Eukaristin, den nya mänsklighetens lovsång. 1

Av Wilfrid Stinissen OCD.

Efter att ha uttalat invigningsorden över brödet och vinet säger prästen i den katolska mässan: ”Trons mysterium.” Eukaristin är trons stora mysterium. Vi kan försöka utforska detta mysterium, men vi kommer aldrig att bli färdiga. Eukaristin är alltid större. Den är en syntes av hela den kristna tron. Från början har eukaristin skapat den kristna identiteten. ”I hemmen bröt de brödet”, skriver Lukas, ”och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje” (Apg 2:26). På detta kände man igen de kristna. Men samtidigt som eukaristin är typiskt kristen har den sina rötter i det gamla förbundet, och, ännu längre tillbaka, i en urlängtan hos mänskligheten efter att prisa och tacka Gud.

Det är tack vare eukaristin som vi har kyrkor. Otaliga katedraler, basilikor, kyrkor och kapell har byggts för att ge en värdig boning åt den eukaristiske Herren, och för att de samlade kristna skall kunna fira hans död och uppståndelse.

I sin encyklika ”Ecclesia de Eucharistia” uppmanar påven Johannes Paulus II hela kyrkan att leva i en riktig ”eukaristisk förundran och hänförelse”. Som människor har vi alla behov av hänförelse. Vi ser det tydligast hos barn som är människor som ännu inte är förstörda, inte blasé. Om vi fattar något av vad eukaristin är kan vi inte annat än bli hänförda över denna otroliga gudomliga uppfinning: att Gud ger sig själv att ätas och drickas för att vi skall ha gudomligt liv i oss. Vi kan bara säga med psalmisten: ”En sådan kunskap är mig alltför underbar, den är mig för hög, jag kan inte begripa den” (Ps 139:6).

På vilket sätt är eukaristin en lovsång?
Vi vet att eukaristin har instiftats inom ramen för den judiska påskmåltiden. Under denna nattliga måltid kommer Israel, det utvalda folket, ihåg hur det blivit befriat från slaveriet i Egypten. I denna måltid återupplever Israel den avskedsmåltid som omedelbart föregick uttåget ur Egypten. Under en sådan påskmåltid, vars ordning inte var överlämnad åt familjefaderns godtycke utan var noga fastställd, har Jesus tagit bröd och vin så som det var föreskrivet i ritualet. Markus skriver att Jesus ”läste tackbönen” över brödet innan han bröt det och gav åt sina lärjungar med orden ”Ta detta, det är min kropp.” På samma sätt tackade han Gud när han tog bägaren. I den svenska översättningen görs ingen skillnad mellan bönen över brödet och bönen över bägaren. Men Markus använder två olika ord. Bönen över brödet är en lovprisning (eulogäsas), bönen över bägaren är en tacksägelse (eucharistäsas) (14:22-23).

Vad är denna lovprisning och tacksägelsebön? Familjefadern tackar Gud för den mat han ger åt sina barn, för hans försyn, för hans barmhärtighet som inte glömmer någon av sina skapelser. Sedan kommer en annan tacksägelsebön för landet, det förlovade landet, och för att Gud har fört sitt folk dit. Och till sist tackar han Gud för Jerusalem, den heliga staden som Gud har gjort till sin boning. Här möter vi något av Israels nostalgi efter att Guds rike må komma, något som också visar sig i de ord man säger till varandra under påskmåltiden: ”Detta år i främmande land, nästa år i Jerusalem.” En nostalgi som även finns i den kristna eukaristin när vi säger: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet.”

Bella Chagall, Marc Chagalls hustru, berättar att det på vissa ställen är sed att det yngsta barnet under påskmåltiden går till ytterdörren, öppnar den och tittar ut i den mörka natten: Kanske står Messias vid dörren? Denna förväntansfulla längtan finner vi också i evangeliet när folket i Jerusalem frågar: ”Vad tror ni, kommer han verkligen inte till högtiden?” (Joh 12:56) Det finns ett hopp att Messias skall komma under påsknatten, ty under påsknatten blev Israel befriat ur Egypten. Denna förväntan, att Guds rike skall komma, har aldrig lämnat kyrkan. ”Marana ta! Kom, Herre Jesus!” (1 Kor 16:22, Upp 22:20). Denna bön i den tidiga kyrkan stammar från den judiska traditionen, från deras längtan efter Messias.

