Vår Fru av Berget Karmel 2018

En predikan för Vår Fru av Berget Karmels högtid (16 juli)

av Anders Arborelius, karmelit

I en av våra äldsta kristna böner vänder vi oss till Jungfru Maria: ”Under ditt beskydd tar vi vår tillflykt, heliga Guds moder.” Här får vi en sammanfattning av Karmels förhållande till Maria. För oss karmeliter är hon i första hand Guds Moder, den kvinna som ”när tiden var fullbordad” fick föda Guds enfödde Son till världen. Därför förblir hon i alla tider den kvinna under vars beskydd vi tar vår tillflykt för att komma den Gud allt närmare som tog sin boning i henne. Vi gör oss helt beroende av hennes beskydd, för ingen kan som hon skydda det som är både störst och minst i vårt liv, det som är både starkast och svagast i vårt hjärta: helighetens klara men flämtande låga.

Detta totala beroende av Marias beskydd är naturligtvis inte något som bara gäller karmeliter: i Guds kyrka är allt gemensamt. Ja, som kristna är det vår största glädje att få dela med oss av Guds rikedomar till alla. Och detta beroende av Maria är något som Jesus testamenterat till alla han älskar. Och vem älskar han inte? Den lärjunge som Jesus älskade – och var och en får känna igen sig själv i honom – fick ärva det dyrbaraste Jesus ägde, han som inte ägde en enda sten där han kunde vila sitt huvud. Och Maria själv får av Jesus ta emot hans älskade lärjunge som gåva: ”Kvinna, där är din son.” Hon, den nya Eva i den nya skapelsen, får som kvinna fortsätta att beskydda den lärjunge som Jesus älskade, liksom hon en gång fick beskydda det lilla barn som Gud själv lade i hennes kropp och som var och är Gud. I sin ofattbara ödmjukhet vill Gud göra sig själv beroende av Marias beskydd. Och det är och förblir kvinnans stora privilegium att få beskydda det liv, det ofattbara underverk, som är både helt beroende av henne och samtidigt heligt oberoende av henne.

Under Marias beskydd förenas vi allt mer med Gud. Han som vill bli Marias barn och gjorde sig helt beroende av hennes omsorg har gett också oss ”barnarätt hos Gud”. Vi är inte längre slavar utan söner och vi har fått ut vårt arv. Guds enfödde Son ger oss del av sitt eget personliga förhållande till Fadern. Detta nådens barnaskap, detta bönens och kärlekens totala beroende av Gud i allt, är den högsta gåva som tänkas kan. Just därför är den ytterst sårbar, och det är ett sorgligt faktum att de flesta kristna tycks förbise den. De är kallade att ständigt umgås med universums Herre som velat bli deras kärleksfulle Fader, ja, jämbördig med dem i den människoblivne Sonen, men de avfärdar honom med en gäspning eller axelryckning för viktigare ting, för bingo eller disco, för shopping eller surfing och andra högst hedervärda tidsfördriv – för tiden måste ju fördrivas och dödas, så att man slipper konfronteras med evighetens nålsöga.

Men det är just då en Kvinna brukar träda fram, en Kvinna som helt enkelt inte står ut med tanken att något enda av de barn som hennes Son har anförtrott åt henne under sin dödskamp på korset skulle fastna i oväsentligheternas garn. Då blir denna milda, moderliga kvinna en lejoninna, en stark och obetvinglig härskarinna. Liksom Ester och Judit, hennes gammaltestamentliga blodssystrar ingriper hon med stark hand för att beskydda och befria. Det är i det ljuset vi får se på Maria i hela det nya förbundets historia. Under otaliga namn har hennes Sons bröder och systrar anropat henne och tagit sin tillflykt till henne – och när de glömt bort både henne och hennes Son har hon nog sett till att göra sig påmind. Ett av dessa Marias namn – för den man älskar ger man många namn – är Vår Fru av Berget Karmel eller Vår Fru av skapularet: genom det yttre tecken som detta tygstycke är får vi ett inre bevis på att Maria beskyddar vårt totala beroende av Gud, vår kallelse att växa in i ett allt djupare och förtroligare umgänge med vår Frälsare. Berget Karmel symboliserar mötet med Guds mysterium öga mot öga, hjärta till hjärta, liksom alla de berg som i Bibeln är synliga mötesplatser med den Osynlige.

