Påskdagen 2015

Martinus Martin, karmelit

I påskdagens evangelium enligt evangelisten Johannes framträder tre människor på ett alldeles särskilt sätt. Först möter vi Maria från Magdala. Hon hade varit en av de kvinnor som stod vid Jesu kors. Om en människa har upplevt det som Maria hade upplevt på långfredagen kan hon inte längre vara densamma som förut. Hon var med Jesus på Golgota och blev i sitt hjärta korsfäst med honom. Därför tror hon på ett hemlighets fullt sätt att detta inte kan vara Guds sista ord om han är kärlek. Detta är också skälet till att Marias kärlek till Jesus driver henne till hans öppna grav, till uppståndelsens mysterium. Ännu förstår hon inte riktigt vad som egentligen har skett. Hon tror att man har flyttat bort Herren från graven.

Evangelisten skriver i fortsättningen att Maria efter att ha underrättat Simon Petrus och den andre lärjungen – som är Johannes själv – stod kvar utanför graven och grät medan de två lärjungarna gick hem igen. Maria kunde liksom inte lämna graven, för hela hennes väsen, hela hennes kärlek som blivit djupare och starkare vid korset, ropade efter att få stanna hos sin älskade Herre och aldrig mer skiljas från honom. När Jesus strax därefter visade sig för henne, kände hon genast igen honom när han uttalade hennes namn: ”Maria”. I själva verket var det hennes kärlek som gjorde det möjligt för henne att möta och igenkänna den uppståndne Herren som uppenbarade sig för henne. Samma sak händer också med oss. Jesus kallar var och en av oss vid vårt namn. Men bara om vi älskar honom, kan vi möta honom och med trons öga igenkänna honom som den uppståndne och levande Herren.

Efter Maria från Magdala möter vi Petrus och Johannes vid den tomma graven. Petrus är den främste bland apostlarna. Han springer till graven. Han är apostlarnas ledare och känner sitt ansvar. Han går in i graven och konstaterar att Jesu kropp är borta. Han ser bara en hoprullad duk och bindlarna som användes vid hans Mästares gravläggning. Petrus handlande förbryllar oss något. Där står den förste påven på påskdagens morgon vid den tomma graven. Men han tror ännu inte på Jesu uppståndelse. Diskret skriver Johannes: ”Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Det är som om evangelisten genom att använda pluralisformen så att säga vill vara skonsam mot Petrus och undvika minsta antydan till kritik mot honom som Jesus hade utvalt att vara kyrkans klippa. När påsksegern bryter fram och Jesu grav är tom, är kyrkans ledare ännu inte i stånd till att tro på denna seger.

När den uppståndne Jesus senare skall uppenbara sig för Petrus, skall denne som nyligen tre gånger hade förnekat sin Mästare, också få veta av egen erfarenhet att kallelsen till Guds rike, att uppdraget att vara ett Guds redskap som apostlarnas ledare, att allt detta inte är ett självklart bevis på en mogen stark och kärleksfull tro. Vid graven avhåller Petrus sig från ett omdöme och tar tid på sig. Tro och kärlek behöver tid för att växa och mogna. Denna process kan inte påtvingas utifrån, av blott yttre detaljer och händelser. Det räcker inte att man ser, hör och vet en hel del. Det räcker inte med en tom grav på påskdagens morgon, med Jesu ord i evangeliet, med det som Kyrkan förkunnar. Allt detta måste med vår öppenhet för Guds nåd slå rot i våra hjärtan, i vår kärlek och så få en stabil förankring i hela vårt liv. Därför krävs det tid och tålamod – även med oss själva – och inte minst krävs det ihärdig bön…”Jag tror Herre, hjälp min otro ” (Mark 9:24).

Också Johannes, Jesu älsklingslärjunge springer till graven. Han hinner före Petrus, kanske på grund av att han var yngre än Petrus. Men vi kan också tänka oss att det var hans starka kärlek till Jesus som gav honom vingar. För också han hade i likhet med Maria från Magdala, följt Jesus ända upp till Golgota och stått vid Jesu kors tillsammans med Jesu mor. Han hade varit den ende av Jesu apostlar som hade sett hur en av soldaterna stack upp sidan på Jesus med sin lans. Han förvandlades på samma sätt som Maria från Magdala. Han som Jesus förut kallade för åskans son (jfr Mark 3:17), blev nu en kärlekens apostel åt vars omsorg Jesus på korset anförtrodde sin egen mor. Vid korset hade Johannes lärt känna kärleken och det gjorde att han på kärlekens vingar s.a.s. flög till den öppna graven. Petrus hade inte varit på Golgota. Detta utgjorde en börda som gjorde hans steg tyngre. Det var som en ballast som hindrade honom från att springa lika fort som Johannes gjorde.

Fastän Johannes kommer först fram till graven, går han inte in i graven. Johannes inväntar Petrus. Det är en fin bild för hur karismatisk entusiasm i kyrkan, symboliserad av Johannes, kärlekens apostel, och kyrklig auktoritet, symboliserad av Petrus, ämbetets apostel, respekterar och kompletterar varandra och hur de gemensamt, var och en på sitt sätt, står i evangeliets tjänst. Om kyrkans auktoritet och ämbete, m.a.o. om kyrkans hierarki, inte genomsyras av kärlekens karism och entusiasm leder detta till dominans och förstelning. Så blir kyrkan till en byråkrati och hennes moral till en meningslös formalism. Men en kärlek som inte accepterar ämbetets, hierarkins auktoritet leder lätt till subjektivism. Detta ger upphov till splittring och sektarism där man håller sig med en tro och en moral som passar ens egna åsikter och önsketänkande. I kyrkan måste Petrus och Johannes, hierarkins auktoritet och kärlekens karism gå hand i hand. Endast då kan hon verkligen vara den uppståndne Herren Jesu kyrka och vittna om honom.

Hur möter aposteln Johannes påskbudskapet? Johannes ser samma saker som Petrus gör: att graven är tom, att svepningen var hopvikt. Men hans reaktion är en helt annan än Petrus reaktion. Guds nåd och hans egen starka kärlek har fört honom djupare in i Jesu person och sändning, in i hans mysterium. Denna hans kärlek har fört honom bortom de yttre tecknen, bortom den tomma graven och den hopvikta svepningen, in i påskens mysterium. Och han såg och trodde. Med kärlekens lyhördhet förstår han: ”Ingen tjuv, ingen bedragare skulle tagit sig tid att ordna graven på detta sätt”. Det är enkla yttre tecken som gör att han med all sin kärlek till Jesus tror på att denne verkligen har uppstått från de döda.

Vi firar nu eukaristi. Varje eukaristi gör på ett kultiskt sätt påskmysteriet, den uppståndne Jesus, närvarande. I likhet med Johannes ser vi yttre tecken: bröd som skall ätas, vin som skall drickas. Men det är just i dessa tecken som vi med en kärleksfull tro får möta den uppståndne Jesus i brödets och vinets gestalt. Detta gör varje eukaristi till en fest, en påskens fest, en fest där hela vårt hjärta uppfylls av glädje därför att hela vår glädje är den uppståndne Jesus.