Ett liv i bön och offer för själarnas frälsning. Del 2

En medlem av Karmels andliga familj

Missionärernas uppgift
Så om det är uppenbart att det är missionärernas uppgift att utbreda Kristi rike konkret i världen genom att föra ut evangeliet till nya folk, så är det lika sant att de kontemplativa ordnarnas bön leder till att Kristi rike utbreds andligen genom att människor blir bättre disponerade för att faktiskt ta emot Ordet i sina hjärtan. Att det förhåller sig på detta sätt har Kyrkan tydligt klargjort genom att vid sidan av den helige Francisco Xavier utse den heliga Thérèse av Jesusbarnet till skyddshelgon för missionen, hon som kom till Karmel ”för att rädda själar, och särskilt för att be för prästerna”.

Bön och offer
Det kontemplativa livet kan sägas vara ett ställföreträdande liv. De som går i kloster ber både för sig själva och å deras vägnar som inte är kallade till att ägna lika mycket tid åt explicit bön. Teresa av Jesus sammanfattar kärnan i den karmelitiska kallelsen med orden: ”Alla vi som bär karmeliternas heliga dräkt är kallade till bön och kontemplation.” (Den inre borgen, V,1,2). Bönen är således det centrala i denna kallelse, men inte allt. Den måste även åtföljas av offer. ”Den ursprungliga regeln manar oss att be utan uppehåll. Detta är det allra viktigaste och om vi gör det med all den omsorg vi förmår, så skall vi inte heller underlåta fastorna, botövningarna och tystnaden som vår Orden föreskriver. Ty ni vet redan att bönen, för att vara äkta, måste åtföljas av dessa övningar. Bekvämlighet och bön kan inte förenas.” (Teresa av Jesus, Fullkomlighetens väg, 4,2). Johannes av Korset betonar än mer än Teresa att askes i form av ett enkelt leverne och fullständig frigörelse från allt som inte är Gud, är något absolut nödvändigt från vår sida om vi vill ge Gud möjlighet att låta oss göra framsteg på bönens och den kristna fullkomlighetens väg: ”Du måste alltså späka alla dina sinnen, öppet och ärligt när du kan det, men när du inte kan det räcker det att åtminstone inte vilja känna glädje i den naturliga lockelsen utan ta avstånd från den.

Askes
På detta sätt skall du försöka göra dina sinnen späkta och oberörda av varje slags lust. Då kommer de snart att befinna sig liksom i ett mörker, och du kommer inom kort att göra stora framsteg.” (Bestigningen av berget Karmel, I,13,4). I evangelieläsningen för Johannes av Korsets minnesdag inbjuder Jesus själv oss till att dela hans kors och självförnekelse: ”Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge … ingen av er kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger.” (Luk 14:23,33). Jesus har visserligen redan förvärvat frälsningen genom sitt lidande och sin död, men som lemmar i hans kropp är också vi enligt aposteln Paulus ord kallade att dela Kristi lidanden: ”Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan.” (Kol 1:24). För att Gud ska kunna fylla oss med sig själv så måste vi först, men hans hjälp, tömma oss själva på allt annat. Det handlar framförallt om en andlig frigörelse; att inte vara fäst vid och hysa kärlek till någonting skapat utan endast vara beroende av Gud själv. Men för att kunna nå dit så måste vi även öva oss i att rent konkret avstå från de jordiska ting som vi ännu är osunt fästa vid, för att med tiden upptäcka att vi faktiskt kan klara oss lika bra och är lika lyckliga utan dem. Genom denna frigörelse leder alltså askesen och självuppoffringen till en djupare relation med Gud och framsteg i den personliga bönen, så att den blir ett än mer effektivt instrument för själarnas frälsning.

Botgöringens plats i Kyrkan
Botgöring i form av askes och självtukt har i vår tid kommit att betonas allt mindre, kanske som en följd av att det ofta förknippas med tidigare osunda överdrifter. Men Kyrkan har definitivt inte avskaffat botgöringen. I den apostoliska konstitutionen Paenitemini från 1966 skriver påven Paulus VI att ”alla troende är genom gudomlig lag förpliktade att göra bot”, och understryker dessutom att “botgöringens föreskrifter måste tillfyllestgöras på ett mer fullkomligt sätt av präster som är närmare sammanbundna med Kristus av helig natur, liksom av dem som i syfte att ännu närmre efterfölja Herrens självförnekelse och att finna en lättare och mer effektiv väg till fullkomningen i kärleken utövar de evangeliska råden.”
På samma sätt som ordensfolket utövar de evangeliska råden kyskhet och lydnad på ett mer radikalt och konkret sätt än lekmännen genom att helt avstå från äktenskapet och självbestämmanderätten, är de alltså också kallade att på ett mer uttryckligt sätt leva ut fattigdomslöftet genom botgöring och självuppoffring. Elisabeth av Treenigheten sammanfattar offrets och försakelsens betydelse i den karmelitiska kallelsen med följande ord: ”Ty leva i ständig kontakt med Gud kan man bara om man offrar och försakar sig själv fullständigt. Låt oss tillägna oss våra helgons iver för lidandet och förstå att vi skall bevisa Gud vår kärlek genom trohet mot vår heliga regel. Låt oss vara den heligt trogna. Bevarar vi den och håller den, skall den bevara oss och göra helgon av oss, det vill säga sådana som vår serafiska Moder ville att vi skulle vara, ’till nytta för Gud och hans Kyrka’”. (Andliga skrifter, s. 69).

