Broder Clemens Karlsson svarar på frågor om sin klosterkallelse

1. Hur visste du att du hade en kallelse till Karmel?
För mig låg det i förlängningen av min kristna tro. På något sätt ville jag besvara Guds kärlek i Jesus Kristus. Frågan var bara hur. När jag upptäckt den katolska trosgemenskapen och dess vardagsnära öppenhet för den helige Andes närvaro anade jag att ett gudsvigt liv i ett kontemplativt kloster nog var min plats i Kyrkan. Det avgörande var emellertid läsningen av Lilla Thérèses självbiografiska skrifter samt ett besök i Norraby. Efter det visste jag lika enkelt som säkert: hit kommer jag att komma, här är platsen där jag ska besvara Guds kärlek.

2. Vad och vem har hjälpt dig att finna denna kallelse?
Jag hade vid ett tillfälle ett samtal med en präst om min framtid. Efter att ha nämnt flera olika alternativ sade han: ”Du kan också gå in i Karmel, där kommer du verkligen att bli satt på prov.” De gjorde ett intryck på mig. Just den fullkomliga överlåtelsen som i Karmel på ett särskilt sätt blir tydlig genom dess ofrånkomliga enkelhet och stillhet attraherade mig. Jag ville skänka mitt liv åt Gud i ett sammanhang där bön och liv i Guds närvaro är på riktigt. I det perspektivet blev Karmel en förberedd väg som liksom öppnade sig för mig.

3. Hur reagerade din familj och dina vänner på ditt beslut att gå i kloster? Hur ser din relation ut med dem idag; har den förändrats?
I början tyckte de att det var lite märkligt, men allteftersom har de fått större förståelse och de flesta är nu positivt intresserade. Min relation till dem har absolut förändrats; till det bättre skulle jag säga. Det beror kanske på att jag själv också blivit en bättre människa.

4. Vilka råd skulle du ge till den som känner en längtan efter ett kontemplativt (karmelitiskt) klosterliv? Hur kan man veta om man har en kallelse?
En sådan längtan är något som sitter i själva centrum av själen. Därför är det något som man aldrig kan bortse ifrån. Min erfarenhet är att de hinder som man däremot kan föreställa sig (inte ska väl jag… etc) oftast inte sitter i själva centrum och de ger därför också snart vika om man följer denna inre dragning till Gud. Att sedan avgöra vad för slags liv man är kallad till tror jag är ganska enkelt. Om läsningen av Karmels stora helgon ”stämmer”, om ett besök i ett kloster ger en smak av såväl helighet som hemkänsla och ett förtroendefullt samtal leder i samma riktning; då behöver man inte tveka.

5. Är det möjligt att vara trogen ett och samma livsval ett helt liv? Vad kan man göra för att förbli trogen kallelsen som man fått från Gud?
Ja, det är jag övertygad om. Men lika lite som vi själva kan åstadkomma vår kallelse – lika lite kan vi vara den trogen utan att varje dag öppna oss på nytt för Gud och Hans verk. Den stora utmaningen är förstås att upptäcka hur denna förnyelse går till. Ofta sker det mycket mer i det lilla och oansenliga jämfört med vad man först kanske föreställt sig. Här är det uppmärksamma deltagandet i sakramenten av stor betydelse, men också troheten i de vardagliga arbetsuppgifterna och att man tillsammans hjälps åt att bygga upp gemenskapen i glädje och frigjordhet från onödiga bekymmer. I smått som stort möter vi Guds orubbliga trohet, och att lära sig upptäcka den är ett oändligt äventyr. Därför är det heller aldrig vara tråkigt att leva som kristen.

6. Är du lycklig?
Ja, mycket. Tillsammans med Gud är vi människor lyckliga.