Kardinal Newman – ett helgon för vår tid. Del 4

Av Nicholas Schofield, präst

Låt mig i korthet få säga något om Newmans skrifter som omfattar 37 volymer och sträcker sig från den logiska avhandlingen An Essay in Aid of a Grammar of Assent (1870) till diktverket The Dream of Gerontius (1865), senare tonsatt av Edward Elgar. Där ryms också en religiös självbiografi, meditationer, sånger och böner, och till och med två romaner, Loss and Gain (1848) och Callista (1855). Newman är utan tvekan den första engelska romanförfattaren – och kanske den första romanförfattaren överhuvudtaget – som blivit salig- eller heligförklarad, även om Newman en gång påstod: “helgon är inga litteraturmänniskor, de älskar inte klassikerna, de skriver inga Epos. Inom mitt eget gebit duger jag väl, men det är inget ‘högstämt’… Det skulle räcka för mig att få putsa helgonens skor – om nu den helige Filippo Neri använder skosvärta i himlen”. Förutom dessa tryckta verk tillkommer hans 20 000 brev, som nu kommit ut i kritisk utgåva i 32 volymer – och nya brev upptäcks hela tiden.

John Henry NewmanKanske vi snabbt kunde fokusera på Newmans tankar om undervisning, som (efter vad den helige fadern påminde oss om vid saligförklaringsmässan) “gjort så mycket för att skapa det etos som är drivkraften bakom katolska skolor och college i dag”. Först och främst motsatte sig Newman tanken att utbildning blott och bart handlar om att proppa unga sinnen fulla med information eller att förbereda dem för en yrkesbana. Han såg utbildning som en skola för livet snarare än för ett yrke, och försvarade de traditionella metoderna, som man kunde finna i hans älskade Oxford, där de klassiska språken och litteraturen lärdes ut som en skolning av människornas inre värld. En välutbildad människa förstår hur man använder kunskap, har ett kritiskt omdöme, kan skapa ordning utifrån vitt spridda fakta och vet hur man går från det särskilda till det allmänna. Som påven formulerade det vid saligförklaringen:

“Som övertygad motståndare till varje reduktionistisk eller utilitaristisk utgångspunkt, sökte han uppnå en utbildningsmiljö där intellektuell träning, moralisk disciplin och religiöst engagemang skulle förenas. Grundandet av ett katolskt universitet på Irland gav honom tillfälle att utveckla sina tankar i ämnet, och den samling anföranden som han utgav i The Idea of a University visar fram ett ideal som alla engagerade i den akademiska undervisningen även i framtiden kan lära av. Och vilket bättre mål kan religionslärare sätta upp för sig själva än den salige John Henrys berömda appell för intelligenta och välutbildade lekmän: “Jag vill ha ett lekfolk som inte är arrogant, inte slagfärdigt, inte diskussionslystet utan består av sådana som känner till sin religion, som själva är en del av den, som vet precis var de står, som vet vad de tror och inte tror, som känner sin trosbekännelse så väl att de kan ge besked om den, som kan så mycket av sin historia att de kan försvara den”.

Owen Chadwick skrev att “vi kunde företa oss sämre saker än att anta en lag att alla utbildningsministrar och universitetsrektorer skulle ta en examen i Newmans tänkande innan de tillträder sin post”. Jag tror att jag håller med.

Trots de många böcker som skrivits av och om vår nye beatus, är det lätt att förlora den “verklige” Newman ur sikte. Under årens lopp har han lagts beslag på av olika grupper inom och utanför Kyrkan, ivriga att finna stöd för sin egen agenda i kardinalens skrifter.

Ett tydligt exempel som just nu står i strålkastarljuset är hans påstådda homosexualitet. Som de flesta Oxford-akademiker och präster på den tiden levde Newman största delen av sitt liv i en helt maskulin miljö, även om han uppehöll en regelbunden korrespondens med kvinnor. Och som för många andra under den viktorianska eran var förtroliga vänskaper viktiga för honom. På det området gick Newman i fotspåren efter den helige Filippo Neri, som var nära förbunden med sina lärjungar, och efter engelska helgon som Aelred av Rievaulx, som skrev de berömda orden: “Den som förblir i vänskap, förblir i Gud och Gud i honom”.

I England på Newmans tid var det helt normalt för kvinnor att bära smycken som tillverkats av andra kvinnors hår, för män att passionerat tala om broderlig kärlek och för vänskap att hyllas i tämligen högtflygande poem. Det är inte så förvånande med denna intimitet, om man betänker att män och kvinnor inte umgicks så fritt, i synnerhet inte före äktenskapet, och att man kunde uttrycka vänskap på detta sätt utan att misstänkas för homosexualitet. Det är inom denna ram Newmans djupa vänskap med Ambrose St John bör placeras. Den blivande kardinalen var en mycket emotionell människa, och vi borde inte bli chockerade av hans ord efter St Johns död att “han älskade mig med en kärlekens intensitet som var helt oförklarlig”. Och vi vet att han bad om att få bli begravd i St Johns grav – ingen ovanlighet för präster eller medlemmar av samma kommunitet.

