I love Carmel
I love Carmel:
The truth of her, the rawness of her,
and the gentleness.
To those who love her
she is not harsh or hard.
Even the tears have meaning.
I have loved Carmel since before
those first footsteps
into a sunlit cell and great peace.
The sun passed, the peace faded,
but that first love lasts.
I love Carmel for its brown-ness
earth brown
common brown,
burnt-to-nothing-brown,
brown earth trampled down and blazing
burning with fire for the holocaust.
Carmel is to me
everything and nothing:
deep cradle of faith;
sight without seeing,
voice without hearing –
(the voice that says: “This is the way, walk in it”) –
certainly without any reason.
Carmel is a calling, calling, calling
in the silence.
Carmel has carried me
and taught me her ways
and shown me her paths
and given me her grace
and lent me her friends.
May she bring me at last
to a blessed end.
Jag älskar Karmel
Jag älskar Karmel:
dess sanning, dess kärvhet
och mildhet.
För dem som älskar Karmel
är det inte strängt eller hårt.
Även tårarna har där en mening.
Jag älskade Karmel redan innan
jag tog de första stegen
in i en solupplyst cell och en stor frid.
Solen gick ner, friden bleknade,
men denna första kärlek består.
Jag älskar Karmel för dess brun-het:
jordbrunt
vardagsbrunt
bränt-till-intet-brunt,
brun jord nedtrampad och flammande,
brinnande av eld till brännoffret.
Karmel är för mig
allt och ingenting:
trons djupa vagga
syn utan att se
röst utan att höra –
(rösten som säger: ”Detta är vägen, vandra på den”) –
förvisso utan någon orsak.
Karmel är en kallelse, kallelse, kallelse
i tystnaden.
Karmel har burit mig
och lärt mig sina vägar
och visat mig sina stigar
och givit mig sin nåd
och lånat mig sina vänner.
Må Karmel också slutligen
föra mig till ett saligt slut.