En predikan för den heliga Birgittas högtid
av Anders Arborelius ocd
I dag får vi fira vårt stifts, vårt lands, ja hela Europas skyddspatron, den heliga Birgitta. Det finns ingen annan svensk kvinna som har betytt så mycket genom seklerna, och ännu i dag fortsätter hon att inspirera alla slags människor i olika länder och miljöer. Ändå måste vi nog erkänna att vi inte riktigt vet hur vi skall handskas med Birgitta och vad hon kan betyda för oss i dag. Och ändå är det viktigt för oss att verkligen försöka tränga in i hennes budskap och leva av det.
Jag tror att många av våra svårigheter med Birgitta beror på att vi inte riktigt upptäckt vad hon egentligen var: alltså kristen lekman, en kvinna som levde ute i världen och som försökte genomsyra den med evangeliet. När vi tänker på henne ser vi henne snarare som en svårbegriplig visionär och siargestalt, som inte riktigt lyckades med någonting, varken med att få påven tillbaka till Rom eller att stifta sitt kloster i Vadstena. Men tänker vi efter så var faktiskt Birgitta lekman. Det var som sådan hon fann sin helighet, mitt i det vanliga livet: som maka alltsedan hon gifte sig i 13-årsåldern, som mor till en skara på åtta barn, bland vilka det fanns både helgon och svarta får, som beskyddarinna åt fattiga och sjuka, som inflytelserik ledargestalt i dåtidens samhälle, men också som fattig pilgrim i Rom, som tiggerska vid kyrkportarna.
Med sin nyktra, jordbundna realism försökte hon göra Kristus närvarande mitt i den miljö där hon levde. Och det är ju alltid lekmännens stora uppgift: att helga världen, ja, varje skrymsle och vrå av den, just den lilla plats där de är kallade att leva. Storheten i denna kallelse var länge bortglömd i Kyrkan, men det Andra Vatikankonciliet understryker den kraftigt och betonar att alla kristna är kallade till helighet i egenskap av vad de är och genom vad de gör. Birgitta blev inte helig därför att hon stiftade en orden, där hon själv aldrig blev nunna, utan därför att hon som kvinna och lekman till fullo bejakade och realiserade sin kallelse att genomsyra den lilla del av världen som var hennes (och för all del, den var inte så liten) med evangeliets surdeg.
Dagens texter tar upp ett tema som kan hjälpa oss att förstå Birgitta – och vår egen kallelse – lite bättre: visheten, Guds hemlighetsfulla visdom. Redan i den gammaltestamentliga läsningen, som just är hämtad ur Vishetens bok, får vi se att det finns en vishetens och klokhetens ande, som Gud vill ge oss för att vi skall leva efter hans sinne och vinna hans vänskap. Genom sin vishet vill Gud upplysa alla våra stigar och vägar, så att vi hittar rätt genom livet och kan hjälpa andra att finna Guds väg. I den andra läsningen antar Visheten tydligare drag: ”Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla visdom, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet”, säger Paulus. Det mysterium som Guds vishet är har blivit kött och blod i Kristus. Guds inre vishet är inte längre fördold utan uppenbar, den är inkarnerad, ja, korsfäst för och med oss. Det är denna lidande, korsfästa Vishet som är hjärtpunkten i Birgittas mystik, men också i hennes helt vardagliga handlande. ”Gud kom fattig till denna värld för att visa och uppenbara de världsliga tingens förgänglighet” (IV:76), säger hon, och hon drar också de praktiska konsekvenserna av detta: ”Allt vad du har utöver ditt behov, det tar du med våld och orätt. Ty egendom bör i kärlek räknas som allmän och lika för alla dem som lider brist. Du tar med orätt för eget överflöd” (V:5). Ord som låter förvånansvärt aktuella, just eftersom de har sin rot i den eviga Visheten.
Ändå är denna vishet så svår att smälta för världen – och den del av världen vi alla bär i vårt hjärta – ja, den är oförenlig med världens måttstock. ”Vishet förkunnar vi för de andligt fullvuxna”, säger Paulus, ”men inte en vishet som hör till denna världen eller denna världens förgängliga makter.” Guds vishet strider alltid mot världens. Därför är det kristna livet alltid en kamp. Vi är som kristna också stridsmän, vi är menade att bli andligt fullvuxna och kämpa Guds kamp. Också detta drag möter oss i Birgitta, som sannerligen inte kan beskyllas för att vara något våp eller mähä, utan helt orädd gick till storms mot de höga herrarna på deras troner och mot världsliga prelater. Med denna profetiska kritik ville hon leda in världen på Guds vishets vägar. Och det är också något som är och förblir förvånansvärt aktuellt. De kristna lekmännen har alltid ett ansvar för världen. Om inte de försöker genomsyra den med evangeliet, har de försummat något väsentligt i sin kallelse att helga världen. Allt, absolut allt måste helgas och bli genomlyst av Guds vishet.
Birgitta kan hjälpa oss att bli mer ”andligt fullvuxna”, så att vi ser just vad som är vår kallelse här och nu. Och samtidigt som vi blir andligt fullvuxna och tränger in i Guds vishet, blir vi paradoxalt nog också som barn. Guds vishet, som strålar emot oss i den Korsfäste och Uppståndne, får oss både att bli fullvuxna och som barn. I dagens evangelium får vi höra hur han själv säger: ”Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.” Inför Guds outgrundliga mysterium och vishet blir vi i sista hand alltid som barn. Allt är gåva och nåd. Men allt detta vill Sonen ge oss för att vi i vår tur skall växa och bli fullvuxna i Anden. Inför Fadern är vi alla barn, men inför världen fullvuxna. En paradox som inte alltid är lätt att försona och leva av. I Birgitta ser vi en som försökte. Och liksom alla helgon gav hon Gud all äran, ibland på ett lite ovanligt sätt, för hon liknar honom vid allt möjligt, också vid en skata: katan älskar sina ungar, ty äggen var i hennes sköte. Fågeln