ömsesidiga delaktighet som råder i hans treeniga kärleksmysterium.

Varje under och tecken Jesus gör, ja, allt han gör, pekar tillbaka på det som Gud är. Allt har sin grund i denna motivation: Gud vill låta oss få dela hans egen verklighet i all evighet. Detta kan vi översätta med ett av kristendomens mest älskade ord: barmhärtighet, förbarmande. Samtidigt är det just detta som världen har svårast att fatta, ja, det som föraktas och förtrampas mest. Guds inre härlighet strålar emot oss i hans förbarmande kärlek. Ja, vi kan se hur Jesus själv översätter denna gudomliga verklighet genom sin mänskliga vänskap med Lasaros. ”Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros”, står det i evangeliet.

När Gud blir människa får vi på mänskligt sätt se hans gudomliga härlighet i något så alldagligt som äkta vänskap. Och det ger oss också möjlighet att komma honom nära genom vår vänskap, vår barmhärtighet. Gud vill dela också detta med oss: att vi får vara barmhärtiga med hans barmhärtighet. Och för att vi skall få del av Guds stora gåva, uppståndelsen och hans eviga liv, måste vi ju vänja oss och förbereda oss redan nu. Vår motivation och innersta bevekelsegrund måste bli alltmer lika hans. Vårt liv på jorden går ut på att efterlikna hans eviga, treeniga liv, där den förbarmande kärleken ständigt väller fram och strömmar över som det levande vatten som vill ta allt och alla i anspråk. I varje yttre omständighet och händelse – hur svår och ogynnsam den än må vara – kan vi försöka översätta denna inre bevekelsegrund.

Ett konkret exempel får räcka, för kärleken, både Guds och vår egen, blir alltid konkret som vi ser i dagens evangelium. I Moskva hände det något märkligt under andra världskrigets värsta svältår, när nästan ingen hade mat för dagen. Efter slaget vid Stalingrad fördes tusentals besegrade tyska soldater genom staden i en segerparad. Men trots att de var så väl bevakade, bröt många kvinnor sig igenom polisbarriären för att ge dem mat. Det om något visar oss att barmhärtigheten alltid kan få sista ordet, att den aldrig kan betvingas. Trots rädslan för Stalins polis, trots bristen på mat för dem själva och trots att de visste vad Hitlers soldater gjort, måste de ryska kvinnorna dela sitt bröd. Och om människor måste få visa sitt förbarmande, hur mycket mer måste inte Gud göra det?