Karmelitnunnan

Dikt av den saliga Elisabeth av Treenigheten (

Elisabeth Catez föddes i en fransk officersfamilj den 18 juli 1880. Tidigt visste hon att hon ville ge sig helt åt den Gud som för henne alltid varit oändlig kärlek. Hon vet att ”varje händelse, varje lidande och varje glädje är ett sakrament som ger henne Gud”. Elisabeth av Treenigheten ville lära oss att dra oss tillbaka till vår ”inre cell” även då vi lever i en bullrig värld, och där i den inre tystnaden finna den Treenige Guden och låta Honom ta oss i besittning och bli omvandlade till Honom. Efter fyra år i klostret i Dijon blev hon svårt sjuk och dog 26 år gammal.

1.
Karmelitnunnan är en utgiven själ
helt offrad för Guds ära.
Med sin Kristus är hon korsfäst.
Men hur strålande är inte hennes Golgota;
när hon betraktat det gudomliga Offret har ett ljus tänts i hennes själ.
Hon har förstått sin sublima mission
Och hennes sårade hjärta har utropat: ”Här är jag!”

2.
Karmelitnunnan är en erövrad själ,
helt uppfylld av Gud för att alltid kunna ge Honom.
Liksom Maria har Mästaren utvalt henne
att förbli vid hans fötter natt och dag.
Ge noga akt, hos denna fånge upphör aldrig bönen!
Hon är trogen, fängslad och ingenting mer
förmår dra hennes uppmärksamhet bort från hennes Kristus.

3.
Karmelitnunnan är en själ som tillber,
som är helt överlämnad åt Guds handlande
och som i alla omständigheter förblir i en ständig kommunion,
med hjärtat därovan och himlen i sina ögon!
Hon har funnit den Ende Nödvändige,
det Gudomliga Varat, Ljuset och Kärleken.
När hon omsluter världen med sin bön
är hon i sanning apostel.

4.
Karmelitnunnan är en tillsluten själ,
sluten för allt som förgår och för jordiska ting.
Men helt öppen och upplyst
för att kontemplera vad ögat inte ser!
Den gudomlige Örnen för henne bort i sitt ljus
till dessa strålande höjder
för att låta henne leva förborgad i Faderns hus
Och förena henne till Ett med sin Gud.

5.
Karmelitnunnan finner sin Salighet,
Sin inspiration i trons klara ljus.
I tystnaden ingjuts de Tre i hennes själ!
Ja, verkligen, Gud har älskat henne med sin alltför stora kärlek.
Från all evighet har han velat henne på Karmel,
berget som badar i Gudomens varma strålar.

6.
Karmelitnunnan, hon är Kristi sakrament.
Allt i henne måste förmedla Honom,
vår Gud som är helt helig,
vår korsfäste Gud som är helt kärlek.
Men för att kunna ge honom på detta sätt,
måste hon helt låta sig förvandlas till en och samma bild med honom;
hon måste ha en tro som ser och som ber utan uppehåll,
en vilja som äntligen har blivit fånge och som inte längre går sin egen väg,
ett hjärta som är sant, rent
och som vibrerar under Mästarens välsignelse.