Advent. 1

Anders Arborelius OCD

Av Anders Arborelius OCD.

”Herre, gör så att mitt liv blir som en väntsal. Det må bli kort eller långt, hädanefter väntar jag allt av dig”, bad en svårt sjuk kvinna. Men det är inte så många som har lärt sig konsten att vänta. I stället vill man få allt på en gång. Förväntansfull glädje har blivit ett ganska okänt fenomen för en generation som omedelbart vill ha alla sina behov tillfredsställda. Men det är ett slags naturlag att allt måste förberedas och längtas fram: ett barn, en vän, en brud, en brudgum. Man visar mer hänsyn och varsamhet om det man fått vänta och hoppas på. Bland det värsta som kan drabba en människa är att ha allt och så förlora det bästa: hoppet. Det verkar vara en sådan hopplöshet som drabbar många idag, just eftersom de har allt och följaktligen också är blaserade och besvikna på allt.

Men ändå finns det hopp för en desillusionerad värld om den upptäcker vad vi kan kalla ”väntsalens sakrament”. I livets väntsal väntar vi inte bara på ett tåg utan på Någon som kommer med tåget. Allt det som händer i väntsalen — och det kan som bekant vara det mesta — uppenbarar på något sätt den man väntar på. Han kan anta oändligt många skepnader och förklädnader. Han kan identifiera sig med den som verkar mest oansenlig, vanställd och förnedrad (jfr Jes 52:14). För att lära sig känna igen honom är det faktiskt bra om man får vänta lite längre än beräknat i väntsalen eller väntrummet. Han kommer aldrig för sent, hur sent han än kommer.

”Väntsalens sakrament” möter oss helt påtagligt i det Gamla testamentet, i Israel, som längtansfullt ser framåt mot honom, som skall komma. Hela mänsklighetens hopp har koncentrerats i Israels längtan. Också i Kyrkans liturgiska år lever denna längtan upp varje adventstid, som egentligen är ett permanent tillstånd i hela vår kristna existens. Vi måste alltid längta och vänta på honom som skall befria oss, också efter hans ankomst till jorden, för han skall komma åter en gång vid tidens slut. Därför förblir det Gamla testamentet aktuellt för oss kristna. Israels bön: ”Kom, Herre, och dröj inte längre” är också vår bön (jfr Upp 22:17).

Psaltaren, det Gamla testamentets bönbok, är alltjämt en skattkammare för den bedjande Kyrkan. Alla som ber känner igen sig i psaltarpsalmerna. Inget mänskligt är främmande för deras författare. Allt som ryms i människans hjärta kan omvandlas, ”sys om” och bli till bön. Hela tillvaron kan helgas. Alla handlingar kan beledsagas och bli omspunna av bön och så bli invävda i bönens väv. Det kan Israel hjälpa oss att se, för Israels kallelse består: ”Jag Herren, har kallat dig i rättfärdighet, och jag vill fatta dig vid handen och bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket och sätta dig till ett ljus för folkslagen” (Jes 42:6; jfr 1 Mos 12:3).

Guds ljus lyser allt starkare och starkare och till sist blir det så strålande klart att det bländar. Han som är ”ljus av ljus” blir kött, för ”det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen” (Joh 1:9). Något som man längtat länge efter tar man emot med stor glädje. Någon som man ser fram mot att få möta välkomnar man av hela sitt hjärta. Israels, ja, hela mänsklighetens hopp går i fullbordan, även om det är fördolt för de flesta, när Fadern sänder sin Son och låter honom bli en av oss.

Även om många inte vet riktigt vad de väntar på, är det bara i honom alla deras dolda förhoppningar kan infrias. Vad det än är man innerst inne längtar efter — fred, rättvisa, gemenskap eller kärlek — så går det i uppfyllelse i honom, ”ty han är vår fred” (Ef 2:14) och allt annat vi drömmer om. Allt vad vi vill ha kommer oss till del genom honom. Som kristna vet vi vem vi längtar efter. Vad blir vem, något blir någon…

(Ur Trosmeditation)