En predikan för fjärde påsksöndagen (Joh 10:11–18)
av Anders Arborelius ocd
Den fjärde påsksöndagen, som brukar kallas den gode Herdens söndag, är en böndag för präst- och ordenskallelser. Kyrkan behöver herdar som i Jesu efterföljd ger sina liv för fåren och offrar sin tid och bekvämlighet för deras andliga välfärd. För dem gäller parollen självutgivelse i stället för självförverkligande. Som vi vet är denna kallelse något som går stick i stäv med tidsandan och därför är det i många länder så få kallelser. Ändå får vi i tacksamhet och glädje notera att antalet kallelser växer i våra nordiska länder, sakta men säkert. Men behovet är oändligt, så vi får inte mattas av i vår bön och i vår iver: ”Herre, sänd arbetare till din hjord.”
Dagens texter kanske kan hjälpa oss att förstå varför Jesus Kristus har kommit som den gode Herden och fortsätter att verka som Överherde och Överstepräst genom herdarna i sin hjord. Vid första påseendet är det lite svårt för oss i ett postindustriellt samhälle, som för länge sedan lämnat allt vad herdar och boskapshjordar heter bakom oss, att förstå vad Jesus menar. Ändå talas det ständigt om ledarskap och samarbete, om arbetsfördelning och omplaceringar. När Gud blir människa för att frälsa och gudomliggöra människan, använder han sig av alla våra mänskliga relationsmodeller. Det är dem han vill omforma efter sin egen gudomliga relationsmodell: Treenigheten. Han vill inte i första hand frälsa oss som enstaka individer utan som får i sin hjord, som lemmar i en kropp, stenar i ett husbygge, grenar på ett träd. Därför kommer Jesus alltid att förbli den gode Herden, som vill samla alla till ett folk och en hjord. Och ”hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.”
Det är Herden som ger sitt liv för fåren för att rädda dem. Han flyr inte när vargen kommer för att riva fåren och skingra hjorden. Frälsningen är alltid Guds gåva och nåd. Den är en frukt av Jesu korsoffer och uppståndelse, en oförtjänt gåva som den gode Herden vill förmedla på ett sakramentalt sätt genom sina ställföreträdande herdar. Jesus gav sitt liv av fri vilja. Att vara herde i Jesu person och efterföljd är alltid en kallelse till detta frivilliga offer, i stort som smått, för hjordens bästa. Herden får inte överge sin hjord. Vad som än händer. Hjorden är så viktig att herden aldrig får fly. Och denna sanning ser vi exempel på i alla tider: herdarna leder sitt folk genom att offra sig för dem. och så kommer det alltid att förbli, ja så måste det vara i den gode Herdens hjord, alltsedan Herden blev Guds offrade Lamm på korset. Martyriet hör ihop med kallelsen att vara herde. Utan martyrer dör Kyrkan.
Fårhjorden är naturligtvis en bild av Kyrkan. Kanske den ger lite felaktiga associationer i dag: av ett slags menlösa, viljelösa flockvarelser. Så var det nog inte i ett nomadsamhälle, där man visste att varje får kan ha sin egen karaktär. Det viktiga med bilden är gemenskapsassociationen, sammanhanget, sambandet. ”Vi får heta Guds barn”. Vi är både får och barn. I dagens andra läsning upprepas ständigt det lilla ordet vi. Vi är viktigare än jag, eller snarare, vi kan bara bli ett äkta jag i och genom ett vi. Man talar ibland om ”det katolska vi:et” till skillnad från centreringen på jaget, som alltsedan renässans- och reformationstiden fått allt större proportioner. Men utan gemenskap dör också jaget. Utan att vara inlemmad i hjorden, i Kyrkan, i familjen kan vi inte vara Guds barn. Herden offrar sig för hjorden. Han känner sina får, vart och ett av dem, men som delar av sin hjord. ”Jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern.” Det är som får i hjorden vi möter Jesus Herden och genom honom Fadern. Genom Kyrkans gemenskap möter vi på ett sakramentalt sätt Treenighetens gemenskap.
Den gode Herden längtar efter att samla alla till sin hjord. ”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.” Jesus har också andra får. Ingen hamnar helt utanför fållan. Den gode Herden nöjer sig inte med den lilla hjord han har. Alla vill han leda in i fållan. Alla vill han frälsa. Denna aspekt av den gode Herdens uppdrag kan vi kalla mission, ekumenik. Också detta är något som alla herdar får föra vidare och förvalta, ja, det är en hjärteangelägenhet för alla får i hjorden. För det är ju det märkliga med hjorden att Herden och fåren är så lika. Först ser man kanske mer på skillnaden: det är då man talar mer om makt och ledarskap, om hierarki och maktfördelning. Men efter en tid märker vi till vår häpnad att ett ord som makt inte alls passar in i bilden. ”I Kyrkan talar vi inte om makt utan om fullmakt”, sade kardinal Meisner. Och i Kyrkan finns det en fullmakt att leda som yttrar sig i total självutgivelse för allas skull.
I fårhjorden är alla kallade till största möjliga likhet med Herden. De är märkta med hans märke. ”Vi kommer att bli lika honom, ty vi får se honom sådan han är.” Denna aspekt kan vi kalla gudslikhet, helighet, mystik. Och detta är avsett för alla i hela hjorden. Fullmakten att vara herdar gäller några, kallelsen att bli martyrer i den Korsfästes efterföljd gäller alla, men i olika grad. Att bli lik Jesus, att leva i en oupplöslig vänskap och kärlek till honom gäller alla och envar. Den gode Herden har ett personligt förhållande till varje får. Ja, han gör sig till Lamm, Guds Lamm, som offras för alla, för att inte ens minsta lilla darrande lamm, som förs bort till slaktbänken, skall undgå att se vem han är och vad han vill göra. Den gode Herdens största och viktigaste uppdrag är att göra sig till Lamm för att söka och finna varje förlorat får. Ingen är så långt borta och så vilsekommen att han inte måste sökas och finnas. Alla måste få höra Herdens röst, Lammets röst. Ingen får gå förlorad.