En predikan för sjätte påsksöndagen (B) – 1 Joh 4:7–10; Joh 15: 9–17
av Wilfrid Stinissen ocd
Dagens andra och tredje läsning bildar en enhet. De handlar båda om kärlek. I den andra läsningen säger Johannes: ”Kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.” Kärlek kommer alltså ovanifrån.
Alltsedan den helige Augustinus är det en gammal tvistefråga i Kyrkan om människan egentligen är kapabel till kärlek. Enligt Augustinus kan människan inte älska. Om hon ändå älskar är det Gud som älskar i henne. Kärlek är inte något man kan producera, menar han, den är alltid en gåva från Gud.
Men visar inte erfarenheten något annat? Finns det inte många, många icke-troende som är mycket kärleksfulla, ibland mer än troende kristna? Så gott som alla föräldrar älskar sina barn. Vore det inte djupt sårande och samtidigt orättvist att säga till en far eller en mor: Din kärlek till dina barn är ingen riktig kärlek, du tror att du älskar men du bedrar dig själv, kärlek är en gåva från Gud och du har aldrig bett om denna gåva. – Men Augustinus håller fast vid att människan inte kan älska, och han finner stöd hos evangelisten Johannes som skriver att kärleken kommer från Gud.
Vem har rätt?
Lösningen ligger i att det finns en naturlig och en övernaturlig, en mänsklig och en gudomlig kärlek. Att föräldrar älskar sina barn är naturligt. Det behövs ingen särskild gåva ovanifrån för en sådan kärlek. Men om dessa föräldrar skulle älska alla människor, även sina fiender, även dem som plågar deras barn, då skulle det vara en övernaturlig kärlek. Sådant klarar man inte av av egen kraft. En sådan kärlek är gudomlig och kommer ovanifrån.
Evangelisten Johannes och den helige Augustinus talar till kristna som vid sitt dop har fått denna gudomliga kärlek ingjuten. ”Guds kärlek”, skriver Paulus, ”har ingjutits i våra hjärtan genom att han gett oss den helige Ande” (Rom 5:5). Vi kanälska med Guds egen kärlek, men denna kärlek är en gåva. I det nya förbundet står vi under en ny regim när det gäller kärlek: vi skall inte längre älska andra som oss själva, utan vi skall, som vi har hört i evangeliet, älska så som Jesus har älskat oss. Och Jesus tillfogar: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt livför sina vänner. Men för Jesus är alla människor vänner. Han kallar Judas ”min vän”, och på korset ber han för sina bödlar.
Vid dopet har vi fått möjligheten, kapaciteten att älska som Jesus. Vid vårt dop var det bara ett frö, ett frö som måste och som vill spira och växa. När vi i benådade ögonblick använder och utövar denna kapacitet och låter oss drivas av den helige Ande till att älska med Jesu egen kärlek, då känner vi att vi äntligen upptäckt den äkta, genuina kärleken. Jämfört med denna fullödiga kärlek blir den naturliga kärleken, hur vacker och ädel den än är, bara en blek skugga. Och då säger vi precis som Johannes och Augustinus: ”Jag kan inte älska av egen kraft. Jag känner att kärleken kommer från Gud.”
Eftersom det är Gud som ger oss kärleken finns det ingen gräns för det vi kan få. Kärlekens källa, som vi får ösa ur, är outsinlig. Vi märker det på eukaristin, som är kärleken mitt ibland oss, under synliga tecken. Vi behöver aldrig vara rädda att det kommer för många människor till mässan, så att eukaristin kanske inte räcker till. Nej, det himmelska brödet mångfaldigas i den mån mänskligheten äter av det, och alltid finns det korgar kvar med överblivna bitar. Om det finns för lite kärlek i världen är det inte för att källan har sinat, utan därför att vi avlägsnat oss från källan och vill älska på egen hand.
