Kallad till Karmel

Ett vittnesbörd

”Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag ska skänka er vila.” Sedan Herren gav mig nåden att längta efter Hans vilja, har jag börjat inse att min egen vilja är endast en börda och att all sann vila och glädje finns i Guds vilja. Därför längtar jag att inte längre söka mig själv i någonting, utan att överlåta mig till Gud min Fader iallt, då endast Han är GOD, endast Han är BARMHÄRTIG, Han är allt, och allt annat är ingenting utan Honom.

Sedan min omvändelse för tre år sedan, då Herren förändrade mitt liv på en enda dag genom sin nåd har jag upplevt hur Hans närvaro plötsligt fyllt hela mitt liv, likadant som vatten fyller en torr flodbädd. Sedan jag börjat leva ut min katolska tro har längtan efter Gud börjat växa i mig och blivit så stor att det känns omöjligt att stanna upp, utan jag måste dra närmare och närmare till Honom, utan att tveka eller se tillbaka. Jag vill förlora mig själv i kärlekens Gud, att glömma mig själv för Hans Kärleks skull, ja, ge allt jag har och är, då Han är den dyrbara pärlan, ”en skatt som ligger gömd i en åker”. Dessutom, önskar jag att alla människor skulle veta hur mycket Gud älskar dem, och att de skulle tro på Kristus och tvätta sina kläder rena i Hans blod.

Jag tror på att Gud väntar på oss alla i himmelriket, där Han själv ska torka alla tårar från våra ögon, och göra allt nytt, och jag önskar att alla skulle få se Hans ansikte i himmelriket. Därför längtar jag att göra allt för själarnas frälsning, även ägna hela mitt liv åt bön för dem.Det var just för själarnas skull som Lilla Thérèse blev karmelitnunna; hon insåg att det är genom bön och offer som man kan rädda flest själar. Också vår Fru av Fatima understryker just vikten av bön och offer i själarnas frälsning: ”Be mycket och gör offer för syndare för det är många själar som kommer till helvetet då det inte finns någon som gör uppoffringar för dem.” Vilken tragedi om en enda själ går förlorad och aldrig får se Herrens ansikte; hur mycket mer tragiskt är det inte när många själar hamnar i helvetet!

Bönens väg är tillitens väg och därför behagar denna väg Herren. Den är Guds vänners väg. Allt Han vill -allt Han har velat sedan Han skapade människan -är att vi skulle bli Hans vänner och att vi skulle lita på Honom. Bönen tar det som är omöjligt och med förtröstan lägger det i Guds händer för att Han ska lösa det. När Fadern ser denna stora förtröstan och hör att man åkallar Honom i Jesu namn, gör Han det som för människor är omöjligt. Ingen kan komma till Jesus om inte Fadern drar honom. Jag själv kan inte övertyga någon med mina ord, även om jag pratade i dagar. Det är omöjligt! Det är Herren som skänker sann tro med en enda av Sina Ord, när Han tilltalar en människa i hjärtats tystnad. Det är därför bön och offer i förening med Kristi lidande kan rädda så många själar! Just Karmel är särskilt kär för mig då det är Teresa av Avilas kloster och karmelitnunnorna är på ett sätt Teresas ”döttrar”. Det var just detta stora helgon som Herren använde för att hjälpa mig vända om från mina synder. Jag hittar stor inspiration i hennes kärlek för Gud och iver för Hans rike. Dock hade jag aldrig tänkt bli karmelitnunna innan jag läste Lilla Thereses självbiografiska skrifter.

Det som tilltalar mig hos detta helgon, är hennes omätliga längtan och törsten efter Gud, samt det att hon valde att offra sig som brännoffer till Guds Kärlek, och inte till Hans Rättvisa. Hon förstod att Gud i sitt djupaste väsen är Kärlek och Barmhärtighet. I början undrade jag varför Elia anses vara en av Karmels helgon. När jag läste och reflekterade över Elias historia i Bibeln, var det två händelser i hans liv som särskilt tilltalade mig. Den första var Elias samtal med Herren på berget i 1 Kung 19: ”Herren svarade:” Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: ”Varför är du här, Elia?” Han svarade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.”

Elia kände igen Herren, som inte var i elden eller i vinden, men i den svaga susningen som kom efter. Detta påminner mig om livet i Karmel, där Herren oftast kommer som en tyst röst djupt i hjärtat, istället för att uppenbara sig i makt och härlighet (vind och eld). Man måste lära sig känna igen Herrens stilla röst, såsom Elia gjorde. Vidare uttrycker Elia sin stora iver för Gud: han ”har gjort [sitt] yttersta för Herren” genom att förbli trogen även när alla andra har tappat tro. Elia skulle förbli trogen även om det skulle kosta honom livet. Det är sådan iver för Gud som jag ser i Karmel. Den andra händelsen som fascinerade mig var Elias himmelsfärd. Elias längtan efter Gud och kärlek för Honom var så stora att han inte längre kunde leva i världen. Dock var Guds egen kärlek och längtan ännu större – han kunde inte vänta, utan tog Elia till sig på en gång, och världen såg aldrig honom igen. För mig är detta en av de vackraste symboler på det kontemplativa livet i Karmel.

Karmel är inte bara Teresas, utan först och främst Marias hus och det är just när jag lärde känna Karmel som jag började förstå Herrens moder. Hennes liv är ett mysterium för världen mer än andra helgons liv. Under sitt liv på jorden, var hon nästan ”osynlig”, fattig, troligtvis obildad, oansenlig, liten; med andra ord: ”Herrens ringa tjänarinna.” Dock, har Gud valt ut just henne till att bli Kristi moder och efter hennes liv på jorden har krönt henne till Drottning i himmelen. Särskilt i Maria kan man se hur mycket Guds tankar skiljer sig från människornas tankar. Vilken skillnad det finns mellan det som har högt värde i Guds ögon och det som världen älskar! Genom att följa Marias -och således Kristus – exempel tar karmelitnunnan den sista platsen i världens ögon, men blir en kär vän till Gud. Sammanfattningsvis känner jag att livet i Karmel är för mig det bästa sättet att uppfylla det viktigaste budet av alla: ”du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft [och] du skall älska din nästa som dig själv” (eller, enligt det nya budet: ” Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.”).