Karmels apostoliska roll i Kyrkan och världen

1.
De berömda ord som Pius XI en gång skrev till kartusianerna gäller också för dig: ”Det är uppenbart att de som ägnar sig åt ett liv av oavlåtlig bön och försakelse bidrar mycket mer till Kyrkans blomstring och mänsklighetens räddning än de som vinnlägger sig om att arbeta på Herrens åker.” I samma anda skriver vår helige fader Johannes att ”aldrig så litet av ren kärlek är dyrbarare för Gud och själen och till större nytta för Kyrkan än alla verk tillsammans” (AS B 29,2).

*2.
”Bönens apostolat”, skriver Lilla Thérèse till sin syster Céline, ”är det inte, så att säga, mer upphöjt än ordets apostolat? Vårt uppdrag som karmelitnunnor är att fostra arbetare som går ut med evangeliet för att rädda tusentals själar, vars mödrar vi skall vara… Jag tycker vår lott är mycket vacker, vad skulle vi ha att avundas prästerna?”

3.
Du kan inte leva för Gud utan att samtidigt leva för Kyrkan och hela mänskligheten. Alltsedan Gud har blivit människa kan man inte mer skilja människor från Gud. I Jesus sammanfattas både Gud och hela mänskligheten. Om du älskar Jesus Kristus, älskar du Gud och alla människor. Du blir en universell broder eller syster. Du börjar, liksom den helige Ande, uppfylla världen (Vish 1:7). Du omfamnar, som Jesus på korset, hela jorden med dina utsträckta armar. ”Den som älskar Fadern älskar också hans barn” (1 Joh 5:1).

4.
”För deras skull helgar jag mig till ett offer”, säger Jesus (Joh 17:19). Korset har inte bara en vertikal dimension utan också en horisontal. När Jesus dör på korset offrar han sig själv åt Fadern, men för de andra. Det utgår en magnetisk kraft från din totala överlåtelse åt Gud, en kraft som drar hela mänskligheten.

5.
”Drag mig med dig, med hast vill vi följa dig! Ljuv är doften av dina salvor” (Höga V 1:3-4 Vulg). Du vet hur denna text har fascinerat Lilla Thérèse. ”Dessa enkla ord: ’drag mig’ är nog”, skriver hon. ”Herre, jag förstår att när en själ låtit sig fängslas av dina salvors berusande doft kan den inte ila fram ensam, alla de själar den älskar dras med, och det sker utan tvång, utan ansträngning, det är en naturlig följd av dragningen till dig” (SS s 228).

*6.
Om du som karmelitnunna till synes lämnar världen är det för att bosätta dig i världens centrum, och där lyssna till världens nöd, en nöd som alltid är ett rop om kärlek. Där, i världens hjärta, ropar du tillsammans med hela mänskligheten till Gud om kärlek. Du gör dig till ett öppet, tomt kärl som kan fånga upp Guds gränslösa kärlek som genom dig strömmar ut över världen. Det finns i själva verket en djup gemenskap mellan kontemplativa kloster och de kristna i världen, de bildar tillsammans en osviklig enhet, en fraternitet.

*7.
Det är inte din kallelse att vara öppenhet för världen utan att vara världens öppenhet för Gud. När du lever fullständigt öppen för Gud är följden att världen i sin helhet blir mer mottaglig för honom.

*8.
Just därför att du lever ett liv i avskildhet, på avstånd från världen, kan du få en bättre överblick och se mänskligheten i dess helhet. Paradoxalt nog går det lättare att ha ett kosmiskt perspektiv när man är ensam än när man har många människor kring sig.

*9.
Det enkla liv i klausur som karmelitnunnorna med glädje och tacksamhet lever är ett eskatologiskt tecken i Kyrkan och i världen. Genom själva deras liv vittnar de om att Gud lever.

*10.
Alla kristna är kallade till att leva som Guds älskade, bekymmerslösa barn. Men dig har Gud inbjudit till att satsa absolut allt på detta och att även utforma ditt yttre liv så att det ständigt påminner dina bröder och systrar i världen om det väsentliga. Från ett liv som är inrättat enbart med tanke på att leva som Faderns barn, som Sonens brud och som Andens lydiga redskap, utgår en stor kraft för hela Kyrkan. Om du lever din kallelse helhjärtat är ditt tysta och stilla liv ett profetiskt rop: ”Glöm inte huvudsaken!” ”Som en andlig oas, så visar ett kontemplativt kloster för världen av i dag det allra viktigaste, det som till syvende och sist är det enda avgörande: att det finns ett yttersta skäl varför det är mödan värt att leva, nämligen Gud och hans ofattbara kärlek”, så säger påven Benedictus XVI.

