Kardinal Newman – ett helgon för vår tid. Del 1

Av Nicholas Schofield, präst

Ombord sitt Alitalia-plan på väg till Glasgow sade påven Benedikt att “Newman framför allt var en modern människa som kände modernitetens alla problem; han konfronterade agnosticismens problem, omöjligheten att känna och tro på Gud… Han var en man med en djup andlighet och mänsklighet, en bönens man, han hade ett innerligt förhållande till Gud, ett personligt förhållande, och därför hade han också ett djupt förhållande till sin tids och vår tids människor.”

John Henry NewmanJa, 120 år efter sin död utövar Newman fortfarande en magnetisk dragning. Omfattningen och kvaliteten av hans skrivna verk (nästan 70 volymer om man inkluderar hans brev och dagböcker) är sådan att vi tycker att vi känner honom som en vän. Denna förtrolighet stärks av det antal fotografier av honom som finns kvar, och som till stor del publicerats (långt fler tycks det än av andra katolska giganter från hans tid, som Wiseman, Manning eller Ullathorne) – och, vilket är ovanligt i fotografier från den viktorianska tiden, vår nye beatus ler faktiskt på några av dem! Men viktigast av allt är förstås att hans budskap är lika aktuellt och relevant i dag som det var under hans livstid. Hans värld är i mångt och mycket vår värld.

Newmans liv är så nära förknippat med Oxford och Birmingham att man ofta glömmer bort att han var londonbo: född den 21 februari 1801 på 80 Old Broad Street i City. Inte långt därefter döptes han i St Benet Fink-kyrkan på Threadneedle Street, en kyrka ritad av Sir Christopher Wren men numera riven. Han var det äldsta av sex barn till bankiren John Newman och Jemima Fourdrinier, som var av hugenottsläkt. Familjen hade det gott ställt, och året efter den blivande kardinalens födelse flyttade man till en ståndsmässig bostad i Bloomsbury (numera känt som Southampton Place). Under flera år åtnjöt familjen även ett lantställe i Ham, nära Richmond. Newman älskade det huset och skrev senare att “det alltid förblivit i mina drömmar” – det var där han lärde sig att spela biljard och var åskådare till festligheterna efter slaget vid Trafalgar 1805.

Newmans familj har beskrivits som tillhörande en “mer eller mindre färglös anglikanism, centrerad kring Bibeln och The Book of Common Prayer”. Newman talade senare själv om denna “Englands nationalreligion”, som bestod “inte av riter eller trosbekännelser, utan huvudsakligen av bibelläsning”: i kyrkan, familjen eller privat. Och vad den än kan sägas ha sakna, så gav den honom en levande känsla av Guds närvaro och försyn.

Från och med 1808 utbildades den unge Newman vid Great Ealing School, inrymd i en gammal vallgravsomgärdad prästgård och vid den tiden ansedd som en av landets bästa privata skolor (den blev senare en skola för judiska pojkar och stängdes strax före första världskriget). Newmans bror Frank berättade senare att “vi hade cricket och brännboll och fotboll under vintermånaderna; vi spelade fives [ett bollspel] mot varje mur; vi hoppade hage, lekte studsboll och vippboll och frilöpning; hade snurror av olika slag och många slags kulspel”. Det verkar dock som om den blivande kardinalen föredrog sina böcker framför dessa fysiska aktiviteter, även om han blev något av en ledare bland pojkarna, gav ut skoltidningar och stod i spetsen för “spionklubben”.

Bland Newmans lärare märktes bland andra fadern till T.H. Huxley, som var biolog och vän till Darwin, samt Frankrikes blivande kung, Louis Philippe, som befann sig i landsflykt i England och undervisade i matematik och geografi för att kunna försörja sig. Och han var inte den ende fransman som var knuten till skolan. Newman noterade att läraren i franska var en landsflyktig präst, “men han var bara en driftkucku – på den tiden alltför ofta fransklärarnas lott – och talade mycket dålig engelska”. Detta var Newmans första – om än obetydliga – möte med den katolska tron, jämte ett besök han gjorde med sin far i Marie Upptagnings kyrka på Warwick Street, där fadern ville lyssna till ett musikstycke. Newman kommenterade: “Allt jag tog med mig därifrån var minnet av en predikstol och en predikant, och en pojke som svängde ett rökelsekar”.

