Kristi Himmelsfärdsdag

En predikan för Kristi himmelsfärds högtid B

(Apg 1: 1–11; Ef 4: 1–13;  Mark 16: 15–20)

av Wilfrid Stinissen ocd

 

”I dag stiger vår Herre Jesus Kristus upp till himlen; må vårt hjärta stiga upp tillsammans med honom”, säger Augustinus i en predikan om dagens fest. De första lärjungarna behövde inte en sådan uppmaning. När Jesus lyftes upp i höjden, följde deras hjärtan med. De såg oavvänt upp mot himlen. De stod där så länge med upplyfta ansikten och sökande ögon att två män i vita kläder, tydligen sändebud från himlen, måste få dem att komma ned på jorden igen. Lärjungarna älskade Jesus, de ville vara där den Älskade var. Hos många av oss är det tvärtom. Och därför räcker kyrkan oss i dag en hjälpande hand och riktar våra ögon mot himlen. Där är vårt fädernesland, där har vi vårt hem, där lever vi ”ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud” (Kol 3:3).

”Sträva efter det som finns där uppe”, skriver Paulus, ”där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden” (Kol 3:1–2).

De flesta av oss löper ingen risk att tillbringa livet med blicken alltför mycket riktad uppåt. Vi har så mycket att göra på jorden att vi knappast har tid att ägna en tanke åt himlen. I detta avseende kan vi lära oss en hel del av vår hållning inför döden. Vi klagar och jämrar att livet är svårt, att lidandet är outhärdligt. Ofta går det så långt att man anklagar Gud för att han är grym, att han gjort sin skapelse så dålig. Å andra sidan tror vi att himlen är den plats där varje tår torkas bort, där det inte mer finns sorg eller klagorop eller smärta (jfr Upp 21:4), där vi kommer att vara oändligt lyckliga genom att alltid få vara hos Herren. Men vill vi egentligen dit? När Gud på ett ytterst diskret sätt ger oss vissa tecken på att stunden så småningom närmar sig att lämna denna jämmerdal och gå över till den definitiva glädjen, då blir vi inte så glada. Vi vill inte bli påminda om denna lyckliga stund. Ingen får påpeka för oss att vårt hår börjar gråna eller att vi fått rynkor. Nej, alla måste säga att vi ser yngre ut för var dag, och så hjälpa oss att leva i illusionen att vi ännu länge får leva kvar i denna mardröm som vi tycker att livet på jorden är. Vilken märklig logik! Det får inte förvåna oss att de icke-troende skrattar åt oss och tycker det är lustigt att vi har en sådan motvilja mot den himmel som vi så entusiastiskt beskriver.

Om vi vill veta om vi är riktiga kristna, kan vi ställa oss den mycket enkla frågan: Var har jag mitt hjärta? Har jag mitt hjärta i himlen eller har jag det på jorden? ”Kristus är ert liv”, säger Paulus (Kol 3:4). Och Kristus sitter på Guds högra sida. Alltså är vårt liv i himlen. Gud har uppväckt oss med Kristus och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus” (Jfr Ef 2:6). Betyder detta att det är fel att stå med bägge fötterna på jorden, att det är fel att arbeta och göra en aktiv insats för att förbättra världen? Inte alls! Tvärtom, den som har himlen till horisont skall vara ännu mer aktivt engagerad. Himlen ges ju som lön åt den som har visat sin medmänniska aktiv kärlek. Ju mer vi tänker på himlen, som består i att ge och att få kärlek, desto mer skall vi redan nu börja älska allt vi kan. Och på så sätt blir vårt jordiska liv mer och mer likt det himmelska. Något av himlen kommer ned på jorden (jfr Upp 21:10) och gör att något av himlens glans lyser över det jordiska livet.

Det är ju så att Kristi himmelsfärd har åstadkommit en viss blandning av himmel och jord. Jesus är huvudet för sin kropp som är kyrkan. Huvudet är i himlen, men lemmarna är fortfarande på jorden. Vi vet mycket väl att det är hjärnan, huvudet, som styr lemmarnas rörelser. Om allt är i ordning i oss är det en himmelsk princip som styr våra handlingar. Det är Kristus, vårt huvud, som leder oss i allt vad vi gör. Att ha vårt hjärta i himlen betyder inte enbart att vi längtar efter himlen, utan också att vi lever här på jorden på ett himmelskt sätt. Det är en ny och högre princip som dirigerar vårt liv. Om vi är riktiga lemmar, låter vi vårt huvud, Kristus, bestämma över allt i vårt liv. Det är han som bestämmer vad vi skall göra, hur vi skall göra det och när vi skall göra det. Huvudet i himlen använder sina lemmar på jorden som sina instrument. De lemmar som låter sig användas, de vilkas liv består i att oupphörligt säga ja till huvudet, gör ett konstruktivt arbete. Det finns ingen gräns för deras fruktbarhet, ty varje ”ja” leder till nya och större uppgifter. När händerna däremot vill arbeta utan kontakt med huvudet, blir det bara kaos och förvirring.

Att Jesus har farit upp till himlen betyder alltså inte att han har lämnat oss, utan att hela mänskligheten nu har sitt huvud i himlen. Därför är kyrkan inte ledsen i dag, hon sörjer inte över detta farväl. Det är ju inget farväl! Tvärtom, vi dras alla mot himlen. Kristus är en oändligt stor magnet som stiger upp till Fadern och drar hela mänskligheten med sig. Därför jublar kyrkan i sin liturgi: ”Klappa i händerna, alla folk, höj jubel till Gud med fröjderop.” Kristi himmelsfärd är början till vår himmelsfärd. När huvudet redan är i himlen, kan vi, hans lemmar, inte vara så långt borta från himlen.

”Jag går bort för att bereda plats för er”, säger Jesus (Joh 14:2). Vårt huvud är inte overksamt i himlen. Jesus ser inte bara på oss med välvilja. Han arbetar också för oss. När vi här på jorden flyttar till en annan lägenhet, är det vi själva som får göra den i ordning. När vi flyttar till himlen är vårt rum iordningställt av Jesus själv. Var precis ligger vårt rum i himlen? ”I min faders hus”, säger Jesus (Joh 14:2), dvs. i Faderns hjärta. Där har han själv från evighet sin boning (Joh 1:18).

När vi tar Kristi himmelsfärd på allvar, blir det lättare både att leva och att dö. Lättare att leva, för detta jordiska liv styrs av en himmelsk princip och får därför en himmelsk mening. Och lättare att dö, för att dö betyder att vi äntligen får följa Kristus, vårt huvud, och förenas med honom.