Om eukaristin - Karmel

Om eukaristin

av Anders Arborelius ocd

I eukaristin blir Jesus Kristus närvarande i hela sin gudsmänskliga verklighet under brödets och vinets gestalter. På det sättet är eukaristin enastående bland sakramenten. Där blir Kristus själv materiellt närvarande för att bli vår föda. I eukaristin gör han sig ätbar liksom han i Skriften gör sig hörbar. I de andra sakramenten är han givetvis också närvarande, men då i sitt frälsningshandlande. De sju sakramenten bildar ett enhetligt system, instiftat till vår frälsning, där eukaristin är höjdpunkten på Kristi sakramentala närvaro och verksamhet. I eukaristin möter vi honom själv, öga mot öga under sakramentets slöja. Ja, han förblirnärvarande för att tillbes av oss även efter det att mässan firats. Han förblir alltid Livets bröd (jfr Joh 6:35).

Vi behöver alla detta bröd. Vi är alla fattiga och hungriga. Vi är tiggare som dag efter dag måste be om vårt dagliga bröd (Matt 6:11). Bara den som inser sitt behov kan bli mättad. Bara det eukaristiska brödet kan stilla vår mest intensiva hunger. Där blir Kristus själv vår föda, vår färdkost för resan genom livet. Eukaristin ger oss redan nu en underpant på det eviga livet. Eskatologin förbereds och tas ut i förskott (jfr Joh 6:51; 1 Kor 11:26). Eukaristin är den eviga bröllopsmåltidens sakrament. Det outsägliga och outsinliga liv som väntar oss på andra sidan när oss redan nu. Det osynliga blir synligt. Eukaristin får oss alltid att se framåt med oändlig tacksamhet, och också bakåt, ja, uppåt och inåt, för överallt möter vi Guds välgärningar. Det är därför detta sakrament med förkärlek — både i Kyrkans första tid och i vår egen tid på nytt — kallas just eukaristi (grek. tacksägelse). Kan människan göra något annat än tacka, när hon får en sådan gåva? Himlens glädje tas ut i förskott. Vi får en försmak av härligheten och saligheten hos Gud. Vi blir redan nu bröder och systrar, lemmar i en och samma gemenskap.

Detta eskatologiska perspektiv är nödvändigt för att få insikt i eukaristins väsen och förstå något av det oförståeliga. Jesus själv antydde att eukaristin skulle bli en stötesten för många, om de inte såg dess samband med hans egen tillvaro i evigheten: ”Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut?” (Joh 6:61—62). Eukaristin har ett djupt och oupplösligt samband med Jesu exodus ur denna värld och övergång till det eviga livet, alltså med hans påskmysterium. Eukaristin är påskens sakrament. ”När vi äter Herrens kött och dricker hans blod, då firar vi hans påsk”, sade Athanasios. Den uppståndne och förhärligade Herren blir själv vår föda i eukaristin. Bröd och vin förvandlas och får del av hans fulla förhärligade verklighet redan nu. Hela Kyrkan får näring av denna festmåltid, där vi alla blir ett. I eukaristin blir något skapat redan här i tiden det som allt skapat skall bli i evigheten: uppfyllt av Kristus (jfr Ef 4:10). När frälsningen en gång segrat till fullo och Guds rike triumferar, då skall allt skapat bli uppfyllt av honom i vilken allt blivit skapat (Kol 1:16). Eukaristin tar ut dettai förskott. Där har en del av skapelsen redan nu förvandlats och fått del i sin eskatologiska fulländning.

Evigheten lyser emot oss i den eukaristiske Kristus. Samtidigt är det samme Jesus som levde mitt ibland människorna i Israel som möter oss i denna ständiga påsk. Hans uppståndelse till evigt liv firas, men också hans död på korset. Eukaristin får oss inte bara att se framåt mot härligheten utan också att se bakåt mot Kristi frivilliga korsoffer, beviset på hans fullkomliga kärlek. Hela påskens mysterium blir närvarande, när eukaristin firas: Kristus offrar sig och förhärligas samtidigt i detta sitt offer (jfr Joh 13:31; 17:1). Tidens och rummets trånga gränser sprängs i en kärlekens explosion. Det kommande och det förgångna knyts samman i nuet. Eukaristin är det fulla sakramentala memoriale, där frälsningens verklighet blir närvarande mitt i nu-ögonblicket och antar en evighetsdimension. Bröd och vin —en del av vår alldagliga verklighet — förvandlas till den offrade och förhärligade Kristus.

”Detta sakrament är samtidigt offer, kommunion och närvaro”, skrev Johannes Paulus II i Redemptor hominis. Vi vet att vår frälsning blev förverkligad på Golgota, där vi friköptes och befriades ur den ondes och syndens garn. Offret på Golgota var och förblir det enda offer som behövdes. Sedan Jesus framburit sig själv av fri vilja för världens frälsning en gång för alla, behövs inga offer mer (Heb 10:14). Han blir just närvarande i sin offrade eukaristiska gestalt för att göra det möjligt för oss att förenas med hans offer. Vi förvandlas av vad vi äter och får del av hans kärlek, han som inte tvekade att utge sig själv till det yttersta för att rädda oss. Mässoffret är vårt sakramentala sätt att delta i det som skedde på korset. I eukaristin har Jesu enda offer förevigats. Liksom Jesus i himlen förblir det slaktade Lammet med sårmärken på sin kropp (Upp 5:6), förblir han på jorden offrad i eukaristin.

I eukaristin möter vi den kristna trons fullhet. Hela Guds treeniga mysterium är verksamt där för att förvandla hela vårt mänskliga mysterium. Liksom bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod, förvandlas människan av det hon äter: hon blir allt fastare inlemmad i Kristi mystiska kropp, i Kyrkan, och får där i allt högre grad del i Guds treeniga liv. Väsensförvandlingen av bröd och vin (lat. transsubstantiatio) syftar till vår, ja, till hela världens förvandling. Den Helige Ande är den som ytterst förorsakar brödets och vinets förvandling, liksom han en gång förorsakade inkarnationen (Matt 1:20; Luk 1:35), och också vill förorsaka vår andliga förvandling, så att vi i vår tur kan förvandlas till alla människors bröder och så förvandla jordens anlete. Eukaristin ger oss en överblick över hela den gigantiska förvandlingsprocess som Gud satt igång för att frälsa allt och alla. Hur skulle vi då kunna dra oss undan?

Kristi sakramentala kropp, som vi äter i eukaristin, bygger upp oss till ett tempel i Anden, till Kristi mystiska kropp, till de heligas gemenskap, allt till Faderns ära, för att vi skall tacka honom för alla hans välgärningar. Därför är eukaristin alltid hela Kyrkans tacksägelse, ett trinitariskt skeende, där vi genom Anden får del av Kristus, både för att förhärliga Fadern och bygga upp hans tempel på jorden. Vi, hela Kyrkan, byggs upp och förenas med hela Treenigheten.