Fasta
Karmels ordensregel föreskriver bl.a. att ”Ni skall fasta alla dagar, utom på söndagar, från det heliga Korsets upphöjelses högtid ända till Herrens uppståndelses dag, om inte sjukdom, kroppslig svaghet eller några andra rättmätiga skäl gör det tillrådligt att avstå från att fasta, ty nöden har ingen lag.”, liksom att ”Ni skall avhålla er från kött, om det inte måste förtäras som botemedel mot sjukdom eller svaghet.” Bibeln ger många exempel på hur fasta visat sig vara ett effektivt sätt att ge kraft åt bönen, exempelvis för invånarna i Nineve som fastade efter att Jona profeterat om stadens undergång (Jon 3:5), eller för apostlarna som bad och fastade innan de utsåg de män som skulle vigas till presbyterer (Apg 14:23). Dessutom får vi, med mystikens logik, tro att våra övningar att avstå från något angenämnt och i sig tillåtet kan bidra till att de av våra bröder och systrar som kämpar med svårare laster får kraft att övervinna dessa. Och lika mycket som bönen måste åtföljas av offer för att bli äkta, så måste även offret åtföljas av bön för att få något riktigt värde. Detta görs framförallt genom att förena sina i sig själva små och obetydliga offer med Jesu eviga och fullkomliga offer i eukaristin – det heliga Mässoffret – som på samma gång både är den högsta formen av bön och den högsta formen av offer.

Ordning och omdöme
Johannes av Korset intygar att om man utför de asketiska verk som han föreslår ”kommer du inom kort att känna stor glädje och tillfredsställelse, bara du handlar med ordning och omdöme.” (Bestigningen av berget Karmel, I,13,7). Lika litet som det grundläggande behovet av askes får underbetonas, så får man heller inte glömma bort detta att alltid handla ”med ordning och omdöme”. Fasteföreskrifterna i Karmels ordensregel må vara stränga, men medger undantag när exempelvis hälsoskäl föreligger. Teresa av Jesus insåg mycket tydligt riskerna om detta inte efterlevs: ”Jag tror att djävulen har något med detta att göra. Han förstår hur mycket vi kan skada honom genom att leva kvar på jorden, och därför frestar han oss att göra oförnuftiga botövningar, så att vi förlorar hälsan, vilket inte är av ringa vikt för honom.” (Fullkomlighetens väg, 19,9). Men överdriven fasta och självtukt riskerar inte bara att kroppen tar skada, utan även själen. I de första kapitlen av Själens dunkla natt varnar Johannes av Korset för många av de överdrifter som nybörjare ofta råkar in i, och visar hur dessa leder till såväl andligt frosseri som högmod. Det är därför viktigt att yttre offer som man ålägger sig själv alltid görs i samråd med ens andlige överordnade. Redan den helige Benedictus skriver i sin regel från 500-talet, känd just för sin måttlighet och sitt omdöme: ”Var och en skall anförtro abboten vad han vill ge som offer och göra det med hans bön och medgivande, ty det som sker utan den andlige faderns tillstånd räknas som högmod och sökande av fåfäng ära och ger ingen lön.” (Den helige Benedictus regel, 49:8-9).

Att offra med kärlek
Den ”säkraste” formen av offer är därför de som varken skadar kroppen eller syns utåt och som i sig själva syftar till att främja ödmjukheten. Thérèse av Jesusbarnet ger flera exempel på detta, exempelvis att visa kärlek och uppmärksamhet mot de av sina medmänniskor som man upplever som jobbiga och irriterande, att tålmodigt utan att klaga stå ut med deras omedvetna ovanor, och att inte genast försvara sig när man utsätts för falska anklagelser (se t.ex. Självbiografiska skrifter, s. 201-203, 223.224). Ett liv fyllt av sådana små offer som bärs fram med stor kärlek gör att bönen blir äkta och kan bära ännu större frukt för syndarnas omvändelse och själarnas frälsning. Det väsentliga är inte den synbara storleken på offren utan måttet av kärlek som de utförs med. Kärleken måste alltid komma först. ”För att övervinna alla begär och döda alla böjelser för de skapade varelser och ting till vilka viljan vanligtvis flammar upp i kärlek och tillgivenhet för att glädja sig åt dem, är en annan och ännu starkare eld nödvändig, nämligen den som brinner i själen för hennes Brudgum. Ty först när hon i denna kärlek finner sin lust och kraft får hon också mod och uthållighet nog att avvisa alla andra uppflammande böjelser och lätt övervinna dem.” (Bestigningen av berget Karmel, I,14,2)

Ett liv i bön och offer – Gud till ära och världen till frälsning
Förutsättningen för en kallelse till det kontemplativa livet är alltså denna eld som brinner av kärlek till Brudgummen, Kristus, i ens själ. Genom den är det möjligt att med en uppriktig glädje och bestående frid glömma sig själv och genom bön och offer leva ett liv i fullständig självutgivelse för Guds och sina medmänniskors skull, som inte bara leder till den egna fullkomligheten utan är ett led i att viga hela världen åt Gud. Och det är just genom att erbjuda en livsform där denna kallelse kan levas ut helt och fullt som Karmel och Kyrkans andra kontemplativa ordnar utgör ett oumbärligt bidrag till såväl Kyrkans helgelse som hela världens frälsning.