2:a påsksöndagen/Bebådelsen

Homily for Low Sunday: Easter 2B

by Dom Benedict Hardy OSB

Today is the Octave day of Easter –the eighth day –the day when Jesus appeared in the Upper Room to the eleven, including Thomas. It’s the last day of the full Easter celebration, before we settle into the rest of the 50 days of Eastertide.

Today’s Gospel according to St. John tells us of two appearances of Jesus to the disciples: on Easter Day itself and then again on the eighth Day. Today we hear St. John insisting on the physical reality of the risen Body of Jesus. Jesus came on Easter Day in the same body in which he was born and lived, the same body that was crucified and buried. Jesus has the same body, that is, only now glorified, risen; forever now beyond the reach of pain or decay. Today we also hear St. John list the fruits for us of Easter. The first of these of course is the living presence of Jesus. But then the disciples receive what Jesus came to give: peace, and joy; the Holy Spirit, and the forgiveness of sins. St. John also tells of the solemn commission to mediate Jesus to the world, just as Jesus mediated his Father to the world. Finally, our Gospel today speaks of the great blessing received by those who believe even without seeing Jesus for themselves. St. John spells out for us what is the effect of that belief: it is to have Life in his name.

When Jesus appears on Easter Day, John describes the reaction of the disciples with masterful understatement. He uses just one Greek word: ἐχαρησαν – “they were glad”.

What does that word convey, or imply?

Jesus their beloved Master has been dead, and is now alive; he has been lost, and is now found. Yes, that is cause for very great joy. But the resurrection of Jesus is an incomparably greater thing than the finding again of a loved person who was lost; incomparably greater even than the return of a dead person, such as Lazarus, back to life again. No, no: there is more joy here; incomparably more joy; the joy of Easter is for the whole world, and for all of history, and can never be taken away, never defeated.

When Jesus rose again, he rose not just for himself but on behalf of the whole human race. In his resurrection he won the victory, once and for all, over death, over sin, over all the forces of evil, In the Resurrection of Jesus Christ from the dead, Life has triumphed definitively over death; light over darkness, good over evil. The disciples rejoiced, we rejoice, very very greatly, because the divine love manifested in Jesus proved more powerful than sin –than any sin, even my sins, and all the sins of the world put together. The disciples rejoiced because the Holy Spirit has been poured out into the world, and the Church has been born and is alive and steadily growing up to her full stature. They rejoiced because the resurrection of Jesus casts its light forever on all human pain and sorrow. Suffering in this life is strictly temporary, and its outcome, for those who follow Jesus, is eternal glory. The disciples rejoiced because on Easter day they knew, they saw, they believed, that Jesus is Lord. Therefore the world is filled with invincible hope. They rejoiced because, as Julian of Norwich put it, in the light of Christ’s resurrection, all shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well.

What of us? Do we rejoice like that? By our faith we know we have cause to: and we know we are called to live always in that Easter joy. Unfortunately we so easily allow our sight to become fixed on the things immediately in front of us, on negative things, on things that weigh us down. This is not of course to deny that there are plenty of negative things still in our life. But it’s a call to pray more; to contemplate the mystery we celebrate; to be aware that we carry the whole of its power within; that if we only allow it, the joy of the Holy Spirit is there, within all of us, ever straining to break out in praise and thanksgiving and adoration and love and endless joy.

The Collect, or opening prayer of today’s Mass begins by invoking God under the title of Everlasting Mercy. Today is also the Feast Day of Divine Mercy, as promulgated by St. John Paul II. Devotion to the Divine Mercy is a response to visions received by St. Faustina, a Polish nun who died just before the 2ndWorld War. She proclaimed –the Church proclaims –and especially today –that Divine Mercy is limitlessly offered to the world, to each of us, pouring out from the gloriously wounded side of Jesus. We respond by acknowledging that we need it. From the side of Jesus, opened by a spear on Good Friday, and touched by St. Thomas on the eighth day, there flows out an unending stream of Divine Mercy. With that there issue forth for all of us, also, hope, and light, and life.

