Den heliga Ande

Av Anders Arborelius ocd

I Jesus Kristus blir vi befriade. ”Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss” (Apg 4:12). Jesus är vägen till Fadern. Men vi behöver också en vägvisare, en kompass, som hjälper oss att beträda denna rätta väg. Vi behöver någon som hjälper oss att lära känna och igenkänna Jesus, någon som vittnar om honom och påminner oss om honom (jfr Joh 14:26). Sonens synliga sändning kompletteras och aktualiseras av den Helige Andes osynliga. Det är han som fullbordar och avverkar Jesu verk i oss. Det är han som sätter pricken över i-et. Det är han som gör att den förhärligade Kristus blir en levande och livgivande verklighet i vårt liv och tar gestalt i oss. Anden är Guds gåva till oss, den gåva som gör att tron väcks till liv i oss, att kärleken ständigt växer och att hoppet aldrig släcks. Genom denna gåva, som vi, ja, hela Kyrkan, har fått som en inre dynamik drivs vi vidare på Kristi väg och växer in i en allt innerligare förtrolighet med honom. Påsken och pingsten förblir så en ständig aktualitet.

PingstDen Helige Ande är så inriktad på att levandegöra Kristus för oss att han liksom själv försvinner och drar sig undan i bakgrunden. Han drar aldrig uppmärksamheten till sig själv. Irenaeus går så långt att han säger: ”Förtroligheten i föreningen med Kristus, det är det som den Helige Ande är”.(1) Sonen och Anden är så innerligt förenade och inriktade på varandra — både inom Treenigheten och i deras sändning utåt — att man har svårt att skilja dem åt. Genom Anden, som vi fått som en inre, osynlig gåva och kraft, dras vi allt djupare in i gemenskapen med Kristus. Anden är den pådrivande kraften i vår bön (jfr Rom 8:26). Han drar oss in i Treenighetens outtömliga djup. Han som till sitt väsen är Faderns och Sonens ömsesidiga gåva till varandra blir också deras gåva till oss, så att vi genom honom kan gå till Sonen och ledas vidare till Fadern. På det sättet blir Guds inre verklighet levande för oss. Vi dras in i det fulla gudomliga livet, för att vi skall bli ”klädda i Gud och bada i gudomlighet.”(2)

Detta gudomliga liv tar sin början i oss genom dopets bad. Detär då vi får den Helige Ande som gåva (Apg 2:38), en gåva som är avsedd att ständigt växa och intensifieras i oss. Det är bara genom denna gåva vi kan uppnå den fullhet vi är ämnade till: heligheten. Utan den Helige Ande förblir vi förtorkade och förkrympta varelser. Utan det levande vatten som han är, kan Guds liv i oss aldrig utvecklas. Liksom varje frö behöver vatten för att växa, måste det senapskorn (jfr Matt 13:31) som dopets nåd är i oss få näring av det levande vattnet. Jesus lovade att ge oss detta levande vatten som får oss att födas till nytt liv, till Guds eget liv. Särskilt i samtalet med den samariska kvinnan (Joh 4:1—42) visar Jesus att denna gåva, det levande vattnet, är den Helige Ande. Han är ”en flod med livets vatten, klar som kristall, som rinner från Guds och Lammets tron” (Upp 22:1). Det är denna flod, som utgår av Fadern och Sonen, som har runnit upp inom oss för att föra oss allt längre in i Guds treeniga liv.

Vatten är något vi både kan bada i och dricka av. Genom badet i Andens flod renas vi och genom att dricka av Andens vatten får vi kraft och styrka. Vi har fått en och samme Ande att dricka, säger Paulus (1 Kor 12:13). Liksom Kristus har blivit vår föda i eukaristin, har Anden blivit vår dryck. Återigen ser vi hur Anden kompletterar Kristi verk. I eukaristin har vi ett påtagligt bevis på Kristi synliga sändning till oss, men för att kunna känna igen att han är verkligt närvarande där, behöver vi Andens osynliga sändning, hans stärkande dryck, i vårt inre. Det är han som öppnar oss inifrån, så att vi blir seende och lyssnande, alltså troende och bedjande människor. Det är Anden som uppenbarar Kristus för oss och vittnar om honom. Ja, Kristus har gett oss sin egen Ande för att göra oss så levande och klarsynta i vår tro att vi aldrig kan ta miste på vägen.