Hösten 1816 genomgick Newman en djupgående omvändelse till Gud. Han hade varit sjuk, och eftersom familjen hade fallit på ekonomiskt obestånd och som bäst höll på att flytta, fick skolpojken tillbringa sommarlovet på skolan. Läraren i klassiska språk, en evangelikal prästman vid namn Walter Mayers, försåg honom med lite andlig litteratur som, enligt vad Newman senare skrev i sin självbiografi, var av avgörande betydelse då den “fjärmade mig från de ting som omgav mig, befäste mig i mitt tvivel på de materiella fenomenens realitet, och gav mig förtröstan i tanken att det fanns två, och endast två, absoluta väsen, ovedersägligt axiomatiska, jag själv och min Skapare”.

Det var alltså under den sommaren av eftertanke i londonförorten Ealing som Newman kom att se sig själv som en skapad varelse och erfara Skaparens närvaro. Från och med denna tid skulle hans liv vara helt inriktat på Gud. Samma höst kom skolpojken Newman underfund om en kallelse till att leva ogift, till celibat, så att han kunde vara fri att göra det som Gud önskade, och ytterligare avlägsna sig, som han sade, “från den synliga världen”. Han noterade även att han “kom under inflytande av en bestämd trosbekännelse” och “tog intryck av dogmas.”

Denna insikt blev hjärtat i Newmans budskap. Som Keith Beaumont skriver i den officiella biografin med anledning av saligförklaringen: “Vad Newman konfronterades med var just en tilltagande tendens inom den samtida “liberala” protestantismen att förkasta alla klart definierade trosläror till förmån för en övervägande eller helt och hållet moralistisk och sentimental kristendom. Inte för att ‘dogmerna’ för Newman skulle vara något självändamål; om han gång på gång inskärper deras betydelse är det för att han klart insett den grundläggande sanningen att det är nödvändigt att våra tankar om Gud är så tydliga och precisa som möjligt, eftersom vårt sätt att tänka på Gud bestämmer vårt sätt att lovprisa och relatera – eller att inte be och relatera – till Honom.”
Fastän Newman bara påbörjat sin andliga odyssé, fanns det en viss enhet i hans liv.

I juni 1817 kom Newman till Oxford som student vid Trinity College (sedan han misslyckats med att få en plats vid Exeter). Detta var i sig självt ett avgörande ögonblick – det var bland de “drömmande spirorna” som Newman skulle vistas de närmaste 27 åren: som student, akademiker och själasörjare. Han var benägen att binda sig starkt vid platser och blev mycket fäst vid sin universitetsstad, vilket gjorde det slutliga uppbrottet smärtsamt. I sin Apologia skrev han: “Trinity hade aldrig visat sig ovilligt mot mig. Det brukade växa mängder av lejongap på väggarna mitt emot det rum jag haft där under mitt första år som student, och i åratal hade jag sett detta som en sinnebild av min egen ständiga vistelse, intill döden, vid mitt universitet. På morgonen den 23 [februari 1846] lämnade jag observatoriet. Jag har inte sett Oxford sedan dess, utom dess tornspiror, som man ser dem från järnvägen.”

Men detta är att ta ett språng flera decennier fram i tiden. År 1817, när Newman första gången kom dit, var Oxford (för att citera Sheridan Gilley) “någonting mellan ett halvvärldsligt munkkloster och en middagsklubb för gentlemen”, och den unge studenten chockerades av hur många av studentkamraterna uppförde sig. – “om någon skulle fråga mig vilka kvalifikationer som var nödvändiga för Trinity College, skulle jag säga att det fanns en – att supa, supa, supa”. Trots att han fick ett stipendium i april 1818, medförde en sjukdomsperiod att han gjorde dåligt ifrån sig i slutexamen, och han fick bara motsvarigheten till godkänt i matematik och ett medelmåttigt betyg i den högre examen i klassiska språk. Inte mycket pekade på att den nervöse studenten en dag skulle kunna bli (vilket vi hoppas) kyrkolärare.

I november 1821 var hans far i det närmaste bankrutt, och kort tid därefter sålde han deras hus i Bloomsbury. Familjemotgångarna sammanföll med framgång för Newman, eftersom han oväntat erövrade en åtråvärd plats som fellow vid Oriel College. Detta faktum visade inte bara på den akademiska mognad som Newman uppnått, utan var också viktigt eftersom lärarkåren vid Oriel räknade in en imponerande rad av lärda män som fick ett djupt inflytande på Newmans intellektuella utveckling, bland dem John Keble och Edward Pusey. Gradvis vände han sig bort från den evangelikala kalvinismen och upptäckte kyrkofäderna, som han började ägna ett systematiskt studium. Detta hade stora följder för framtiden.

» Kardinal Newman – ett helgon för vår tid. Del 2