Den sköna kärlekens moder

Predikan av Clemens Karlsson OCD, Glumslöv den 16 juli 2014.

Jungfru Maria är inte som andra helgon. Att det är så framgår mycket tydligt av evangeliet som vi just har hört – det är inte utan anledning att Kyrkan låter karmelitorden få läsa upp och förkunna just detta evangelium idag på dess stora högtidsdag (Joh 19:25-27).

Det är en stor förmån att i denna heliga mässa få stanna till och förbli stående inför det stycke av Johannesevangeliet som berör Guds allra mest avgörande handlande för allas vår salighet och glädje, och som just därför också säger något stort och väsentligt om vad Kyrkan är och om hennes djupaste identitet. Just på grund av detta är det en text som Karmelitorden känner sig mycket hemma med, denna form av gudsvigt liv och även vardaglig kristen efterföljelse som funnit sin typiska kallelse i att tjäna Herren främst genom att stå och förbli inför Hans ansikte. Och var förkroppsligas detta tydligare än i den lilla gruppen som troget står och förblir stående inför Herrens kors? Denna plats som vi i hans uppståndelses ljus nu alla vet är platsen för den yttersta manifestationen av hans kärlek och livgivande närvaro, och platsen där hans ansikte på ett underfullt och märkligt sätt faktiskt är som allra tydligast.

Allt detta tillhör det allmänna glada påskbudskapet som vi påminns om varje söndag och som vi också mer och mer dras in i varje gång vi värdigt firar eukaristin, den heliga mässan. Men idag på Vår Fru av Berget Karmels högtid är det en aspekt av detta som vi särskilt inbjuds att ta till oss och som dagens tre korta evangelieverser så att säga zoomar in på: nämligen Jesu ord till sin moder Maria och orden till lärjungen som han älskade.

Detta är, kan vi säga, Jesu sista konkreta ingripande i våra mänskliga relationer och det är först efter detta ingripande som han sedan kan konstatera att allt är fullbordat och så sedan beseglar sitt frälsningsuppdrag. Till sin moder: ”Kvinna, där är din son.” Och till lärjungen: ”Där är din moder.” Och konstaterandet att från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen, eller som man bättre kan översätta det, från den stunden tog han henne till sig, till sitt hem.

Ja, det är verkligen Herrens vilja att den som han talar till skall ta Jungfru Maria till sig. För författaren till det fjärde evangeliet är det som så ofta ingen svårighet att uttrycka flera djup av sanningen på en och samma gång. På ett första och yttre plan uppfyller Jesus här som ende sonen på ett rörande sätt plikten mot sin moder enligt det fjärde budet. Han ger henne i Johannes en passande person som kan sörja för hennes uppehälle och konkreta beskydd och välfärd. Så har Herren här gett alla barn – oss alla – ett exempel på att man skall älska sina föräldrar ända in till döden och göra allt för dem som man kan. Naturligtvis, om våra jordiska band skulle hindra oss i vår vandring till Gud och med Gud, så är det vår plikt att inte lyssna på dem. Men, om de inte hindrar oss så är vi skyldiga att ge dem all heder och hjälp, också framför alla andra.

Men det finns mer i de verser vi just har hört, för Jungfru Maria är inte som andra helgon. Orden som lärjungen under korset får höra innehåller inte endast instruktionen att han skall behandla henne som sin moder, utan att hon är hans moder. Den djupare meningen som vi inte får missa är att, eftersom det för lärjungen inte handlar om att Maria är hans kroppsliga moder, det innebär att Jungfru Maria just är hans andliga moder. Inte att hon skulle kunna vara det, utan att hon är det.

Från den stund då den saliga unga Jungfrun i Nasaret bejakade budskapet som ängeln framförde är hon inte bara den som är speciellt utkorad att skänka åt Frälsaren sin mänskliga natur. Hon är också den första troende i den nya och bestående frälsningsordningen, och upphov till Kyrkan, helt och hållet i den mån som Kyrkan är svaret på Guds uppenbarelse i Kristus.

