”Jesus, jag litar på dig!” – Den Heliga Faustina

”Min dotter, säg att jag är Kärleken och Barmhärtigheten personifierade”, bad Jesus syster Faustina. Är barmhärtigheten inte ”kärlekens andra namn”, när denna ses utifrån sin djupaste och ömmaste aspekt, i sin förmåga att ta sig an varje behov och särskilt i sin gränslösa förmåga att förlåta?…

Kristus har lärt oss att människan inte bara tar emot och erfar Guds barmhärtighet, utan att hon också är kallad att ”utföra barmhärtighet” mot andra: ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet” (Matt 5:7).

Heligförklaringen av syster Faustina antar en särskild vältalighet. Genom denna akt vill jag idag överlämna detta budskap till det nya årtusendet. Jag överlämnar det till alla människor så att de allt bättre skall lära känna Guds sanna ansikte och sina bröders sanna ansikte. Kärleken till Gud och kärleken till bröderna är oskiljaktiga, så som Johannes första brev påmint oss om: ”Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud” (5:2). Denna kärlek kan man bara lära sig i Guds skola, i värmen från hans kärlek. Genom att fästa blicken på honom och göra oss samstämda med hans fadershjärta blir det möjligt för oss att se på våra bröder med nya ögon och med en hållning av tacksamhet och villighet att dela med oss. Allt detta är barmhärtighet!
(Ur Johannes Paulus II:s predikan vid syster Faustinas heligförklaring)


”Allraheligaste Treenighet, jag förlitar mig på din gränslösa Barmhärtighet. Gud är min Far och följaktligen har jag som hans barn alla rättigheter att ta hans gudomliga Hjärta i anspråk… Jag förstår inte hur man kan annat än lita på honom som förmår allt. Allt är till genom honom och ingenting existerar utan honom. Han, Herren, skall varken tillåta eller bifalla att de som satt all sin lit till honom kommer på skam.”

Denna kärlekssång, som vällde upp ur hjärtat på henne som vi alltsedan den 30 april 2000 kan kalla ”den heliga Faustina”, ger en god illustration av denna barmhärtighetens outtröttliga apostel och hennes liv.

Till det yttre tycks Helena Kowalskas levnadshistoria likna många polska ordenssystrars under förra hälften av 1900-talet. Hon föddes den 25 augusti 1905 som det tredje av tio barn i en kristen småbrukarfamilj i närheten av Swinice. Som tjugoåring trädde hon efter många svårigheter in hos Vår Fru av Barmhärtighetens systrar i Polen. Eftersom hon saknade hemgift mottogs hon som leksyster och arbetade i tur och ordning i köket, i trädgården och som portvaktssyster i de olika ordenshus hon sändes till. Hennes hälsa försämrades snabbt, men den tuberkulos hon ådragit sig upptäcktes mycket sent, och syster Maria Faustina led svårt under sina sista år, då hon också upprepade gånger temporärt måste lämna sitt kloster för att vistas på sanatorium. Hon avled i Krakow den 5 oktober 1938 vid just fyllda 33 år.

Under detta helt ordinära sken är den heliga Faustinas liv som hämtat ur Evangeliet, det är ett levande vittnesbörd om Jesu ord: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, ty jag har ett milt och ödmjukt hjärta, och ni skall finna vila”… ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare”…”Det är jag som har utvalt er” och vidare:”Var barmhärtiga som er Fader är barmhärtig.” Den ”lilla dagboken” som Faustina efterlämnade åt oss, och som hon på sin biktfaders uppmaning skrev i under hela sitt klosterliv, är i själva verket en oavlåtlig hymn till Guds barmhärtighet. Hennes rika inre liv vittnar om hur Gud i sin kärlek av ren nåd utvalde henne, och därigenom med hennes hjälp hos alla människor i vår tid vill inskärpa hur Guds outtömliga barmhärtighet alltid står till vårt förfogande om vi bara förtröstar på honom: ”Jag är alltigenom Kärlek och alltigenom Barmhärtighet”, sade Jesus till henne. ”En själ som förlitar sig på mig är salig, för jag tar själv vård om henne. Ingen synd, om den så vore den mest avskyvärda, kan få min Barmhärtighet att sina, ty ju mer man tar den i bruk, desto mer rinner den till. Jag är mer frikostig mot syndarna än mot de rättfärdiga, och det är för deras skull som jag utgjutit allt mitt blod. Må de alltså inte vara rädda för att närma sig mig. Allt som finns till vilar i min Barmhärtighets sköte, mycket tryggare än barnet i sin mors sköte.” Och som ett eko hör man tvärs igenom dagboken hur Faustina upprepar: ”Jesus, jag litar på dig”.