St Johns stora betydelse i Newmans liv avslöjas i självbiografins dedikation: “Och till dig, käre Ambrose St John, som Gud gav mig när alla andra berövades mig; som utgör bandet mellan mitt gamla liv och mitt nya; som nu i tjugoett år har varit mig så hängiven”. För en man som förlorade så många vänner när han i medelåldern konverterade till den katolska tron, och som behövde ett mänskligt ankarfäste i livets stormar, var St John oersättlig. Det finns ingen som helst indikation på att deras förhållande gick längre än så. I vårt sexgalna samhälle skulle man kunna säga att Newman vittnade om vänskapens skönhet – mellan personer av samma eller olika kön – en vänskap riktad mot Gud (som den helige Aelred talar om den) och utan någon sexuell komponent.

Newman framställs också ofta som en “liberal”. Detta hävdades redan under hans livstid; till och med Leo XIII medgav att det inte var lätt att utnämna Newman till kardinal – “De sade att han var för liberal, men jag var besluten att hedra Kyrkan genom att hedra Newman. Jag hade alltid haft höga tankar om honom. Jag är stolt över att jag kunde hedra en sådan man”.

Det är viktigt att alltid se Newman i hans sammanhang. Ja, han kunde aldrig beskrivas som en renodlad ultramontanist i den mening som lades i ordet i artonhundratalets kyrkopolitik, och han må ha avrått från den dogmatiska definitionen av ofelbarheten, men det betydde inte att han minimerade påvens ställning. Ja, han talade om samvetets betydelse och om troslärans utveckling, men detta betydde inte att man helt enkelt kunde göra vad man själv ville eller att trossatser kunde förändras. Newmans liv var tvärtom vigt åt den dogmatiska principen och utgjorde en utmaning mot liberalismen. Detta blev tydligt i hans berömda “biglietto” tal, som han höll vid kardinalsutnämningen i Rom år 1879:

“I trettio, fyrtio, femtio år har jag med uppbådande av alla mina krafter motsatt mig liberalismens anda på religionens område. Aldrig har den heliga Kyrkan i så hög grad stått i behov av förkämpar mot den som nu, när, ack, denna villfarelse lägger sin snara över hela jorden… Liberalism på religionens område är läran att ”det inte finns någon positiv religiös sanning, utan att den ena tron är lika god som den andra, och det är en uppfattning som nu dagligen vinner i anhängare och kraft. Den är oförenlig med erkännandet av någon enskild religion som sann. Den lär oss att alla måste tolereras, för det hela är en fråga om tycke och smak. Uppenbarad religion är inte en sanning, utan en känsla och en smak; inte ett objektivt faktum, inte något övernaturligt; och det är varje människas rättighet att få den att säga just det hon tilltalas av.”

Detta är kanske en nyckel till varför den förre påven, Benedict XVI, är så förtjust i Newman och bröt mot sina egna regler genom att själv saligförklara kardinalen (en uppgift som normalt tillfaller en hög dignitär inom kurian). Han ser inte Newman som enbart en helig man, en hängiven själasörjare och en insiktsfull teolog, utan som en apostel för “kontinuitetens hermeneutik” och en medkämpe mot “relativismens diktatur”, som, då som nu, påverkar både Kyrkan och samhället i stort.

En sista anklagelse som ofta riktas mot Newman är att han hade en svår karaktär – kylig mot dem som han inte kände väl, hyperkänslig, till och med självbesatt. Lytton Strachey såg Newman främst som “en konstnär vars känsliga sinnen fångade upp, likt en regnskur i solsken, den immateriella världens ogripbara regnbåge”. Med en konstnärs temperament var det kanske föga förvånande att han var “en känslans och minnets människa” med alla de fel som detta kan föra med sig. Vi har redan hänvisat till de dispyter han hade med Manning och Faber. De påminner oss om att helgon är människor. Newman tycks ha varit lättsårad, och när en vän förrådde honom var han benägen att klippa av en fortsatt vänskaplig kontakt. Vem i detta rum känner inte igen sig i detta?

Newmans liv saknade inte kors, och till och med helgonen tycker att de kan bli ganska jobbiga ibland. Det kan vara uppmuntrande för oss att veta att Newman kämpade mot sina svagheter och fortsatte att sträva efter helighet under hela sitt långa liv. Jag blir alltid imponerad av ett brev till Manning i vilket Newman skriver: “Jag vet inte om jag står på huvudet eller fötterna när jag har aktiv kontakt med er. Trots mina vänskapliga känslor är detta omdömet som mitt intellekt gör”. Men han avslutar så här: “Jag tänker läsa sju mässor för era intentioner med tanke på alla svårigheter och bekymmer som era ämbetsplikter för med sig”. Så skall en kristen människa handla mot sin besvärliga meningsmotståndare!

Själasörjare och teolog, akademiker och romanförfattare, bildningsivrare och kardinal – framförallt människa i kamp mot sina svagheter och gudsman, det finns mycket att beundra hos John Henry Newman. Låt oss läsa hans skrifter, följa hans exempel och be om hans förbön.

Salige John Henry Newman, be för oss.

 

En förkortad version av detta föredrag från 2010 publicerades i Karmel 2011:2 och 3