Pingst – Den Helige Andes dynamik

Anders Arborelius OCD

Läran om den Helige Ande brukar kallas pneumatologi (av grek. pneuma: ande) och läran om vårt liv i Anden spiritualitet (av lat. spiritus: ande). Andligt liv är ju alltid att leva i den Helige Ande. En andlig människa är någon som blivit genomskinlig för den Helige Ande. Tron på Anden får alltid konsekvenser i vårt liv. Det är bara genom honom vi lever ett andligt liv, ja, vi lever både genom Anden och efter Anden: ”Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg” (Gal 5:25). Anden som lever inom oss genom nåden vill också förändra vårt tanke-, handlings- och bönesätt. Nåden är en inre dynamik som vill vända oss mer mot Gud, göra oss mer gudsinriktade och -hängivna, alltså mer teologala: både när det gäller vår direktkontakt med Gud och vårt sätt att leva i gemenskap med vår nästa.

Vi lever hela vårt liv i Guds närvaro, och genom Andens inverkan kan vi bli mer och mer medvetna om att vi ständigt lever i ett dynamiskt spänningsfält, där vi möter Gud i allt och alla. Inifrån drivs vi att besvara den kärlek som alltid strömmar mot oss från den överallt Närvarande. Vi har också fått ett slags inre, övernaturlig organism, som gör oss i stånd att inrikta oss mer och mer på Gud och besvara hans ständiga tilltal. Därför talar man om en teologal dynamik som driver människan till Gud. Hon är besjälad av den Helige Andes kraft (grek. dunamis), som tar sig uttryck i de tre teologala attityderna eller dygderna (lat. virtus, som betyder både dygd och kraft): tron, hoppet och kärleken.

Inifrån drivs vi mot Gud. Han sänder oss ständigt signaler, som vi måste lära oss att fånga upp allt bättre med hjälp av våra övernaturliga antenner och känselspröt. Han drar oss till sig, och vi kan låta oss dras med genom att använda oss av dessa våra övernaturliga organ, de teologala dygderna. Den livs- och läroprocess som bönen är innebär att vi lämnar våra naturliga förmögenheter och känslor bakom oss och lär oss att använda oss av tron, hoppet och kärleken. Det kan ta sin rundliga tid för oss, innan vi gått igenom denna omställningsprocess som alla böcker om bön skriver så mycket om.

Ju förr vi lägger av oss vårt invanda sätt att själva styra och ställa i bönen och låter Gud råda, desto lättare blir det att lära sig bönens nya språk, där vi i naken tro utlämnar oss åt Guds kärleks förtärande glöd och låter hoppet driva oss allt längre bort från oss själva och in i hans oändliga rymd. Men de teologala dygderna är inte bara våra böneorgan, utan hela vårt liv som kristna lever vi egentligen i det kraft- och spänningsfält, som de utgör. ”Vi tänker på vad ni uträttar i tron, hur ni uppoffrar er i kärleken och hur ni håller ut i hoppet till vår Herre Jesus Kristus inför Gud vår Fader” (1 Thess 1:3).

Det kristna livet är alltid en helhet. Allt vad vi gör gör vi för Gud och i Gud. Anden är verksam i oss, vad vi än gör, för att inspirera oss med sin energi, och vi är alltid i stånd att fånga upp hans impulser och signaler genom vårt teologala kraftnät. Det är Anden som gör Kristus till en levande person i vårt liv och förmedlar hans liv till oss (jfr Fil 3:10), så att vi kan leva i gemenskap med honom. Den Helige Ande gör hela Kristus-mysteriet till en oavlåtlig kraft i vårt liv, så att vi kan känna igen Jesus och leva som han. Anden re-aktualiserar Jesu liv i vårt eget liv. Vi kan bara säga att Jesus är vår Herre — alltså be — genom Anden som lever i oss och inger oss vad vi skall säga och göra (1 Kor 12:3). De teologala dygderna är de organ vi har för att lära känna Jesus och leva med honom i en trons, hoppets och kärlekens gemenskap.

(Ur: Trosmeditation)