Jesus håller sig till ritualet. Han ber alla de föreskrivna bönerna, men han tillfogar något viktigt. Vi får anta att han redan före påskmåltiden i förtäckta ordalag har sagt något om vad som kommer att ske. Det hörde till ritualet att just innan man började påskmåltiden en av de närvarande skulle fråga den som presiderade varför denna natt var annorlunda än alla andra nätter, varför man nu skulle äta osyrat bröd. Vi får förmoda att Jesus redan då har sagt något om det bröd de snart skulle äta, att det var ett alldeles speciellt bröd, och att han då inte enbart hänvisade till Israels oväntade och snabba uppbrott ur Egypten som gjorde att de inte hade fått tid att syra brödet.

Det är i varje fall så gott som säkert att han lite senare, när han, som det var föreskrivet, stod med brödet lyft i högra handen, har talat om detta bröds nya och enastående betydelse: att detta bröd var livets bröd, att det skulle ge dem evigt liv, att det var ett bröd som skulle mätta dem så att de aldrig mer skulle hungra. Sedan gav han det ”eukaristiserade brödet” (uttrycket kommer från Justinus, ca 100-165) åt sina lärjungar medan han sade: ”Detta är min kropp”, vilket för en semit betydde: Detta är jag själv. Kanske anade lärjungarna redan då att det här inte uteslutande handlade om befrielsen ur Egypten, utan om en annan, en djupare befrielse.

Det blev säkert lite klarare när Jesus, en eller ett par timmar senare, vid slutet av påskmåltiden, tog kalken och åter började tacka Gud. Tacksägelsen över vinet, som var utförligare än tacksägelsen över brödet och som tog flera minuter, var det mest högtidliga och glädjefyllda ögonblicket under hela festen. Jesus stod, med bägaren fylld av rött vin i högra handen, och tackade sin Fader för sin egen död, för att han skulle få utgjuta sitt blod för sina lärjungar och för ”de många”, det vill säga för alla. Jesus tackade för att han äntligen fick göra det han från början hade sett fram emot: att få ge sitt liv för sina vänner. Han tackade för att ”stunden” nu hade kommit. Av den tacksägelsebön han uttalade framgick att den bägare han höll i handen inte var fylld med vin utan med hans blod. Och så lät han dem dricka ur bägaren och gav dem det ”eukaristiserade vinet” som gjorde dem till ett med honom.

Vi skulle så gärna veta något mer om denna tacksägelsebön. Hur har Jesus uttryckt sig, vad har han sagt till sin Fader? Det är ju här den nya mänsklighetens lovsång börjar. Synoptikerna säger enbart att Jesus tackade Gud. Kanske finns det ändå en text som, inte ord för ord, men ändå substantiellt, återger hur Jesus har tackat sin Fader? Jo, denna text finner vi hos Johannes.

Den översteprästerliga bönen
Det har varit en gåta för exegeterna att Johannes inte talar om instiftandet av eukaristin. Han som i kapitel 6 utförligt återger Jesu tal om det levande brödet som är hans kropp, säger ingenting när det stora ögonblicket har kommit då Jesus gör vad han har lovat. Man har försökt förklara detta på olika sätt. Man säger att Johannes inte behövde upprepa något som redan tydligt var sagt av Matteus, Markus och Lukas. Detta övertygar inte. Man har också sagt att berättelsen om fottvagningen är Johannes variant av instiftandet av eukaristin. Fottvagningen åskådliggör på ett handgripligt och nästan dramatiskt sätt en av eukaristins viktigaste dimensioner: att Gud inte är den som kräver människans tjänande utan att han själv är den som tjänar människan. Detta är redan mer övertygande.