I hennes ja-ord, i hennes ödmjukhet och ringhet, i hennes orubbliga förening med Kristus ända fram och rakt igenom trons mörker inför korset, är redan givet allt det som också är det som ger Kyrkan dess liv, skönhet och existens.

Av detta, ja av Herrens egna ord från korset, så förstår vi att den saliga Jungfrun inte är som andra helgon – utan att det är tvärtom – att det är andra helgon, och vi alla som fötts på nytt till nytt liv i Kristus, som blivit lite som Jungfru Maria. Det är den sanning som Karmelitorden på ett särskilt sätt tagit till sig och som vi värnar och vill förmedla. Allt det som är, som skall vara typiskt för Karmel (tystnaden, en viss tillbakadragenhet, insikten och vissheten att genom trohet i fördold bön och fördolda offer helt befinna sig i Kyrkans centrum på ett sätt som också skänker liv och glädje åt själarna), allt detta får sin förklaring när man ställer det sida vid sida med Jungfru Maria.

”Låt oss, mina döttrar, åtminstone i något efterlikna den heliga Jungfruns djupa ödmjukhet, det är ju hennes dräkt vi bär”, säger den heliga Teresa i sina uppmaningar till de gemenskaper hon stiftade (Fullkomlighetens väg). Ja, för även om vi redan liknar den saliga Jungfrun lite grand så kan vi med Guds hjälp och på Guds inbjudan komma att göra det lite mer. Samma Guds heliggörande nåd som i henne verkade helt fritt ända från hennes tillblivelse; det är ju samma nåd som här räcks åt oss sådana vi är, allra främst genom de heliga sakramenten.

Ja, ödmjukhet och mod hör verkligen samman. Och för att vi skall våga ta stegen och låta Gud verka lite mer fritt i våra liv bär karmeliterna skapularet som ett tecken på att vilja vandra i Marias fotspår och ikläda sig hennes dygder och det hennes beskydd som också är en följd av detta. Alla är vi kallade att låta oss formas på detta sätt, och Kyrkan tillåter att alla som önskar ge uttryck för detta också får iklädas ett litet brunt miniskapular eller medalj, ett litet diskret uttryck för att man en gång för alla förstått att det är viktigare att vara sedd av Gud än av människor. Det finns inga särskilda böner förknippade med skapularet som exempelvis för rosenkransen. Men just detta vittnar desto tydligare om vad som är dess särskilda innebörd, nämligen som en påminnelse om den kontemplativa dimensionen av våra liv som kristna, kontemplationen som våra helgon skrivit så mycket om; den alltmer djupnande tystnaden i kärleksfull uppmärksamhet inför Gud, den tystnad i vilken Gud helst talar till oss.

I litanian till Vår Fru av Berget Karmel anropas Maria som ”den sköna kärlekens moder”. Den sköna kärleken syftar främst på Kristus själv, på Guds eget väsen. Men Maria är den sköna kärlekens moder, och alla som tar emot och uppfylls av Kristus blir liksom henne också alltmer uppfyllda av den sköna kärleken. Vår kärlek är förvisso inte alltid skön, ännu inte helt ren och obefläckad. Vår egenkärlek måste dö om vi vill leva helt och hållet av den gudomliga kärleken, och i detta måste vi engagera oss i en generös avsägelse av oss själva. Detta är anledningen till att det är just under korset som Jungfru Marias moderskap uppenbaras i sin fullhet, och att det är här som hon formellt också överlämnas åt oss; hon den sköna kärlekens moder.

”Det som passar oss bäst är att vara tysta inför denne store Gud, både med avseende på vårt begär och på vår tunga, ty det enda språk han hör är den tysta kärlekens språk” (Levande kärlekslåga). Dessa den helige Johannes av Korsets ord hjälper oss att också här i mässan delta på ett sådant sätt att Gud verkligen blir ärad och så får utföra allt det goda han vill oss.

Den saliga Jungfrun Maria, Herrens och Kyrkans moder, är här den levande bilden på vad ett liv innebär där det – tack vare Guds nåd – inte satts några gränser för Herren att utföra sitt verk.

(Ur: Karmel 2014:4)