Vår Fru av Berget Karmel vill göra oss helt beroende av Gud i allt. Hon vill beskydda gudslivets helighet i oss. Det är inte alltid så lätt för henne när vi, inte minst i vår tid och i vårt land, sätter oberoende framför allt annat, och just därför har så svårt att bara låta oss älskas, för kärlek skapar alltid beroende. ”Svenskarna älskar oberoende… den är en flykt från personliga band. Svenskarna avskyr den personliga tacksamhetsskulden. Vi delar på restaurangnotan, är millimeternoga med att gengälda tjänsten grannen gjort oss och vill i mindre utsträckning än andra folk i världen ta hand om familjemedlemmar som behöver hjälp” skrev L. Lyttkens i en tidningsartikel. Någon sanning finns nog i dessa hårda ord, men en sak är i alla fall säker: till Gud måste vi alltid stå i tacksamhetsskuld, vi kan aldrig gengälda honom den kärlek han visar oss, det enda vi kan göra är att låta oss älskas av honom och så låta oss förvandlas i allt vad vi är och gör.

Och just denna konst: att veta sig vara oändligt älskad av Gud i varje ögonblick kan Maria lära oss bättre än någon annan. Hon beskyddar denna vår ”barnarätt hos Gud”, vårt privilegium att få vara ”den lärjunge Jesus älskar”. Hon fick detta uppdrag av sin Son på korset: ”Kvinna, se din son”. Var och en av oss vill hon hjälpa på barnaskapets väg, så att vi blir söner i Sonen, delaktiga av den kärlek som Fadern av all evighet hyser för sin enfödde Son.

Jesus själv har överlämnat var och en av oss till Marias beskydd. Till varje lärjunge som han älskar säger han: ”Där är din moder.” Som människobarn fick han som är Gud av evighet erfara sitt totala beroende av hennes beskydd – och lära sig vad det är att vara villkorslöst älskad. Denna erfarenhet vill han att vi också skall få göra. Genom den kvinna och moder som Maria är, både för Jesus och för oss, får vi en aning om den helt oförtjänta kärlek som Fadern av all evighet hyser för oss alla i sin Son. Att ta emot en sådan kärlek kan vara det svåraste av allt för den som till varje pris vill vara obunden, stå på egna ben och bara förverkliga sig själv. Men Maria har en förunderlig förmåga att bryta ner vårt motstånd. Hon hittar alltid en liten nisch, där hon blir kvar för att tålmodigt lirka med vårt hjärta, så att det öppnar sig för Guds kärlek. Vi behöver bara tänka på hur det blev i vårt eget land. När hon en gång drevs ut ur kyrkorna, dröjde hon kvar i naturens rike, bland blommorna och nyckelpigorna och i poesins värld, där Karlfeldt och Almqvist och många andra fick peka på henne och säga: ”Där är din moder”.

Utan denna kvinna skulle något ha fattats i frälsningens mysterium. Utan Marias beskydd blir vi hemlösa, som så många är i dag, både bildligt och bokstavligt talat. Men om vi tar henne till oss i vårt hem och i vårt liv, då öppnas alltid en hoppets väg. Vågar vi göra oss beroende av hennes beskydd, som bara pekar vidare på den Allrahögste själv, då gör vi oss oberoende av alla dolda och förslavande band. Vågar vi låta Maria lära oss vad det är att vara oändligt älskade, då kan vi också förverkliga det som är vår egentliga kallelse: gudslikheten, gudomliggörelsen. Och det är denna den högsta av alla Guds gåvor – att få bli jämbördig av nåd med Gud själv – som Vår Fru av Berget Karmel beskyddar i oss. Det är det vi får fira i dag och därför får vi upprepa med kristna i alla tider: ”Under ditt beskydd tar vi vår tillflykt, heliga Guds moder.”