Clearly Pope Francis agrees with his two venerable predecessors, that the world needs to hear the message of Divine Mercy, today and every day, with renewed insistence. In a special way the mercy and love of God have to be at the heart of the New Evangelisation. “Jesus”, says the Pope, “is the living face of the Father’s mercy. He always pardons: let us not then grow tired of asking for mercy.”

So with St. Thomas the Apostle, today we declare: Jesus I believe in you. With St. Peter, the first Pope, and with St. John the Evangelist we declare: Jesus I hope in you. With the whole Church we declare: Jesus I love you. And today also, with St. Faustina, and with St. John Paul, and with Pope Francis, we declare Jesus, I trust in you. Jesus, I trust in you. Have mercy on me, and on the whole world. Amen.

 

En text för Herrens bebådelses högtid

av Wilfrid Stinissen, karmelit

Det är vid Herrens bebådelse som det nya förbundet börjar.  Den dialog mellan ängeln och Maria som Lukas återger (1: 26–38) är utan tvivel den viktigaste dialog som någonsin har förts. Hela det gamla förbundet är en förberedelse till detta samtal, och det nya förbundet har endast blivit möjligt genom Marias ja i denna dialog. Vem fattar att Gud kunnat lägga ett så oerhört ansvar på en enda människa?

Ängeln talar i Guds namn, Maria står för hela mänskligheten. Egentligen är detta ett samtal mellan Gud och människan, och en urbild av varje samtal mellan himmel och jord. Maria är den stora förebilden för varje troende människa. Detta samtal kan alltså lära oss hur vi skall samtala med Gud.

När vi läser igenom denna dialog uppmärksamt, ser vi att den består av tre delar. Det är inte underligt, eftersom det är Gud som är huvudpartnern i dialogen och Gud är treenig. Om man lyssnar noga till ängeln får man veta något om Guds inre liv. De tre gudomliga Personerna träder fram successivt i dialogens tre faser. Det är första gången Gud talar på detta sätt, första gången han uppenbarar sig så tydligt som treenig.

Först Fadern. Initiativet kommer från honom. Det är han som via ängeln börjar dialogen. “Var hälsad, du högt benådade!” säger ängeln till Maria, “Herren är med dig.” Herren är Fadern. I honom har allting sin början.

Oväntat ger han sig till känna. Ängeln klappar inte på dörren. Maria får inte tid att göra sig färdig. Plötsligt är ängeln där. Utan att ha blivit inbjuden kommer han och hälsar henne. Senare säger också Jesus att Människosonen skall komma som en tjuv om natten (Matt 24:43–44). När Gud ingriper, sker det nästan alltid i ett oväntat ögonblick, när man minst tänker på det. Han anmäler sig inte i förväg, han vill att vi skall stå beredda, vakande med uppfästa kläder (Luk 12:35).

Marias första reaktion när Gud träder in i hennes liv är förskräckelse: “hon blev förskräckt”. Guds närvaro är något överväldigande och den ställer sina krav. Han ställer människan inför något nytt, något som hon inte har grepp om, ett äventyr som har sina risker. Hon måste lämna sitt gamla invanda liv bakom sig, säga farväl till gamla kära vanor. När Gud bryter sig in i vår värld medför detta alltid att vimåste bryta oss ut ur vårvärld. Detta gör oss ängsliga.

Lukas tillägger att Maria ”undrade vad denna hälsning skulle betyda.” Maria besinnar sig. Lukas understryker i sitt evangelium att Maria tänker efter. Hon låter ängelns ord sjunka ner i sitt hjärta. En sådan eftertänksamhet är inte självskriven i vår tid. Vi springer hit och dit.  Vi har nte tid att lyssna på Gud.  Det är så många andra, mer betydelsefulla saker som väntar. Vi måste göra upp planer både på kort och lång sikt, men tyvärr nästan aldrig på evig sikt. Vi ser bara brottstycken  av vägen, men vi ser inte vart den leder, vad som är målet och meningen med livet.

Sedan kommer den andra fasen i dialogen. “Var inte rädd, Maria”, säger Gud genom ängeln. Han kallar nu Maria vid hennes namn. Gud älskar oss inte kollektivt, utan var för sig. Var och en av oss är oersättlig.  Gud är en konstnär som inte upprepar sig och inte plagierar. Inget löv är det andra likt, inte heller något fingeravtryck eller någon själ. När Gud vänder sig till människan, talar han gärna i singularis: Du. “Du skall bli havande och föda en son”, säger ängeln, ”och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son.” Här framträder den andra Personen i Treenigheten. Sonen, som inom Treenigheten redan sagt sitt ja till Fadern, är beredd att bli människa.  Detta är ofattbart: Gud vill bli kött i denna judiska flickas sköte. Människan behöver inte kämpa sig fram mot himlen, utan himlen kommer själv jorden till mötes. Varje gång som Gud talar med människan rör det sig i sista hand om detta: han vill komma och ta sin boning i henne. Givetvis är Marias ställning i frälsningshistorien unik: hon blir Guds moder. Men Jesus självsäger att vi till en viss grad kan efterlikna henne i detta: ”Min mor… det är alla dessa som hör Guds ord och handlar efter det” (Luk 8:21).

När Maria för första gången tar till orda i denna dialog, är hennes svar en fråga. Kanske blir vi förvånade över detta. Marias första ord är inte ja, inte amen, utan en fråga.

Nu finns det flera sätt att fråga på. Lukas är medveten om detta, och just därför anspelar han diskret på Sakarias ”bebådelse”. Den avgörande punkten i bägge ”bebådelserna” är dessa två människors första reaktion, ders första svar. Vid båda tillfällena förefaller svaret vara en invändning. Men det är likheten som gör skillnaden klarare. Låt oss se på dem. Marias svar lyder: ”Hur skall detta ske?”, Sakarias svar: ”Hur skall jag få visshet om detta?” Marias ord och tankar rör sig om detta, Sakarias däremot om jag. Sakarias tänker på sig själv, på sin egen bristande visshet, han vill ha ett tecken. Hans egocentriska sätt att fråga avbryter dialogen och leder till stumhet. Så gör inte Maria. Hennes svar är en ganska jordnära, praktisk fråga, typisk för en kvinna. Under frågans negativa yta går hon in på idén. Hon frågar efter vad hon konkret skall göra. Så gjorde också Paulus när han på väg till Damaskus kastades av sin häst: Herre, vad vill du jag skall göra (Apg 9:6, Vulgata). Faran finns alltid att vi lever i fromma drömmerier, därför att vi inte låter Guds krav ta konkret gestalt. Det är skönt att drömma om helighet och fullkomlighet, men så länge vi inte fattat vad detta förpliktar oss till i vardagens konkreta verklighet, har ingenting hänt med oss än. Maria frågar konkret och nyktert hur hon skall uppföra sig gentemot Josef.

I den tredje fasen av dialogen svarar ängeln på Marias fråga: “Helig Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig.” Nu uppträder den tredje Personen i Treenigheten. Det som kommer att hända är inte frukten av mänskligt arbete eller mänsklig ansträngning. Anden skall fullborda det. För att detta löfte skall bli verklighet måste Gud ge sin kraft. Och han villge den, han skallge den. ”För Gud är ingenting omöjligt”.   Gud brukar ge människan uppdrag som hon omöjligt kan klara själv.  Så får han henne att inse att hon inte räcker till och att bara ett återstår: en gränslös tillit till honom. ”Lägg ditt liv i Herrens hand. Lita på honom, han kommer att handla (Ps 37:5). Ingen har någonsin fått ett så omöjligt uppdrag som Maria. Att en människa skulle föda Guds Son är något som bara tycks möjligt i myter och sagor. Men inte heller har någon så tydligt som Maria fått erfara att Gud inte sviker människan. När han låter henne komma i skuggan av sin Ande ökas hennes möjligheter till det oändliga.

Nu har allt blivit tydligt för Maria. Hon förstår Guds erbjudande. Det sista ordet tillkommer henne. Det är på detta ord som allt hänger. Hela historien har väntat på detta ord, alltsedan Adams fall. Även tidigare har Gud talat till människan, men aldrig fått ett riktigt svar. Kanske får man säga att meningen med det gamla förbundet var att Gud så småningom ville uppfostra sitt folk tills det äntligen var i stånd att frambringa en människa som kunde ge honom ett adekvat svar. Maria uttalar, i mänsklighetens namn, det avgörande ordet: “Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Guds ord och Marias ord är ett, de sammanfaller. För första gången efter syndafallet råder det en fullständig överensstämmelse mellan himmel och jord. Precis som vid skapelseakten. ”Ljus, bli till”, sade Gud i himlen, och ljuset blev till på jorden (1 Mos 1:3). Du skall bli mor till min Son, säger Gud. ”Må det ske”, svarar Maria.med en absolut självklarhet. Gud inbjuder, och svaret är: må det ske! Det finns inte mycket att grubbla över. Svaret är alltid detsamma: Ja. ”Kom”, säger brudgummen. ”Ja, jag kommer”, svarar bruden.

Marias stora ja omfattar och innesluter alla våra små ja. Vårt ja skulle knappast betyda något om inte Marias ja hade funnits först. Hennes ja föregriper och sammanfattar alla ja som kommer efteråt. Hon gör som faddern, som vid dopet svarar ja på alla frågor i barnets ställe. Men detta ursprungliga ja måste sedan bekräftas och bli konkret verklighet i barnets, i vårt liv.

Det största ord som en människa någonsin uttalat är av en häpnadsväckande enkelhet. Vår första reaktion när vi hör detta ord är kanske: är det bara det? Ja, det är bara det! Maria säger ja till Gud. Hon låter Gud vara Gud. Gud vill älska henne, och i henne hela mänskligheten, och hon svarar, och i henne svarar hela mänskligheten: Älska mig. Gud vill fylla hennes händer, och hon sträcker ut sina tomma händer och låter dem fyllas. Hon ger Kärleken tillfälle att leva ut.

Djupast sett är Marias ja endast ett genljud av Guds ursprungliga ja. Alltid gäller Skriftens ord att han först har älskat oss (1 Joh 4:19). Vid skapelsen är det Gud som talar: “Fiat!” Vid nyskapelsen, först då, äntligen, lyder människans, skapelsens svar, det enda sanna, det enda möjliga svaret, som ett eko: “Fiat – Må det ske!” Redan vid skapelsen utlämnade Gud sig själv: “Må det ske!” Men först miljoner år senare – men vad är det för Gud? Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går” (Ps 90:4) – då en liten människa å skapelsens vägnar upprepade: “Må det ske!”, skedde det. Först då “såg vi hans härlighet” (Joh 1:14).

Således är Marias bebådelse ännu mer mysteriet om Guds disponibilitet än mysteriet om Marias disponibilitet. Maris ”fiat” är efterklangen av Guds ”fiat”. Men efterklangen är sannerligen inte något sekundärt eller oväsentligt.  Således framgår det också att det man kallar ”nyskapelse” egentligen är skapelsens fulländning.  Efter att ha arbetat med skapelsen i sex dagar vilar Gud på den sjunde dagen: himlen väntar andlöst på skapelsens accepterande.  När detta accepterande äntligen kommer,  förkroppsligat i Marias ja, börjar den åttonde dagen, oktaven som bygger på grundtonen, nyskapelsen som inte förnekar något av skapelsen utan i stället fulländar och kröner den.

Gud kan inte bli människa i ett hjärta som bara ger sig till hälften. Vårt liv kunde bli så mycket rikare om vi lärde oss av Maria att vara mer helhjärtade. Gud talar till oss genom sitt ord, genom sin kyrka, genom omständigheterna och om vi noga lyssnar också genom många hemliga ingivelser.  Men i stället för att säga: ”jag är Herrens tjänarinna” är reaktionen ofta: ”Jag vill inte tjäna” (Jer 2:20). Vår revolt mot Gud är en dåraktig och hopplös kamp, ty våra armar är för små för att kämpa mot Gud. Vi föredrar våra egna planer framför Guds planer, och är sedan förundrade över att resultaten är dåliga och frukterna få. Maria hade inte några egna planer. Hon var öppen för Guds planer. Under hela evigheten kommer vi att jubla över detta Marias ja som berett en plats i världen där Gud kunde bli människa.

(Ur Maria i Bibeln – i vårt liv,© Karmeliterna)