Novenabön april

April: Vänlighet

 

”Stadsborna var tvungna att ta in soldater i sina hem och låta dem bo hos sig. När postförbindelserna återupprättades tog Mme Martin tillfället i akt och skickade till Lisieux en detaljerad redogörelse för denna svåra tid.

”Klockan tre i måndags märktes varje dörr med ett visst antal soldater som skulle huseras där. En lång sergeant kom och krävde att få inspektera vårt hus. Jag visade honom första våningen och sa till honom att vi hade fyra barn. Lyckligtvis för oss gjorde han inget försök att gå upp till andra våningen. Slutligen tilldelade han oss nio soldater, och vi kan inte klaga. I vårt grannskap tvingas små butiksägare med endast botten- och ovanvåning ta emot femton, tjugo och till och med tjugofem beväringar.

”Jag anstränger mig inte över hövan för deras skull. När de kräver för mycket, säger jag ifrån att det är omöjligt. I morse tog de in tillräckligt med kött för att mätta trettio munnar, och vi är nu mitt i tillagningen.
”Vi har måst överlåta hela första våningen till dem och flytta ner till bottenvåningen. Om jag berättade allt för dig skulle det bli en hel bok. Staden vägrade betala utkrävd summa och vi hotades med repressalier. Slutligen nöjde sig hertigen av Mecklenburg med 300 000 francs och en enorm mängd materiel. All boskap i distriktet har beslagtagits. Det finns därför heller ingen mjölk att få tag i någonstans. Vad ska lilla Céline ta sig till, hon som drack en liter om dagen? Och hur ska stackars mödrar med spädbarn klara sig? Det finns inget kött att köpa, inte hos en enda slaktare. Kort sagt är staden utblottad. Alla gråter utom jag.”

Vad Mme Martin inte säger är att hon och hennes man visste att förena fosterlandskärlek med kristlig kärlek och därför uppvisade såväl mod och styrka inför faran som välvilja mot sin nästa, en välvilja som uteslöt varje form av hat. Bland de nio mannar som vistades i hennes hus fanns det således en soldat som hon la märke till. Denne föreföll vara vänligare och mer förfinad, och i hans ansikte tycktes man kunna utläsa att han led av att inte vara med sin familj. Hon tvekade inte att prata med honom, och till och med gav honom några godbitar i hemlighet, för vilket han visade sig rörande tacksam.”

(En familjs berättelse, s. 103-104)

 

”I kommuniteten finns en syster som har förmågan att ständigt irritera mig: hennes sätt, hennes tal, hennes karaktär, allt föreföll mig mycket obehagligt. Ändå är hon en from nunna, som säkert är mycket behaglig i Herrens ögon. Då jag inte ville ge efter för den naturliga antipati jag kände, sade jag mig att kärleken inte bör bestå i känslor utan i gärningar, och därför bemödade jag mig om att för denna syster göra allt det jag skulle ha gjort för den jag håller mest av. Varje gång jag mötte henne bad jag till Gud för henne och frambar åt honom alla hennes dygder och förtjänster. Jag kände att detta gladde Jesus, ty det finns inte en konstnär som inte tycker om att få lovord för sina verk, och Jesus, själarnas Konstnär, är glad när man inte uppehåller sig vid det yttre utan tränger in i den inre helgedom som han valt till sin boning, och beundrar dess skönhet. Jag nöjde mig inte med att träget be för den syster som vållade mig så mycket kamp, jag försökte göra henne alla tänkbara tjänster, och när jag var frestad att svara henne på ett otrevligt sätt nöjde jag mig med att le mitt soligaste leende och försökte föra in samtalet på något annat, ty det står i Kristi efterföljelse: ”Det är nyttigare att låta envar ha sin egen mening än att blanda sig i ordstrider.” (Om Kristi efterföljelse, III, 4:1)

 

Meditation

Mänskligheten är en familj, och även Kyrkan, därför är Lilla Thérèse allas vår syster och hon blev det i en djupare betydelse den 9 april 1988, då hon trädde in hos karmeliterna i Lisieux. Som uppvuxen i en familj som var öppen och livgivande, även för dem utanför denna, visste hon att den sanna och gudomliga vänligheten aldrig är uteslutande. Vänligheten ska gälla ”ALLA som är i huset; utan undantag”

(S S s. 199), alltså även dem som vi personligen inte har valt och som vi känslomässigt inte ”tycker om” och som på intet sätt delar vår tro och vårt livsval. Lilla Thérèse visar det när hon handlingskraftigt går emot sin naturliga antipati som hon känner gentemot en syster och gör för henne allt det hon ”skulle ha gjort för den” hon ”håller mest av”. Också paret Martín visar prov på sin vänlighet när de blev tvungna att ta emot soldater i sitt eget hem.

 

Böneintentioner:

Vecka 14: Att alla som har kallelsen till det gudsvigda livet med ord och gärning visar sig vara sanna bröder och systrar till den Uppståndne Herren.

Vecka 15: Att vi får den övernaturliga blicken att vår nästa är en kär syster eller bror.

Vecka 16: Att våra familjer och gemenskaper blir öppna och livgivande även för dem som inte tillhör dem.

Vecka 17: Att vi väljer att visa vänlighet även mot dem vi kan ha svårt för.