Karmelitbröderna

Karmelitnunnorna i Rydebäck (Glumslöv) kom till Sverige från Belgien på 1950-talet. De önskade att bröderna också skulle komma hit för att bistå dem på det andliga planet. Ofta går det till på så sätt inom karmelitorden: systrarna, som är många fler än bröderna, gör en stiftelse på en ny plats eller i ett nytt land och försöker få bröderna att följa efter. I den flamländska karmelprovinsen hade man just avslutat sitt mångåriga missionsarbete i Indien, där en ny provins – Malabar – kommit till. Ungefär samtidigt hade man också dragit sig tillbaka från Sri Lanka och Zaire, där några bröder varit verksamma. Inom provinsen fanns det en längtan att stifta ett kloster mer präglat av ett uttalat kontemplativt liv.

Inom hela orden fanns vid denna tid en önskan att det i varje provins skulle finnas åtminstone ett s.k. domus orationis – ett hus där bönen var det centrala apostolatet. Brödernas kloster låg för det mesta i städerna, där man utövade ett omfattande apostolat. Nu ville man hitta möjligheter till ett mer avskilt levnadssätt. Samtidigt ville man ge andra människor möjligheten att delta i detta liv för en tid, eftersom dessa bönehus skulle stå öppna för gäster som ville leva med i brödernas bönerytm. De flamländska bröderna letade först efter ett lämpligt ställe i det egna, tättbefolkade landet och man lyckades faktiskt hitta en plats och köpa en tomt. Ändå blev denna stiftelse aldrig av eftersom den dåvarande provinsialen övertygade sina rådsmedlemmar att stifta i Sverige.

Redan från början blev det klart att man inte skulle ha något församlingsarbete. Men själva bönelivet och avskildheten såg man som en mission, ett tecken på den levande Gudens kärleksfulla närvaro mitt i en avkristnad miljö. År 1967 köpte bröderna en liten gård utanför Tågarp. Under maj månad 1967 anlände de första två pionjärerna från Belgien: pater Martinus Martin och broder Edmund Plochaet. I augusti samma år kom pater Emmanuel Martens, som blev den förste föreståndaren och pater Wilfrid Stinissen. Redan ganska tidigt satte man i gång med ombyggnadsarbeten. Huset byggdes också ut och stallet gjordes om till kapell, och detta kunde invigas den 3 juni 1968.

Snart kände man behov av att ha ett litet reträtthem i anslutning till klostret. Många människor ville delta i klostrets liv i bön och stillhet. När sedan grannarna ville sälja sitt hus – ett f.d. skolhus – såg bröderna detta som ett lägligt tillfälle och gjorde slag i saken. Så kunde man den 26 april 1973 inviga Karmelgården, ett litet stillhetens hus med 9 rum. Den är byggd i nära anslutning till brödernas kloster och kapell och står till förfogande för alla som vill söka Gud i en atmosfär av stillhet och bön. I regel har vi öppet från torsdag kl. 15 till och med söndag. Alla gudstjänster i kapellet står öppna för gästerna och de får gärna aktivt ta del i mässan och tidegärden.

När någon söker sig till en ordensgemenskap – om det nu är klostret i Norraby eller någon annanstans – och vill träda in där, förutsätter man att det är som svar på Guds kallelse. Det tar tid, både för den som tror sig kallad och för den gemenskap som han tror sig kallad till, att urskilja om det verkligen rör sig om en äkta Guds kallelse. Därför rekommenderar man alltid en aspirant till ordenslivet att vänta och se, allt i enlighet med Gamaliels klassiska råd: om detta bara är ett mänskligt påfund försvinner det av sig självt, men är det från Gud kan ingen hindra det (jfr. Apg 5:38-39) Den första väntetiden sker utanför klostret. Det viktiga under denna period är att leva sitt vanliga liv som äkta, engagerad kristen: man kan överallt leva i Guds närvaro och i evangeliets anda. Den bästa förberedelsen för ett eventuellt inträde i en orden är att medvetet leva detta liv här och nu.

Den viktigaste förutsättningen för att träda in i Norraby (eller en annan katolsk ordenskommunitet) är att man är katolik – och att man har varit det några år, så att man hunnit växa in i Kyrkans liv och lära och assimilerat detta i så hög grad som möjligt. Det händer inte sällan att någon i samband med sin konversion samtidigt känner sig kallad till ordenslivet. Men då får personen i fråga alltid höra: vänta, vänta! Det kan verka lite frustrerande, men i grund och botten är det det enda riktiga. En kallelse måste få mogna fram. För att leva ett kommunitetsliv behövs också mänsklig mognad och psykisk balans – och naturligtvis en någorlunda god hälsa – eftersom det är ett i alla avseenden mer krävande liv än man kan föreställa sig.

Har en aspirant väl bestått den första prövotiden ute i det vanliga livet, kan han bli antagen av kommuniteten som postulant. Då lever han med i gemenskapens liv och lär känna den inifrån, men han gör det som lekman och helt förutsättningslöst (från båda sidor). Under denna första prövotid, som inte är tidsbestämd, kan det visa sig ganska snart om man passar för detta liv eller ej. Efter avslutat postulat röstar den övriga kommuniteten om man vill uppta kandidaten som novis. Det kanoniska novitiatet, som varar ett år, tar sin början med att den nye brodern tar emot ordensdräkten. Han får nu både teoretisk och praktisk undervisning om vad livet i Karmel är. Karmelitbröderna har tillstånd att ta emot och utbilda noviser i Norraby. Efter novitiatsårets slut röstar bröderna om man ska låta novisen avlägga sina löften. Dessa första löften är tidsbundna och gäller för tre år. Sedan följer de högtidliga löftena, som gäller för hela livet. De bröder som ska bli präster använder dessa år till att studera filosofi och teologi.

 

Karmelitbröderna

Karmelitbröderna

Karmelitbröderna

Karmelitbröderna


Fråga oss om kallelser!

Har du frågor om kallelser, är du välkommen att ställa dem till oss: