Den traditionella gregorianska mässmusiken för första söndagen i fastan är unik i så
måtto att texten till varje stycke – introitus, graduale, tractus, offertorium och
kommunionantifon – är hämtad från samma psalm, psalm 91.
Anledningen till att just den psalmen valts ut för i dag är att under Jesu fyrtio dagar
långa fasta citerade djävulen en vers ur den enligt evangelisterna Matteus och Lukas.
Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter
foten mot någon sten. Markus ger ingen detaljerad beskrivning av frestelserna i ödemarken,
men vi kan finna allusioner till denna psalm i änglarna som betjänade Jesus och de vilda
djuren som inte vållade honom någon skada.
När han reflekterade över djävulens citat från psalm 91 fällde 300-talsbiskopen
Gregorios av Nazianzos följande fina kommentar: ”O, ondskans oöverträffade
mästare, varför underlåter du att recitera versen som följer? Du avslutade inte
citatet, men jag vet mycket väl vad du skall trampa på ormar och skorpioner betyder,
nämligen att vi skall trampa på dig som på en orm eller ett giftigt monster”.
Den helige Gregorios tänkte förmodligen här också på den profetia som Gud
uttalade över ormen i Första Moseboken: Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan,
mellan din avkomma och hennes: de skall trampa på ditt huvud. Det vill säga att Kristus och
med honom alla som tillhör honom skall kasta över ända din seger över Adam och
Eva, och i grunden besegra dig (Rom 16:20).
Bilden av att trampa besegrade fiender under fötterna återkommer ofta i Gamla
testamentet, ibland på ett chockerande blodtörstigt sätt. Sedan författaren av psalm
58 grundligt förbannat sina onda fiender och önskat dem en därmed passande
förfärlig död, fortsätter han: Den rättfärdige gläds när han skådar hämnden, han
skall vada i de gudlösas blod.
Det moderna romerska breviariet utelämnar denna rad och andra av liknande slag,
men i vårt kloster fortsätter vi att sjunga dem. Det kan vi göra eftersom vi
tillsammans med hela den kristna traditionen tolkar de onda här inte som varande
våra mänskliga motståndare, än mindre våra medbröder, utan som våra egna
frestelser och synder, eller som våra andliga fiender från helvetet. Alternativt tänker
vi på döden, vår slutliga fiende. När Kristi seger vid tidens slut är fullbordad, skall
han, som Paulus säger, lägga till och med döden under sina fötter (Jfr 1 Kor 15:25).
Men fram till denna slutpunkt är djävulen, som vi alla mycket väl vet, olyckligtvis
tillåten att fortsätta sina angrepp. Han frestar oss till högmod, vrede, otukt, avund,
lättja och så vidare. Till och med inom kristna gemenskaper skapar han splittring
och osämja. Bland troende kristna främjar han antingen hårdhjärtad extremism eller
ljumhet – om han inte försöker kväva all religionsutövning överhuvudtaget genom
att så ut frön av tvivel eller missmod eller likgiltighet.
Det tycks mig som om Satans angrepp på Kristi Kyrka i våra dagar blir allt djärvare
och öppnare runt om i världen. Biskopar, präster, ordensföreståndare, ja, den helige
fadern själv, blir föremål för allmänt åtlöje och förakt. Kyrkliga institutioner, som
kloster eller välgörenhetsorganisationer, får ta emot slag på slag. Och ofta får också
enskilda troende lida i en helt ofattbar omfattning. Djävulen hatar och fruktar deras
närhet till Kristus, så han överhopar dem med yttre och inre hemsökelser, ibland till
och med med fasansfulla upplevelser som tydligt pekar på ett diaboliskt ursprung.
Så det är inte för ingenting som vi ofta ber: Inled oss icke i frestelse, utan fräls
oss ifrån ondo.
Det är inte för ingenting som vi i vårt kloster varje kväll sjunger psalm 91 i
kompletoriet och ber att få bli beskyddade från nattens fasor. Trots allt detta skall
vi inte vara rädda för djävulen. Tvärtom triumferar vi över honom som den blodtörstige
psalmförfattaren, och vi jublar över hans förintelse under Kristi fötter. Vi tror – vi
vet – att vad som står i psalm 91 är sant. Herren har i sanning våra liv i sin hand; vi
är i sanning omgivna av änglar som betjänar oss. Om vi verkligen ångrar våra synder och
tror på evangeliet; om vi håller oss nära Jesus och hans obefläckade Moder, då har Satan
ingen makt över oss.
Ja, han kan anfalla oss så mycket han vill, han kan till och med döda oss om så skall
vara, men någon riktig skada, någon andlig skada, kan han inte åsamka oss. Hans
anfall blir till och med för oss nådetillfällen som fördjupar vår förening med Kristus
och ökar den helt oproportionerliga belöning som väntar oss i himlen.
Nu i början av fastetiden inbjuder oss Kyrkan att inte bara passivt sitta och ta emot
det som vederfars oss, utan att gå över på offensiven. Vi går till motattack mot
djävulen genom extra bön, fasta och allmosor. Vi försöker gå oftare till bikt och att
så ofta som möjligt ta emot Jesus i den heliga kommunionen.
Och vi ser fram emot påskvakan, när vi tillsammans med tända ljus i händerna högtidligt
och offentligt skall avsvärja oss djävulen, och alla hans verk och alla hans tomma löften.
G.K. Chesterton säger någonstans att djävulen kom för att vi skulle ha död, och död
i överflöd. Och det kungadöme som han kom för att upprätta står utan tvivel i
motsats till Kristi kungadöme. Det utmärks av tvedräkt, främlingskap, förakt,
elände och förtvivlan.
Några ansluter sig till det och tycks bli lönade med de jordiska fördelar som
djävulen utlovar, men dessa ger aldrig verklig tillfredsställelse, de har en bitter
bismak, och de tar med säkerhet slut i och med döden. Kristus erbjuder å andra
sidan sina efterföljare endast Korset, med förföljelser och prövningar av alla de slag.
Ändå vet vi – vi ser det i helgonen och till och med i vårt eget liv – att när
människor säger ja till Kristus och allt han vill göra med oss, då blir följden okuvlig
frid och glädje – en glädje som världen inte har en aning om – och slutet blir evigt
liv med Gud i himlen.