Påskdagen

Predikan av Johannes-Maria Störksen, karmelit.
Petrus, ”klippan” och Johannes, ”han som Herren älskade”, är de två första männen
vid graven, tidigt om morgonen, den första dagen i veckan. Men det är en kvinna,
Maria från Magdala, som varit där först och som därefter underrättat dem om det
som hon har sett.

Petrus är den förste som går in. Han har ju fått förstaplatsen bland lärjungarna, och
Johannes bekräftar hans företräde. Men Petrus förstår inte betydelsen av det som
han ser. Det är så som Lukas säger det i sitt evangelium: ”När han lutade sig in såg han
bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.” Petrus
ser, men förstår inte. Så som det också var på Förklaringsberget och vid
fottvagningen.

Lärjungen som Jesus älskade däremot, han ”såg och trodde”. Han hade, så som de
andra lärjungarna, hört Jesus säga att han skulle dö och därefter uppstå. Men ingen
av dem hade helt kunnat förstå vad han sade, eller helt kunnat tro att det var sant.
Men nu, när han ser, tror han. Det som han ser är en hjälp för hans tro.
Han ser den tomma graven. Redan detta väcker förundran, men han kunde ju tro
att det är som Maria från Magdala säger: ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte
var de har lagt honom.”

Men han ser mer: han ser att bindlarna och duken bara har sjunkit samman, de
ligger kvar. Omedelbart vet han att detta bara kan betyda att det inte har kommit
någon och flyttat Jesu kropp bort från graven, utan att Herren själv har lämnat sin
fysiska existens inuti bindlarna.

Han är inte längre begränsad av det som var hans fysiska, jordiska kropp, vilket han
tydligt visar för lärjungarna när han senare samma dag kommer in till dem, fast
dörrarna till rummet där de befinner sig är reglade. Herren har verkligen stått upp
från de döda. Hans mänskliga natur har blivit förhärligad.

Petrus och Johannes såg precis detsamma. Men det är bara Johannes som tror.
Tecknet som man ser kan inte i sig självt inge tro, det är inte tillräckligt att se. För
att tro, måste man gå längre än att se. Ja, att se är egentligen inte det viktigaste för
att kunna tro: ”Saliga de som inte ser, och ändå tror”, säger Jesus till Tomas. Johannes ser
inte den uppståndne Herren, han bara ser att graven är tom och att bindlarna ligger
ihoprullade.

Också vid Tiberiassjön är det ”lärjungen som Jesus älskade” som först känner igen
mannen på stranden: ”Det är Herren!” Herrens kärlek har öppnat Johannes hjärta.
Herrens Ande öppnar människan för den gudomliga kärleken. Så som kärleken
fullständigt öppnar Simon Petrus hjärta för uppenbarelsens fullhet när Jesus tre
gånger frågar honom: ”Simon, Bar-Jona, älskar du mig?” Det är denna kärlek och
denna tro som Petrus får som gåva, han som är klippan som Kristus bygger sin
kyrka på.

Johannes ”såg och trodde”, när han kom till graven. Då kunde hans tro förstärkas av
allt det som han tidigare hade sett medan han följde Jesus. Därför kunde han senare
vittna om allt. Han är en av de ”vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen [de] som åt och
drack med honom efter hans uppståndelse från de döda.”

De var män av Israels folk, av det utvalda folket som hade fått i uppdrag av Gud att
vara folket som skulle vittna om Guds, vår Skapares, ingripande i människornas liv,
om Guds villkorslösa och gränslösa kärlek till människorna som han hade skapat.
Och att vara det folk som Guds Son skulle födas i och först uppenbaras för.
Tack vare Johannes och de andra apostlarnas vittnesbörd, har uppenbarelsen av
Guds kärlek kunnat hålla sig levande, och alla folk får ta emot den genom
evangelierna. Fast det räcker inte att läsa berättelserna, man måste ledas av den
Helige Ande för att kunna ta emot uppenbarelsen om de heliga mysterierna och tro
på dem.

För att hjälpa oss har Gud inte bare gett oss den Helige Ande, utan också de heligas
liv och exempel, först och främst Guds Moder Marias, Israels dotter, hon som var
full av nåd och därför kunde säga: ”Må det ske med mig efter ditt ord.” Maria trodde på det
som Gud sade till henne, fast hon inte kunde se.

Inte heller vi ser Jesus från Nasaret, men vi tror på vittnen som såg honom och
genom deras ögon och vittnesbörd vet vi att de talar sanning. Så som vi också får
hjälp för vår tro när vi ser våra bröder och systrar, speciellt de små och fattiga, de
svaga och sjuka, och vet att Kristus har utgivit sitt liv för dem så som för oss. Och
att han har uppstått för oss alla.

Gud hjälper oss också genom sakramenten. Först och främst kärlekens sakrament,
gemenskapens sakrament, sakramentens sakrament. I den kärleksmåltid som vi får
under varje mässa, igenkänner vi Herren med trons och kärlekens ögon, och
varandra i honom. ”Livets bröd” bekräftar för oss Påskens stora budskap, den
verklighet som vår tro bygger på: Han som dog för oss, Herren Jesus Kristus, Guds
Son, han lever.

Denna stora glädje, denna absoluta sanning, är alla döpta kallade att vittna om. Vid
mässans slut är utsändelseorden ”Gå i Herrens frid” en uppmaning till att gå ut i
världen och vara vittnen. Låt oss därför alla jubla, och vara glada, och bidra till att
sprida det glada budskapet till alla människor. Då blir Herren glad, och ingenting är
viktigare än att ge glädje åt Gud.