Men det finns en annan förklaring. Det är nämligen inte så att Johannes tiger om eukaristins instiftande. Det är tvärtom han som mer än de andra evangelisterna låter oss veta hur Jesus har utformat den stora tacksägelsebönen över brödet och vinet. Vi finner Jesu tacksägelsebön i kapitel 17 som man brukar kalla Jesu översteprästerliga bön.

Man frapperas av likheterna mellan denna text och kyrkans äldsta eukaristiska böner, särskilt den i Didaché, de tolv apostlarnas lära (från första århundradet). Det börjar redan med en liten detalj som Johannes nämner i motsats till synoptikerna, att Jesus ”lyfte blicken mot himlen” (17:1), något som kyrkan säger i den gamla romerska eukaristiska bönen. Den djupaste meningen med Jesu tacksägelsebön och med hela hans liv hör vi redan i vers 1: ”Fader… förhärliga din Son, så att Sonen kan förhärliga dig”. Detta upprepas som en refräng i Didaché: ”Dig tillhör äran i evighet” och det avslutar alla eukaristiska böner: ”Genom honom och med honom och i honom tillkommer dig, Gud Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet från evighet till evighet.”

Det skulle föra oss för långt att nämna alla paralleller mellan den översteprästerliga bönen och kyrkans kanonböner. Finns det också en invigningsbön, en konsekration? Utan den kan vi ju inte tala om en eukaristisk bön. Jo, den finns. ”För deras skull”, säger Jesus, ”helgar jag mig till ett offer” (17:19). Att helga sig (hagiádzô) är att ge hela sin person, att ställa den till förfogande. Det är samma sak som att ge sin kropp och sitt blod.

Även kommunionen (nattvarden) finner vi i den översteprästerliga bönen. ”… för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett” (17:23). Detta är den johanneiska varianten av ”tag och ät, detta är min kropp” och motsvarar vad Jesus säger i sitt tal om livets bröd: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom” (6:56). Och denna kommunion väcker längtan efter den definitiva samvaron med Jesus: ”Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet” (17:24). Något vi finner hos Paulus (1 Kor 11:26) och i våra eukaristiska böner: ”Så ofta vi äter detta bröd och dricker av kalken, förkunnar vi Herrens död till dess han kommer.”

Den översteprästerliga bönen i Johannes 17 innehåller alltså alla väsentliga element som vi möter i de andra berättelserna om instiftandet av eukaristin. Den innehåller dessa element i deras ursprungliga form i en högtidlig tacksägelsebön. Medan vi hos synoptikerna finner en ytterst kort och värdefull resumé av denna bön ger Johannes oss, genom sin utförliga text, tillfälle att leva oss in i Jesu inre hållning när han tackar sin Fader för att han, Sonen, får ge sitt liv för dem han älskar.

Tacksägelsesång
Den första eukaristin, som Jesus firade ”dagen före sitt lidande”, var alltså en tacksägelse som Jesus själv riktade till sin Fader. Varje eukaristi i kyrkan är på något sätt en ”koncelebration” där Jesus är huvudcelebranten och kyrkan ”koncelebrerar”. Hon ansluter sig till Jesu tacksägelse och deltar i den.

Att mässan traditionellt kallas för ”eukaristi”, som betyder tacksägelse, visar att tacksamhet är en kristen grundattityd. Ett riktigt kristet liv präglas av ”överflödande tacksamhet” (2 Kor 4:15).

När prästen just före den eukaristiska bönen vänder sig till församlingen och uppmanar den: ”Gratias agamus – Låt oss tacka och lova Herren vår Gud”, är det som om Jesus lånade sin röst åt prästen och sa: ”Ni alla, sjung tillsammans med mig och tacka min och er Fader för mitt lidande, min död och uppståndelse.” Prästens röst låter kanske gammal och hes. Liturgin är alltid både gudomlig och mänsklig, och i sin mänskliga sida är den nödvändigtvis ofullkomlig. Men alla som verkligen har tro ser tvärs igenom ofullkomligheten den egentlige liturgen, Jesus Kristus. Det är han som, med sin klara och klangfulla barytonröst, uppstämmer den eviga lovsången till Faderns ära.

