Bed för oss, syndare

Bed för oss, syndare

 Martinus MARTIN, karmelit

 

I litanian till Guds moder, den s.k lauretanska litanian, kallas Maria för ”syndarnas tillflykt”. Hon är det därför att hon, som vi sjunger i Maria-antifonen ”Salve Regina” (Var hälsad du himlens Drottning), är barmhärtighetens moder (mater misericordiæ). För en del år sedan följde jag en reträtt i Frankrike, i ett reträtthem nära staden Besançon. Reträttledaren, Père Callerand, († 1998) talade bl.a. om himlen. Han började sitt föredrag med att poängtera att Gud inte förutbestämde någon till att hamna i helvetet. För han vill att vi alla skall räddas. Personligen hade han svårt att tro att en människa som här på jorden levde i ett frivilligt och medvetet ”nej” till Gud, skulle kunna upprepa detta ”nej” när hon gick över dödens tröskel och såg sitt liv i sanningens klara ljus: en sanning som då inte längre fördunklas och förvrids av fördomar, hämningar, påtryckningar och lögner. Skulle hon ändå vilja bekräfta sitt ”nej” när hon såg sin Frälsare som ville komma för att ta emot henne, så skulle hon, enligt predikanten, i sista stund ändra sig när Jesu moder som står bredvid sin Son, såg på henne som bara en mor med barmhärtighet kan se på ett olyckligt barn som gått vilse. Då kan man inte längre säga ett ”nej”.

 

Visst är det en fantasibild men den innehåller ett korn av sanning. I alla fall, bilden ger uttryck för att Maria som Jesu moder innerligt och oupplösligt är förenad med sin Sons frälsningsverk. Inte bara under hennes jordeliv utan också som himlens Drottning och som Kyrkans moder förblir hon helt hängiven åt sin Sons person och samverkar under och med honom till alla människors frälsning (Lumen Gentium n. 56). Därför står hon på syndarnas sida, i likhet med sin Son, han som inte har kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare (jfr Matt 9:13). Detta har alla helgon fått erfara på ett existentiellt sätt. Därför kallar aposteln Paulus sig, något drastiskt, för detta ofullgångna foster, den allra minste av apostlarna (jfr 1 Kor 15:8). Teresa av Avila talar flera gånger om sig själv som den största syndaren. De insåg i Andens ljus att det var som syndare de genom Guds barmhärtiga kärlek blev förenade med honom. Likadant var det med Thérèse av Jesusbarnet. När hennes tro på ett evigt liv sattes på ett hårt prov under hennes sista levnadsår, fick hon sitta vid ”detta av bitterhet dignande bord, där de arma syndarna äter” (Självbiogr. Skr. s 190). Hon var djupt medveten om människans syndiga natur och därför kunde hon erkänna att hon, utan Guds stora barmhärtighet, skulle ha kunnat falla lika djupt som Maria Magdalena. Men hon visste att Jesus hade förlåtit henne mer än Maria Magdalena eftersom han förlåtit henne på förhand genom att hindra henne från att falla (Självbiogr. Skr. s 76). Sagt inom parentes: händer det inte att även vi någon gång har en liknande upplevelse som Thérèse när den helige Ande som i ett blixtljus låter oss inse hur hela vårt andliga liv liksom hänger på en skör tråd och att vi utan Guds barmhärtiga kärlek ganska lätt skulle falla djupt ner i svår synd. Då får psalmistens ord en ny aktualitet när han säger: ”Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig” (51:7). Som det står i Katolska Kyrkans katekes, måste man först inse hur djupt människan är bunden vid Gud – och det var alla helgon – för att kunna förstå vad synd är (jfr n. 386) och hur varje människa berörs av synden från sin födelse (jfr n. 403). Då förstår man också att synden är ett missbruk av den frihet som Gud har gett oss för att vi skall kunna älska honom och för att vi skall kunna älska varandra (jfr n. 387). Tyvärr har allt detta, även för en del kristna, inte en jordnära förankring i deras hjärta utan är bara en abstrakt sanning. Förresten, det tragiska i vår tid är att man bortförklarar synden och så avstänger man sig själv från Guds barmhärtighet som alltid förlåter den som bekänner och ångrar sin synd, hur stor och mångfaldig den än må vara. Faktiskt gör man, enligt evangelisten Johannes, Gud till en lögnare om man säger att man inte har syndat (jfr 1 Joh 1:10). Med andra ord, det är som att säga till Gud: ”Du ljuger när du säger att du sände din Son till världen för att frälsa oss från synd, för i själva verket finns inte någon synd i oss.”

 

Vi har kommit så långt i vår sekulariserade värld att ordet ”synd” har blivit tabu. För den är ju en värld utan Gud och då kan man som Katolska Kyrkans katekes med allt fog påpekar, ” inte klart urskilja synden, utan man frestas att förklara den som en brist i mognad och utveckling, som en psykologisk svaghet, som ett misstag, som den nödvändiga följden av en bristfällig samhällsstruktur, etc.” (n. 387). Man vill ju för allt i världen inte skuldbelasta en människa och verka fördömande. Istället för att tala om synd, talar man hellre om missbruk. Då blir det på något sätt också ganska lätt att slippa ansvar. Som Marie Söderqvist en gång skrev i Svenska Dagbladet: ”Om de som spelar bort sina och andras pengar, utnyttjar sina positioner för sex, eller köper saker för pengar de inte har, betraktas som missbrukare, finns det inga förövare att klandra utan bara en ändlös räcka med offer. Alla blir offer, ingen har gjort fel och staten får ännu fler att ta hand om och kurera.” Och vi kan tillfoga att när man försöker att betrakta varje form av synd som missbruk och en syndare som missbrukare, då behövs inte längre en barmhärtig och förlåtande Gud. Som kristna kan vi då också avskriva bikten som försoningens sakrament. För många finns det inte någon att försona sig med. Och när det gäller missbrukare, skall de bara tas om hand av staten. Men att på så sätt bortförklara synden och låtsas som om synden inte är närvarande i människans liv och i mänsklighetens historia är minst sagt orealistiskt.

 

När vi ser in i vårt hjärta, upptäcker vi ju, om vi vill vara uppriktiga, en mer eller mindre stark böjelse för det onda i många former. Det är denna erfarenhet som aposteln Paulus på ett något radikalt sätt tolkar i Romarbrevet när han skriver: ”Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga, i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag” (8:18-19). Det är med denna erfarenhet, vilken Paulus så träffande formulerar, som vi, för att citera Thérèse av Jesusbarnet, sitter vid syndarnas bord och säger till Guds moder: ”Bed för oss, syndare”. Det står inte vad hon skall be för oss om. Men för alla som inte bara med munnen utan med hela sitt hjärta ber ”Hell dig, Maria”, är det självklart att hon ber om ”den eviga frälsningens gåvor” (Lumen Gentium n. 62). Med andra ord, hon ber för att hennes Son skall ge oss nåden att leva helt förenade med honom i kärlek, en förening som fullbordas i himlen, i Treenighetens härlighet. Det är det som i själva verket utgör vår frälsning.