Maria av den korsfäste Jesus helgonförklaras 17 maj 2015

Av Wilfrid Stinissen OCD.

Ingen människa liknar helt en annan. Skaparen plagierar aldrig sig själv, allt han gör är alltid originellt. Det är varje människas storhet att vara helt unik. Priset hon betalar för detta är att hon aldrig kan känna sig helt förstådd av en annan. Det finns en ensamhet som hör till vårt väsen som människor, och som endast Skaparen kan fylla, han som till varje människa säger: ”Du är min älskade, i dig har jag min glädje.”

Det som gäller för alla människor blir ännu tydligare när vi vänder oss till helgonen. Ingenstans är olikheten så stor som just i helgonens värld. Var och en av dem har fått sin specifika ”talent” som, eftersom den hos dem förvaltas rätt och till sist bär hundrafaldig frukt, leder till allt större olikhet. Alla får sin egen utpräglade fysionomi som inte kan förväxlas med någon annans. Nybörjare i det kristna livet kan se ganska lika ut, men ju mer de växer desto tydligare blir också vars och ens egen personliga karisma.

Hur väl man än är medveten om detta, blir man ändå överraskad, ja förbryllad, när man möter syster Maria av den Korsfäste Jesus (Mariam Baouardy, 1846-1878, född i Abellin i Galileen). Jag minns min egen reaktion när jag, för mer än femtio år sedan, långt före saligförklaringen (1983), läste hennes biografi för första gången. Kunde allt detta extraordinära vara äkta? Hur mycket av detta kunde man sätta på Guds räkning, och hur mycket kom från djävulen eller ett stört psyke? Jag hade läst om levitation, hur Teresa av Avila och Johannes av Korset, när de i samtalsrummet talade om den heliga Treenigheten, lyftes upp med var sin stol, och i denna ställning ertappades av en nyfiken syster. Men vad var detta mot Maria av den Korsfäste Jesus som i extas kunde flyga upp i ett högt träd och röra sig där som en viktlös ängel? Jag kände till många helgon som hade blivit angripna av djävulen, men hos Syster Maria handlade det inte om angrepp utan om riktig besatthet. Och har man någonsin hört om ett helgon som varit besatt av sin skyddsängel?

Mitt i allt det extraordinära man möter i helgonbiografier är vår lilla syster helt tydligt extraordinär i kvadrat. Man förstår att de teologer och konsultorer som i Kongregationen för helgonförklaringar fick uttala sig om hennes helighet, haft sina farhågor och behövt ovanligt mycket tid för att komma till klarhet om att det här handlade om autentisk helighet. Just det extraordinära, i hennes fall får man väl säga det spektakulära, som ofta betraktas som tecken på helighet, har fördröjt hennes saligförklaring. Kyrkan vet att djävulen kan härma Gud i många stycken. Därför visar hon en viss skepsis och håller sig avvaktande inför extraordinära fenomen. Det hon i första hand är intresserad av är helgonkandidatens dygder. Och där har ödmjukheten en alldeles särskild plats.

Det är just ödmjukheten som frapperar mest när man lär känna Maria av den Korsfäste Jesus. Hon visar en enkelhet och oskuldsfullhet som sticker av mot det extraordinära som hon faktiskt lever i men knappast är medveten om. Hon tycker inte om helgon som upplever extraordinära fenomen, och anar inte att hon själv är ett sådant. Denna kombination av ovanliga, påfallande nådegåvor och yttersta enkelhet och ödmjukhet utgör hennes charm. Hur kan man vara så enkel och naturlig när man sticker upp så mycket över alla andra? Hur kan hon vara så osynlig för sig själv när hon är så synlig för andra och när allt som händer henne drar uppmärksamheten till hennes person?

Hennes hemlighet var att hon hade en brinnande kärlek till Jesus, i synnerhet som den Korsfäste vars stigmata hon fick bära. Hon var så dragen till honom att hon inte tänkte på sig själv. Hon såg inte sina systrars förvånade blickar när hon satt i sitt höga träd och sjöng sina kärlekssånger till honom. Kanske var det hennes djupa ödmjukhet och självförglömmelse som fick Gud att leka med henne — sannerligen vågade lekar — utan att vara rädd att detta skulle göra henne ”stor”. Visheten älskar att leka och glädja sig med människorna (Ords 8:31). När man undrar vad som är meningen med dessa farliga levitationer är svaret kanske helt enkelt att Gud är lekfull och ibland inte kan vänta att leka med människan tills hon kommit till himlen. Och att han kanske samtidigt vill ge oss en glimt av hur livet i paradiset kommer att vara.

Så kan också besattheten av skyddsängeln vara ett sätt att låta skyddsängeln bli mer ”verklig” hos henne och hennes systrar. Att för en tid få leva ett änglalikt liv öppnar himlens dörr på glänt och gör oss mer förtrogna med det som väntar oss.

Det blir svårare att förstå hur hon kan bli besatt av djävulen.

Många helgon har utstått våldsamma attacker från honom. Att bli besatt är dock något annat. Då är man så i hans våld att han tvingar en att utföra handlingar som man inte vill. Men eftersom djävulen aldrig kan nå människan i hennes innersta punkt där Gud bor och där hennes fria vilja har sitt ursprung, kan sådana handlingar inte tillräknas som synd. Egentligen var det inte hon som handlade mot ordensreglerna, utan den onde gjorde det i henne. När hon blev fri igen mindes hon för övrigt ingenting av den tid då hon var besatt.

Maria av den Korsfäste Jesus hade en stor kärlek till den helige Ande. Hon önskade att alla präster åtminstone en gång i månaden skulle fira en votivmässa till den helige Ande. Ville Gud kanske att hon som var så innerligt förbunden med den gode Anden också, som kontrast, skulle erfara den onde andens makt?

Hos henne var allting extremt, och extremerna belyste och förstärkte varandra. Hon var helt obildad men hade samtidigt en sällsynt urskillningsförmåga och kunde förutsäga händelser i framtiden. Hon var och förblev leksyster men stiftade ändå ett par kloster, bland annat klostret i Betlehem där hon också dog. Hon levde ett ytterst fördolt liv inom klostrets klausur men utövade samtidigt stort inflytande på sin omgivning genom sina karismatiska gåvor.

Man kan knappast komma i kontakt med Maria av den Korsfäste Jesus utan att gripas av hennes charm. Hennes enkla, ibland lite tafatta språk, hennes spontanitet och fräschör, hennes rättframhet och ärlighet får oss att tänka på den heliga Bernadette av Lourdes med vilken hon var samtida, men medan det extraordinära hos Bernadette var begränsat till fem månader fyllde det hos Syster Maria nästan hela hennes liv. Man tänker också på Lilla Thérèse som kommer ungefär två decennier senare — Syster Maria har förresten kallats en orientalisk Lilla Thérèse — vars lilla väg skulle ha väckt hennes förtjusning, hur mycket hon än, till det yttre, avvek från den.

Maria av den Korsfäste Jesus har hittills varit relativt okänd i Sverige. Tack vare denna biografi kan man äntligen stifta bekantskap med denna lilla charmfulla syster, som än en gång visar, men på ett helt annat sätt än Jungfru Maria, hur Gud kan göra stora ting i en ringa tjänarinna.

(Ur: Wilfrid Stinissens förord till boken Mariam – en biografi om Maria av den Korsfäste Jesus. Karmeliternas förlag.)