Så förstår vi också att ”den nya mänsklighetens lovsång” i första hand är en tacksägelsesång. Lovsång och tacksägelse hör nära samman. Tacksägelse verkar vid första anblicken mindre osjälvisk. Tacksamhet förutsätter ju att man fått en gåva, medan lovsången inte bryr sig om gåvor utan prisar Gud för vad han är i sig själv. I själva verket är tacksägelse en rak väg till lovsång. Tacksamhet som fördjupar sig mynnar ut i lovsång. När jag tackar Gud för en gåva erkänner jag att det jag har fått inte är mitt utan hans. Jag sluter inte händerna kring gåvan utan låter gåvan vara en bro mellan Gud och mig. Jag ser hur gåvan förmedlar något av Guds godhet och kärlek, av den kärlek som alltid finns hos Gud och som utgör hans härlighet. Jag blir mer och befriad från mig själv och fascinerad av Guds godhet. Min tacksamhet blir till ren, osjälvisk lovsång. Den uttrycks av kyrkan i mässans Gloria när hon i en riktigt extatisk bön sjunger: ”Vi tackar dig för din stora härlighet.”

Eftersom allt vi har och är är gåva från Gud är det rimligt, ja naturligt, att vi alltid och överallt tackar och lovar honom. Vi är skapade till detta. ”Herre, det är du själv som väcker människan till att vilja lova dig”, skriver Augustinus (Bekännelser I,1). De flesta av oss måste kanske erkänna att vi inte varit tillräckligt lyhörda för denna inre uppmaning, och får säga, också som Augustinus: ”Först sent kom jag att älska dig, du skönhet så uråldrig och så ung, sent kom jag att älska dig!… Du var hos mig, men jag var inte hos dig” (ib X,27,38).

Att tacka och lova Gud öppnar vårt hjärta. Om vi känner oss plågade och olyckliga är det nästan alltid för att vi sitter fast i självupptagenhet, för att vi inte lyckas komma ut ur oss själva. Vi är fångar i ett fängelse som vi själva har konstruerat. Men varje gång vi säger: ”Tack Gud” känner vi att det är sant som psaltarpsalmen säger: ”Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga ditt namn, du den Högste” (Ps 92:2). Varje gång bryter vi ned några stenar i vårt fängelses murar så att frisk luft kan strömma in. Vi börjar ana något av bredden och längden och höjden och djupet (Ef 3:18) som är vår naturliga ”gudomliga miljö”. Vi känner igen något av den ”anchura del espíritu” (andens bredd och vidd), som Johannes av Korset talar om (Själens dunkla natt II,9,1). Vi jublar inombords när vi i tidegärden får sjunga psaltarversen: ”Nätet gick sönder och vi kom undan” (Ps 124:7).

Alla vet vi att tacksamhet vidgar hjärtat. Om jag girigt behåller Guds gåva för mig själv och glömmer att i tacksamhet ge den tillbaka åt Givaren, finns det ingen plats för nya gåvor. Och Gud är inte heller benägen att ge mig nya gåvor, för han vet att de bara tjänar till att göra mig mer självupptagen. Men ser han att varje gåva öppnar mig mer för honom, vill han gärna fortsätta. Det är ju denna öppenhet han längtar efter, den öppenhet som råder i den heliga Treenigheten mellan Fader, Son och Ande.

Får jag citera en av våra mystiker, en karmelitnunna från Pontoise som dog 1919, och som kallade sig själv ”Flamme de joie” (glädjelåga): ”På djupet av min själ finns något som alltid sjunger, ett Magnificat som aldrig slutar.” (Magnificat är Marias lovsång.) Vi tycker kanske att den sången klingar väldigt tyst, att vi inte förnimmer något av detta Magnificat. Men om vi börjar sjunga Marias Magnificat, om vi medvetet ”gör Gud stor” genom vår lovsång och tacksamhet, märker vi att något djupt inom oss ackompanjerar vår sång. Vår yttre lovsång väcker den inre. Vi inte bara tror utan får erfara att vi blir helt oss själva, att vi är så som Gud vill att vi skall vara.