*11.
Var övertygad om att Gud gör din tillbakadragna tillvaro till en hemlig och fördold källa till nytt liv. I din monotona och oansenliga tillvaro anförtror han dig ett barmhärtighetens moderskap för mänskligheten och för hela skapelsen som ropar som i födslovåndor (Rom 8:22). Han använder ditt liv, så gränslöst mycket mer än du själv kan förstå, för att rädda världen.

12.
Att mänskligheten inte förlorar på att du viger ditt liv fullständigt åt Jesus Kristus, ser du konkret hos Jungfru Maria som du i Karmel kärleksfullt vördar som din syster och moder. Att hon inte har haft någon man dömer henne sannerligen inte till ofruktsamhet. Hennes jungfrulighet är det allra positivaste man kan tänka sig: ett enda stort ja till Gud. Tack vare denna jungfrulighet blir hon befruktad, inte av en man utan av den helige Ande, och föder hon den människoblivne Sonen, Jesus Kristus. I honom pånyttföder hon hela mänskligheten och blir alla människors moder.

*13. ”I min moder Kyrkans hjärta skall jag vara kärleken”, skriver Lilla Thérèse (SS s 171). Kan väl någon tvivla på hjärtats betydelse för hela organismen? Du behöver inte göra något ”särskilt” för att ditt liv skall bli fruktbart för Kyrkan och världen. Du skall bara förbli trogen ditt klausurerade liv, trogen mot dagordningen och tjänandet, trogen din tillit att Gud alltid är dig nära.

*14.
Ditt kontemplativa liv gör dig till skapelsens präst som lyfter upp skapelsen och frambär den som ett offer åt Skaparen. Din avskildhet och utblottelse öppnar i dig utrymme för Gud och gör dig till en kanal där skapelsens tillbedjan kan stiga upp till honom och samtidigt hans nåd och barmhärtighet kan stiga ned över världen.

15.
Alltid har det i Kyrkan funnits människor – genom Guds nåd hör du till dem – som känner sig dragna, ja tvungna att, som kvinnan i evangeliet (Mark 14:3), bryta sin alabasterflaska och hälla hela innehållet över Jesu huvud. Vad detta tjänar till är en fråga som inte ställs. Men ingen kan förhindra att Kyrkans hus fylls av doften från denna balsam. Du får vara ett tecken på det som är varje människas bestämmelse: att hennes liv skall utgjutas som en ljuv, helt igenom äkta nardusbalsam för hennes Herre.

*16.
Allt vad du som karmelitnunna är och gör får en återverkan på världen utanför. Ju mer du lever för Gud ensam, desto mer kommer du att finnas till för alla. Detta är det kontemplativa livets paradox.

*17.
När Jesus finner en människa som vill utlämna sig helt till honom, då gör också han sig beroende av henne. Det är som om han i sin tur säger: ”Utan dig kan jag inte göra någonting.” Brudgummen vill inte göra något utan sin älskade brud. De två älskande utlämnar sig ömsesidigt åt varandra för att tillsammans ge världen liv. Det kärleksäventyr som du kallas att leva med din gudomlige Brudgum är inte något som bara angår er två. Gudomlig kärlek vill alltid ”fortplanta” sig. Kärlekens natur är att strömma utöver sina bräddar.

*18.
Meningen med en karmelitnunnas liv är att föda själar till himlen, att bli mor utan gränser. Alltsedan vår heliga moder Teresas tid har denna insikt varit levande i Karmel. När franciskanpatern Maldonado besöker Sankt Josefsklostret i Avila där Teresa är priorinna, berättar han hur många själar som går förlorade i Amerika där han har verkat i tio år bland indianerna. Hans besök tänder en ny eld hos Teresa och hon uppmanar sina systrar att vara ännu ivrigare i bön och självförsakelse. ”Jag tror”, skriver hon, ”att Vår Herre sätter större värde på en enda själ, som vi genom vårt bemödande och vår bön vunnit för honom tack vare hans barmhärtighet, än alla de andra tjänster vi kan utföra för honom” (KS 1,7). ”Världen står i brand…”, skriver hon också, ”nu är det inte tid att förhandla med Gud om betydelselösa saker” (FV 1,5).

[Ur: Göm dig vid bäcken Kerit av Wilfrid Stinissen OCD]