Pingstbetraktelse

Av Wilfrid Stinissen OCD

Vi har nu firat påsk i flera veckor. Vi har firat att Jesus stått upp från de döda, att han besegrat dödens och mörkrets makter. Vi har firat att han återvänt till sin Fader och där lever i ständig förbön för oss. Är därmed inte allting sagt och gjort? Finns det något mer att fira? Är inte det sista ordet uttalat när Jesus har satt sig vid sin Faders högra sida? Är inte allting redan färdigt?

Nej, utan den första pingstdagen, som varje år tack vare liturgins ihågkommelse blir aktuell verklighet igen, skulle allt som Jesus hade gjort varit förgäves. Om inte den helige Ande hade kommit, skulle knappast någon människa i dag veta att det över huvud taget funnits en viss Jesus från Nasaret. Alla de under som han gjort hade inte kunnat förhindra honom att snart falla i glömska. Kan man för övrigt ta en man på allvar som påstår att han genom att dö på ett kors, något som tusentals andra gjort före honom, försonar hela världen med Gud?

En man som kallar sig själv världens ljus, sanningen och livet; som säger att hans kropp är föda och hans blod dryck? En man som hävdar att han skall trösta alla bedrövade och ge styrka åt alla som är trötta, att han kan stilla all hunger och släcka all törst? Allt detta är alltför fantastiskt för att kunna vara sant. Jesus själv var medveten om att det han sa var otroligt. Han krävde inte heller att hans lärjungar skulle förstå något av det han lärde dem. ”Ni förmår inte ta emot det nu”, säger han, ”men när han kommer, sanningens Ande, skall han vägleda er med hela sanningen” (Joh 16:13).

För att lärjungarna skulle kunna tro på det otroliga, var det nödvändigt att Jesus gav dem sin Ande, dvs. det allra djupaste av sig själv. När de får hans egen Ande, hans eget sätt att tänka och bedöma och känna, då blir det otroliga plötsligt naturligt, självklart, samtidigt som det förblir otroligt vackert, gripande. Jesu Ande är på samma gång Faderns Ande. Både Faderns och Sonens innersta liv strömmar på denna första pingstdag ut över världen, in i lärjungarna. Det är som om det uppstått en kraftig läcka i det dyrbara kärl som är den heliga Treenighetens väsen, en läcka som aldrig mer går att täta. Genom denna öppning strömmar Faderns och Sonens Ande ohejdat ut över mänskligheten.

Det hade redan börjat på korset när Jesus döende böjde ner huvudet och överlämnade sin Ande (Joh 19:30). Han blåste sin Ande ut över världen. Och när soldaten stack upp sidan på honom med sin lans, kom det ut blod och vatten (v 34). Något av de strömmar med levande vatten som Jesus rymde i sitt inre började då rinna ut. Och på påskdagens afton kom Jesus tvärs igenom de reglade dörrarna, andades på lärjungarna och sade: ”Ta emot helig Ande” (Joh 20:22). Men det var endast en början. Det räcker inte med några droppar, det behövs en mäktig flod. Det räcker inte med en enkel utandning, det behövs en stormvind. Lukas använder två gånger ordet ”fylla”: ”Ett dån som av en stormvind fyllde hela huset där de satt” och ”alla fylldes av helig Ande” (Apg 2:2,4). På pingstdagen är det Guds livs fullhet som strömmar ut ur honom över oss.

Det är inte bara så att Gud på pingstdagen uppenbarar sig lite tydligare, att han talar lite högre och kräver lite mer av vår uppmärksamhet. Nej, på pingstdagen är människan inte längre enbart människa. Faderns och Sonens innersta liv, deras Ande, strömmar in i människan och fyller henne, så att hon blir både mänsklig och gudomlig. Hon är nu hemma i Guds eget liv. Hennes lilla, trånga hem, där hon höll på att kvävas, byts ut mot Guds livs oändliga vidd. Det som från evighet har hänt i Gud, att Anden går ut från Fadern och Sonen, det får hon nu vara med om, inte bara som åskådare utan som deltagare. Hon är fylld av samma Ande som Fadern och Sonen är fyllda av.

”Vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom” (1 Kor 2:9–10). Vi brukar tolka dessa ord som om de handlade om livet i himlen efter döden, men de handlar i första hand om det eviga livet här på jorden. Detta eviga liv börjar på pingstdagen. Det är då vi får träda in i det allra heligaste, i Guds eget liv, och för alltid känna oss hemma där. Vi får nu tänka Guds tankar, vi får älska med Guds egen kärlek. Allt vad Jesus har gjort och lärt blir inifrån belyst, för samma Ande som fick Jesus att göra och lära detta, bor i oss och har nu också blivit vår Ande.

”l er förblir den smörjelse som ni har fått av honom”, skriver Johannes, ”och ni behöver ingen lärare. Ty hans smörjelse undervisar er om allt” (1 Joh 3:27). Ingen av oss kan beklaga sig över att Jesu ord är för svåra att förstå eller att leva efter. Vi har en inre lärare som förklarar oss allt och som samtidigt ger oss kraft till att hålla Jesu ord. Vi kan mycket mer än vi kan, för vi har fått Guds eget liv, Guds Ande, och han lever sitt eget liv i oss, om vi låter honom göra det. ”Allt mitt är ditt”, säger Gud när han ger oss sin Ande. Det gudomliga livet är inte längre något främmande för oss. Det är den luft vi andas in.

Tror vi på detta? Och om vi gör det, är det en levande tro, en tro som låter detta gudomliga liv få leva ut i oss? Om allt det som vi vet om Gud med vårt intellekt också hade sjunkit ned i vårt hjärta och där förvandlats till liv, skulle vi ha varit helgon sedan länge. Även detta är Andens verk: att låta vårt intellektuella vetande bli ett hjärtats vetande, att förvandla vår döda kunskap till en levande kunskap. Det vi med hjälp av böcker och olika lärare har lärt oss ”utantill”, lär Anden oss ”innantill”. Inte bara är Anden Guds liv givet åt oss, utan han lär oss också att uppskatta detta liv, bejaka det, leva av det. Anden är en lärare som samtidigt undervisar oss i hur vi kan lära av honom, ja hur vi kan ”utnyttja” honom.

På pingstdagen öppnar Gud sig för människan. Han visar att han är en Gud som står öppen, som inte håller fast vid sitt eget utan låter det dyrbaraste av sig själv, sin Ande, strömma ut. Och de som är villiga att ta emot och släppa in honom, får själva något av denna öppenhet. De lämnar sin instängdhet och börjar tala. Deras öppenhet är så stor, så total, att de inte talar sitt eget, inlärda språk, utan sina åhörares språk som de aldrig har lärt sig. När Gud öppnar sig, är det ju inte för några få, utan för alla. De få som märker att Guds väsens dörrar och fönster står vidöppna mot oss, är kallade att dela denna upptäckt med andra. Kyrkan på jorden är just den plats där Guds öppenhet blir synlig, påtaglig. Genom sakramenten strömmar Guds liv in i Kyrkans medlemmar och gör dem i sin tur till öppna kanaler genom vilka det gudomliga livet kan strömma vidare.

Paulus skriver att vi alla har fått en och samma Ande att dricka (1 Kor 12:13). Vi får dricka Anden. Han strömmar i floder ur Guds väsen.
”Gud är som ett vattenfall”, säger Mäster Eckhart. Ofta står vi vid sidan om vattenfallet. Vattnet strömmar ned, men vår törst blir inte släckt, för vi står inte under vattnet.

Pingstdagen är det rätta ögonblicket att äntligen ställa oss rakt under vattnet, rakt under Gud, och öppna vår mun vitt så att han får uppfylla den.

(Ur Karmel 1994:2)