Gud kommer oerhört nära när vi prisar och tackar honom. Han ”tronar på Israels lovsånger”, som psaltarpsalmen så vackert säger (22:4).

Påskmåltiden avslutades med Hallelpsalmerna, psaltarpsalmerna 113-118, som Jesus sjöng tillsammans med apostlarna. ”När de hade sjungit lovsången, gick de ut till Olivberget” (Mark 14:26). Här finner vi ursprunget till vår tidegärd. Liksom planeterna kretsar kring solen, så kretsar tidegärden kring eukaristin. Tidebönen utsträcker mässans lovprisning och tacksägelse till dygnets alla timmar. Eukaristins livgivande vatten strömmar över sina bräddar och befruktar tidegärden. Detta sägs uttryckligen i den Allmänna introduktionen till tidegärden: ”Tidegärden utvidgar till dagens olika tider den lovprisning, tacksägelse, åminnelse av frälsningens mysterier, förbön samt försmak av den himmelska härligheten som vi får del av i eukaristins mysterium, detta som är ’mittpunkt och höjdpunkt i hela den kristna gemenskapens liv’ (Vat II, Dekr. om biskoparnas herdeuppdrag i kyrkan, Christus Dominus, n. 30)” (n. 12).

Det är eukaristin som är det centrala elementet i tidegärden. Liksom kärleken hos Paulus är det band som håller samman alla de kristna dygderna (Kol 3:14), så är eukaristin det sammanhållande bandet i förhållande till tidegärdens olika delar.

Eukaristin firar man endast en gång om dagen, men tidegärden är spridd över hela dygnet. Mässan firar man i kyrkan, men kyrkans dagliga bön kan man be hemma, man kan ta med den till arbetet, be den på tåget… ”Tidegärden blev något av ett nödvändigt komplement till det eukaristiska offret, som förblir gudstjänstens högsta form och sammanfattning. I tidebönen fick eukaristin sin fortsättning och utsträcktes till att omfatta hela det mänskliga livet under dagens timmar” (Paulus VI:s apostoliska konstitution Laudis Canticum).

Varför är eukaristin och tidegärden en lovsång? Helt enkelt därför att Herren Jesus i eukaristin verkligen är närvarande och sjunger sin lov- och tacksägelsesång tillsammans med oss. Den odelade kyrkan har alltid trott på denna realpresens, och de samfund där denna tro har övergivits har bevisligen förlorat något substantiellt. ”Dominus vobiscum”, säger prästen i mässan, vilket i regel översätts med ”Herren vare med er”. Men det kan också översättas: ”Herren är med er.” Kan vi annat än sjunga när vi vet att Herren är med oss, lika verkligt som när han vandrade omkring med sina lärjungar? Den heliga Teresa av Avila skriver att ”Herren hade givit henne en sådan levande tro, att när hon hörde någon säga att han önskade ha levat när Kristus, vårt Goda, vandrade omkring på denna jord, skrattade hon för sig själv. Ty när vi äger honom lika verkligt, tänkte hon, i det Allraheligaste Sakramentet, vad kan vi då mer begära? ” (Fullkomlighetens väg 34,6). Hon skriver också att hon, när hon tog emot kommunionen, föreställde sig att Jesus kom in i hennes boning, och ”hur hon själv satt vid hans fötter och grät med Maria Magdalena, alldeles som om hon hade sett honom med sina kroppsliga ögon i fariséens hus. Också när hon inte erfor den minsta andakt sade henne tron att han verkligen var där” (ib 7).

Det är omöjligt att inte bli fylld av en innerlig glädje när man firar eukaristi. Just i sitt avskedstal, där man normalt skulle förvänta en sorgsen ton, återkommer Jesus gång på gång till att det nu gäller att glädja sig. ”Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig” (Joh 15:11). ”Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje… jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er” (16:20,22). Och i den översteprästerliga bönen, som vi har kallat den första kanonbönen, säger han till sin Fader: ”Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt” (17:13).