”Liksom människans ande genom huvudet stiger ner för att levandegöra lemmarna, så stiger den Helige Ande genom Kristus ner till de kristna”, skriver Hugo av S:t Victor (död 1141).(3) Det är bara därför att vi fått del av Kristi egen ande som vi är kristna. Att vara kristen är alltid en fråga om delaktighet. Allt är gåva och nåd i kristendomen. ”Det är den kärlek som Gud har till oss som ger oss allt, men den största gåva som han kan förläna är att ge oss den Kärlek som vi måste hysa för honom själv”, säger Fénelon (1651—1715). Det är alltid med den kärlek som den Helige Ande är och utverkar i oss som vi får älska Gud. Vår egen kärlek är för liten, för fattig. Den räcker inte till. Men vi har alltid tillgång till ett välbehövligt komplement, till den skatt inom oss som Anden är. Inte minst i bönen ser vi snart hur uttorkade och utblottade på kärlek vi är. Men denna insikt behöver inte göra oss modfällda eller nedstämda. Tvärtom. Vi har ju fri tillgång till det levande vattnet — till Guds kärleks källa. Där kan vi ösa upp all den kärlek vi vill ge Gud och vår nästa.

För att tala om den Helige Ande, den Outsäglige, har Skriften och traditionen alltid använt sig av ett mångskiftande bildspråk, som tyder på liv och rörelse. Anden är det rörligaste av allt rörligt (jfr Vish 7:24). Han är som en ständigt framrusande flod, men också som den stilla porlande källan; som en oemotståndlig orkan, men också som vindens sakta susning; som den häftigt flammande elden, men också som den lugnt brinnande lågan. Alla bilder kan lära oss något om vem den Helige Ande är. Men ändå förblir han den fördolde och namnlöse, hur många namn man än har gett honom genom seklerna. Den Helige Andes främsta kännetecken är just att han inte har något eget ansikte, säger man ibland. Han glider oss ständigt ur händerna liksom vattnet vi försöker hålla kvar i våra kupade händer. Han vill aldrig dra uppmärksamheten till sig själv utan alltid leda oss vidare till Fadern och Sonen. Vi kan därför tala om en Andens skygghet och diskretion. Han talar inte om sig själv. Han uppenbarar inte sig själv utan Kristus — och Kristus i sin tur har kommit för att uppenbara sin Fader. Det hör liksom till de gudomliga personernas väsen att peka vidare, att föra vidare. Det är alltid ödmjukhetens lag som råder hos Gud och i hans rike.

I evangeliet ser vi hur den Helige Ande håller sig i bakgrunden. Evangeliet är först och främst det glada budskapet om Guds rike, som kommer till oss i Jesus Kristus, Faderns enfödde Son, som blir människa med oss. Men för att Guds rike skall slå rot i oss och bli fruktbart i vårt liv är Anden nödvändig. Ja, vi ser hur Anden blir särskilt påtaglig i detta verk: att göra Kristus och hans rike närvarande bland de första kristna. Vi kan därför kalla Apostlagärningarna, som skildrar pingsten och den första kristna tiden, för ”den Helige Andes evangelium”. Påsken får sitt komplement i pingsten. Den förhärligade Kristus utgjuter den Helige Ande över hela Kyrkan, ja, han ingjuter denna oändliga gåva i oss, för att vi skall leva i hans rikes fulla verklighet. Enligt Simeon den nye Teologen (949–1022) är Guds rike just ”delaktigheten i den Helige Ande. Det är om honom det är sagt: ‘Guds rike är inom er’ (Luk 17:21).”(4) Det är detta oerhörda vi har fått som gåva. En gåva som fulländar hela vår tillvaro. En gåva som vi inte kan klara oss utan. En gåva som vi ständigt kan få i allt högre grad. Därför ber vi som kristna alltid att få mer och mer av honom: Kom, kom (jfr Upp 22:17). Vi kan aldrig få nog av honom. Därför måste vi alltid upprepa detta lilla ord, som på något sätt är besläktat med honom och som kristna alltid älskat att rikta till honom: kom.

(1) Adversus Haereses III, 24, 1; PG 7, 966.
(2) Johannes av Korset, Andlig Sång (version B) 26, 1, Karmeliterna, Tågarp och Glumslöv, 2005, sid. 204.
(3) De sacramentis christianae fidei II, pars 2, c. 1; PL 176, 415.
(4) Oratio VII; PG 120,352.I vissa manuskript finner man följande bön i Fader vår (Luk 11:2): ”Låt din Helige Ande komma över oss och rena oss” i stället för ”Tillkomme ditt rike”. Det visar att Guds rike är den sfär där den Helige Ande kan verka oinskränkt.

(Ur: Trosmeditation © Karmeliterna)