”Den som inte älskar”, fortsätter Johannes, ”känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.” När Johannes talar om att ”känna” Gud, menar han inte en rationell, förnuftsmässig kunskap. Att ”känna” någon i biblisk mening innebär att hela ens väsen är engagerat, att man innerst inne är besläktad med den andre, att man ”känner” på samma sätt. Så kan man inte känna Gud om man inte älskar. Gud är ju kärlek, och kärlek kan inte uppfattas av den som inte av egen erfarenhet vet vad kärlek är. Här får vi lösningen på många problem. Kanske har man aldrig ställt så många frågor om Gud, kyliga, sakliga frågor. Om Gud är allsmäktig, varför tillåter han tortyr? Varför bävar jordytan och dör miljontals av hunger? Om Gud är kärlek, varför då allt detta lidande på jorden? Det är svårt att ge ett rationellt svar på sådana frågor, och om man försöker märker man nästan alltid att den andre inte är nöjd med svaren. Naturligtvis inte, ty Gud kan man inte nå genom diskussioner utan endast genom kärlek. Att tala om Gud till människor som inte vet vad kärlek är, är som att tala om Beethovens symfonier till döva. Gud kan inte tänkas, men han kan älskas. ”Ge mig någon som älskar”, säger Augustinus, ”han förstår vad jag menar.”
Johannes fortsätter: ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss.” Johannes talar hela tiden om kärleken till nästan, men initiativet kommer från Gud. Det är han som sätter kärleksrörelsen i gång. Treenighetens cirkel har öppnat sig och ett stort ljus har fallit er på jorden. Detta ljus, som är Jesus Kristus, vill sprida sig. Jesus ger ljuset vidare till apostlarna, och apostlarna till de första kristna. Och från generation till generation, från kristen till kristen ges ljuset vidare. Precis som prästen under påskvakan tänder sitt ljus på påskljuset, och sedan ger det vidare till koncelebranterna, och koncelebranterna ger det vidare till alla troende. Men alltid från person till person.
Det är populärt att anklaga Kyrkan för att hon i sin långa historia inte varit i stånd att skapa rättvisa strukturer i samhället. Och man glömmer att de äkta kristna, det vill säga helgonen – för endast helgon är kristna som är helt normala – alltid har stått i människornas tjänst. Man kan inte nämna ett enda helgon som har levt för sig självt. – Man glömmer för det andra att, om dessa helgon inte alltid direkt har attackerat orättvisa strukturer i samhället, är det just därför att de med en stor träffsäkerhet har koncentrerat sig på det väsentliga. En institution eller en struktur kan göra att en människa har det bra materiellt, men den kan inte göra en människa lycklig. En institution har inga händer som kan läggas på ett trött huvud, en institution kan inte ge ett leende åt en ensam människa, en institution kan inte lyssna till långa, smärtsamma berättelser. Det kan bara en person som älskar. Institutioner och strukturer behövs, men de kan inte förvandla människans inre. Mot en struktur behöver man inte ens vara tacksam. Den stora förvandlande kraften ligger i kärleken, och den kan endast förmedlas från person till person.
I evangeliet talar Jesus om kärlekens frukt, nämligen glädje. Det är sant att vi inte ögonblick för ögonblick kan uppleva glädje. Det kan hända att lidande och sorg under en viss period tar överhanden. Men ändå är glädjen grundinställningen. En kristen är som en gummiboll som man kan trycka in, men den kommer alltid tillbaka till sin naturliga runda form. Efter varje prövning återfinner en kristen sin djupa glädje.
Det stora misstag som vi ofta gör oss skyldiga till är att vi söker glädje för dess egen skull. Men att gripa efter glädje är som att gripa efter luft. Glädje får man gratis, extra, när man älskar. Vi har väl alla erfarit att ju mer vi försökte lösa ett problem, desto mer trasslade vi oss in i problemet. När vi däremot började ägna vår energi åt att lösa andras problem, så eliminerade vårt eget problem så småningom sig självt.
Om Gud är så lycklig är det därför att han aldrig tänker på sig själv. Inom treenigheten tänker Fadern på Sonen, och Sonen på Fadern, och den helige Ande på Fadern och Sonen. Och hela Treenigheten tänker på oss.
Vilken lycka för dem – och för oss!