En fornkristen grekisk hymn till Kristus, som i den bysantinska liturgin sjungs varje kväll vid vesper, börjar med dessa ord: ”Phôs hilarón – Du glädjens Ljus”. I den västerländska kyrkan börjar påsknattens stora liturgi med en hänförd inbjudan till glädje: ”Jubla, ni änglarnas oräkneliga skaror i himlarna… Gläd dig, du jord, upplyst av detta överväldigande ljus… Gläd dig, du heliga Kyrka, vår Moder, som genomlyses av det oskapade ljuset, och låt nu detta bönens hus genljuda av de troendes jubel.” Denna sång anger tonen inte bara för påsknattens utan för hela årets liturgi. Glädjen är så överväldigande att man tappar huvudet och dristar sig till att, inspirerad av Augustinus, tala om en ”felix culpa”: ”Lycksalig är i sanning den skuld som blev inlöst av en sådan Återlösare!”

Vi kristna är ett lovsångens folk, ett folk ”som vet vad jubel är” (Ps 89:16). Eusebios av Caesarea (ca 265-ca 339), kyrkohistoriens fader, skriver: ”Jesu uppståndelse har gjort de kristnas liv till en fest utan ände.” Dessa ord som Roger Schutz, Taizéklostrets grundare, någon gång citerade i ett av sina berömda brev, har givit upphov till en bok som har väckt entusiasm hos många unga: ”Ta fête soit sans fin” (Må din fest aldrig ta slut).

I filosofin talar man om ”transcendentalia”, varats grundattribut. Varat, det som verkligen ”är”, präglas av enhet eller enkelhet, sanning, godhet. Johannes av Korset talar gärna om skönhet, ”hermosura”, som är en aspekt av godheten. ”Vad du är skön, min älskade!” säger Brudgummen till bruden, och bruden svarar: ”Vad du är skön, min vän!” (Höga v 1:15-16). Även vår nuvarande påve frapperas särskilt av skapelsens och kristendomens skönhet. Och den som läser hans skrifter, särskilt hans Einführung in das Christentum, kan knappast undgå att bli hänförd över kristendomens och den kristna teologins skönhet. En sådan katedral kan inte vara byggd av människohand.

Vid sidan av dessa tre grundattribut skulle man kunna nämna en fjärde nämligen glädje. Gud är sanning, Gud är skönhet. Han är också glädje. En ung karmelitnunna från Chile, Teresa de los Andes (1900-1920), som blev helgonförklarad 1993, hade som älsklingsuttryck ”Gud är oändlig glädje”. Där Gud är, där är lycksalighet, beatitudo. Alltid har man vetat att det som gör himlen till himmel är ”visio beatifica”, det saliggörande skådandet av Gud. Om eukaristin är den himmelska bröllopsmåltiden flyttad till jorden, måste de kristna vara lyckliga människor. Det som var påfallande hos de första kristna var att de var glada, lyckliga. Deras glädje var något nytt, det var en annan glädje än den man var van vid. Den berodde inte på gott humör eller en lycklig karaktär, det var inte den glädje man känner efter att ha gjort ett gott arbete. Det var den glädje man erfar när man funnit det alla människor söker: Gud. Det var Jesu glädje som smittade av sig och fyllde hans lärjungar. Att leva i vänskap med Gud tillfredsställer alla människans önskningar.

Det är inte märkligt att ett av de oftast förekommande orden i liturgin är ”halleluja”. Halleluja betyder ”lova Herren”, men ofta tänker man inte ens på ordets betydelse. Halleluja har blivit ett glädjerop. Kyrkan nöjer sig inte med att upprepa ordet många gånger. Hon kan inte låta bli att förlänga ordet, det får aldrig ta slut. Hon dröjer kvar på det sista ”a-et” i ett jublande som faktiskt kallas ”jubilus”.

(Ur: Karmel 2008:4)