Samtidigt som Jesus på detta sätt lärde Faustina att ta emot hans barmhärtighet, förberedde han henne också för den mission han önskade anförtro henne: att sprida denna förtröstan på Barmhärtigheten ända till jordens gränser. ”I dag sänder jag ut dig med min Barmhärtighet till hela den plågade mänskligheten. Jag önskar hela den genom att trycka den till mitt barmhärtiga Hjärta.” I det syftet bad Jesus henne att låta måla en bild av honom med två strålar som gick ut ur hans Hjärta och med inskriptionen: ”Jesus, jag litar på dig”. Dessutom begärde han att Kyrkan högtidligt skulle instifta den Gudomliga Barmhärtighetens fest för första söndagen efter påskdagen (vilket skedde genom Johannes Paulus II under jubileumsåret 2000).

Om Jesus lärde Faustina den orubbliga tilliten till hans barmhärtiga kärlek, lät han henne också använda sig av samma barmhärtighet i hennes förhållande till sina närstående. ”Betrakta mitt Hjärta”, sade Jesus till Faustina, ”återspegla dess Kärlek i ditt. För att förkunna min Barmhärtighet för världen måste du själv vara helt upptänd av den. Var barmhärtig som jag är barmhärtig. Älska alla människor av kärlek till mig, så att min Barmhärtighet återspeglas i ditt hjärta.” Och Faustina bönföll liksom i samma tonart: ”Herre Jesus, omdana mig helt och hållet i din Barmhärtighet! Gör mina ögon barmhärtiga så att jag aldrig dömer efter det yttre skenet och är misstänksam mot någon, utan att jag i alla själar ser det vackra som de har. Gör mina öron barmhärtiga, alltid lyhörda för mina bröders behov och aldrig tillslutna för deras anrop. Gör min tunga barmhärtig så att jag aldrig talar illa om någon, utan att jag för alla har ord av urskuldande och upprättelse. Gör mina händer barmhärtiga och fulla av nästankärlek…. Gör mina fötter barmhärtiga… Gör mitt hjärta barmhärtigt och öppet för varje lidande… Må din Barmhärtighet kunna finna vila i mig, Herre!”

Likt den heliga Thérèse av Jesusbarnet och i enlighet med vad Jesus själv yrkade på, skattade Faustina det andliga barnaskapets anda högre än allt annat. Han sade till henne: ”Framför allt älskar jag enkelheten. Trots min storhet har jag bara mitt umgänge med de helt små. Jag vill alltid se dig som ett litet barn. Var enkel, och be om allt som du önskar…” Och Faustina jublade under de sista månaderna av sitt liv: ”Som det barn jag är, har jag mycket väl förnummit att allt som den himmelske Fadern äger tillhör mig!”

”Jesus, jag litar på dig!”, så lyder den kärleksfulla bön som den heliga Faustina efterlämnat åt oss. Må vi, i Johannes Paulus II:s efterföljd och på hans uppmaning, ”med förtröstan kunna överlämna oss i Jesu vår ende Frälsares händer, så att vi ”i samklang med hans Hjärta blir skapare av Kärlekens nya civilisation”.

Det är just därför att det finns synd i den värld som ”Gud älskade så att han gav den sin ende Son”, som Gud, han som ”är kärlek”, inte kan uppenbara sig på annat sätt än som barmhärtighet. Detta svarar inte endast mot den djupaste sanningen i den kärlek som Gud är, utan också mot människans hela inre sanning och sanningen i den värld som är människans timliga hemland.

Som en fullkomlighet hos den gränslöse Guden, är barmhärtigheten i sig själv också gränslös. Gränslös och outtömlig är därför även Faderns beredvillighet att ta emot de förlorade barn som återvänder hem till honom. Gränslös är den beredvillighet och makt att förlåta som ständigt flödar fram ur det oförlikneliga värde som ligger i Sonens offer. Ingen mänsklig synd kan få överhand över denna kraft eller begränsa den. Från människans sida kan den bara begränsas genom en brist på god vilja, brist på beredvillighet till omvändelse och bot, dvs. genom en hårdnackad förstockelse som motsätter sig nåden och sanningen, i synnerhet inför vittnesbördet av Kristi kors och uppståndelse.

Det är därför som Kyrkan förkunnar och kallar till omvändelse. Att omvända sig till Gud innebär alltid att upptäcka hans barmhärtighet, den kärlek som är tålmodig och god så som bara Gud, Skaparen och Fadern, kan vara det, den kärlek som ”vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader” till sina yttersta konsekvenser är trofast mot i historien om hans förbund med människan, ända till korset, till hans Sons död och uppståndelse. Omvändelsen till Gud är alltid en frukt av att människan återvänt till Fadern, till honom som är rik på barmhärtighet.
(Utdrag ur påven Johannes Paulus II:s encyklika Dives in misericordia – ”Rik på barmhärtighet”)

Ur Le Messager de Marie Reine Immaculée, juli 2005
Karmel 2006:2