Artiklar

Herrens frambärande i templet

Dialogen mellan Maria och Simeon står i centrum för Lukas berättelse om Jesu frambärande i templet. Även om Maria inte säger ett ord, kan vi ändå tala om en dialog. Simeon talar, och Maria svarar genom sitt stilla lyssnande. Simeon talar inte i ett tomrum, han talar rakt in i Marias öppenhet. Marias sätt att föra en dialog är att vara tyst, att lyssna, att gömma och begrunda allting i sitt hjärta. Var och en som söker kontakt med Maria, som ser upp till henne och söker att leva med henne, får något av hennes tystnad och öppenhet.

Simeon och Maria är verkligen skapade för att förstå varandra. Båda är uppfyllda av Anden. De kan alltså föra en dialog på djup nivå. Att maria är full av Anden vet vi. Hon har varit det från början. Hon har blivit överskuggad av anden vid bebådelsen, och i nio månader har hon burit Gud under sitt hjärta. Men även Simeon, fastän han hör till det gamla förbundet, är uppfylld av Anden. Lukas, som hyser stor kärlek till Anden, talar tre gånger om Simeons förhållande till Anden: ”den Helige Ande var över honom” (2:25), ”det hade uppenbarats för honom genom den Helige Ande att han inte skulle se döden förrän han hade fått se Herrens Smorde” (2:26) och ”han kom genom Andens ledning till templet” (2:27).

Simeon kommer från det gamla förbundet, men i det ögonblick då han möter Maria och tar Jesus i sina armar, blir han kristen. Hans profetiska karisma, som han har utövat i det gamla förbundet, får nu ett nytt objekt. Han skådar in i Jesu och Marias framtid. Han blir kristendomens förste profet och teolog. Han ser att det för många skall bli svårt att känna igen Gud i ett barn, i en människa, i en lidande människa. Det är lättare att tro på en Gud som bor i en avlägsen himmel än att tro på en Gud som identifierar sig med människan. Det ligger en avgrund mellan att tro på Gud och att tro på Jesus Kristus. Man måste gå över en tröskel. Gud har varit tvungen att använda hårda medel på vägen till Damaskus för att få Paulus över denna tröskel. Att tro på Jesus Kristus gör oss i icke troendes ögon till barn som tror på sagor. Jesus är bestämd att vara till fall och till upprättelse för många. En del faller över honom och en del blir räddade av honom.

Simeon ser också hur Jesu sändning hör ihop med Marias. De utgör en enhet. Man kan inte skilja Jesus från Maria eller Maria från Jesus. Ibland är det Jesus som leder till Maria. Så var det för Johannes. När han stod under korset, blev han av Jesus hänvisad till Maria: ”Se, där är din moder” (Joh 19:27). Ibland är det Maria som för till Jesus. Så var det för Josef. Jan skulle aldrig ha kommit så nära Jesus, om han inte bland flickorna i Nasaret hade upptäckt Maria. Den gamle Simeon ser profetiskt hur Jesu kallelse också är Marias kallelse. Varje hammarslag som driver in spikarna i Jesu händer och fötter, ger ett eko i Marias hjärta. Man gör ingenting mot Jesus som inte också sårar Maria.

”Ett svärd skall gå genom din själ.” Att vara mor till Messias är inte bara att vara mor till en konung utan också att vara mor till en lidandets man. Maria var säkert förtrogen med Jesajas sånger om Herrens lidande tjänare. Simeons profetia aktualiserade för henne det som hon så ofta hade hört: ”Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom; han var såsom en för vilken man skyler sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet” (Jes 53:3). Varje lidande som drabbar Jesus, drabbar också Maria. Det svärd som skall genomborra henne är korset som kommer att uppresas mitt i hennes hjärta. Svärdet skall åstadkomma ett gapande sår, men det skall aldrig bli synligt. Maria kommer inte att, som Franciscus av Assisi, bli stigmatiserad. Hon förblir sig själv trogen. Också detta sår döljer hon i sitt hjärta. Maria är inte kallad att visa eller uppenbara något. Fast hon deltar i Jesu frälsningsverk, deltar hon inte i hans förkunnelse. Det som Maria gör är att ge eko, att vara bördig jord i vilken säden bär hundrafaldig frukt.

Dialogen mellan Simeon och Maria kan lära oss något om hur vi kan föra en dialog på djup nivå. Simeon talar, men endast därför att han är inspirerad av Anden. Han har något att säga, ty det han säger kommer från Anden. Maria lyssnar. Hon är idel öppenhet som låter sig fyllas av orden. Hon diskuterar inte, kommenterar inte. Hon tar emot och ingenting mer. Simeon talar, fastän han vet att han är den minste och att Maria står mycket högre än han. Han talar, därför att han har fått i uppdrag att tala, maria lyssnar, och det är självklart för henne att lyssna. Hon reflekterar inte över sig själv. Hon tänker inte: det är egentligen jag som borde tala, eftersom jag har fått mest av Helig Ande. Simeon och maria, båda gör de exakt vad de skall göra. Och därför klingar deras samtal genom historien, ända tills i dag.

(Ur Maria i Bibeln – i vårt liv, © Karmeliterna)