”Floder skall rinna fram på kala höjder, källor springa upp på slätten. Jag gör öknen rik på vatten, gör det torra landet till oaser. Ceder planterar jag i öknen, akacia, myrten och vildoliv, jag sätter cypresser i ödemarken tillsammans med almar och pinjer” (Jes 41:18–19).
Många människor, många av helgonen, skulle gärna beskriva sina egna, inre liv med ord som törst, ödemark, öken, kala höjder och torrt, ofruktbart land. De behöver få höra vad Herren säger dem genom profeten Jesaja: att just där, på de platser där han tycks vara mest frånvarande, skall Gud frambringa liv och fruktbarhet i överflöd. Eller med Johannes av Korsets vokabulär: det är bara utifrån själens dunkla natt som den omdanande föreningen med Gud kan komma till stånd.
Vi vet allihop att Johannes av Korset betraktas som en vederhäftig vägledare i det andliga livet. Det vore därför kanske naturligt för oss att hoppas att han skulle visa oss hur vi kan uppnå ett liv fyllt av andlig tröst; hur vi för alltid skulle kunna lämna vår känsla av andlig hemlöshet och övergivenhet bakom oss; hur vi med lätthet och glädje skulle kunna leva redbara liv i Guds förnimbara närvaro.
Tyvärr gör Johannes av Korset inte det. Han insisterar tvärtom på att om vi vill få det levande vatten som Gud vill ge oss, måste vi först erfara vår förbrända ödeläggelse. Om vi skall kunna få del i Kristi uppståndelse från de döda, måste vi först ta del i hans kors. Och vi behöver göra detta, det är bra för oss. I sin kärleksfulla barmhärtighet vet Gud att det bara är genom att dela Kristi lidande som vi också blir i stånd att dela hans härlighet.
Johannes av Korset kan låta barsk, kompromisslös, obarmhärtig i sina fordringar. Hans poesi är full av glödande passion, men prosaförklaringarna av dikterna verkar bara skrivna med klinisk objektivitet. De verkar begära att vi kultiverar en brinnande kärlek till lidandet, att vi utövar en rentav skrämmande självförsakelse, att vi aktivt söker upp korset i våra liv för att sedan omfamna det villigt och gärna och med stor glädje.
Någon frågade mig nyligen om jag tycker om Johannes av Korset. Jag svarade att jag fascineras av honom, ungefär som en kanin fascineras av en hermelin. Jag skulle mycket hellre vilja slippa all den där läran han för fram om Korset. Problemet är att jag tror att han har rätt.
Och om Johannes talar så kompromisslöst om korset är det bara för att peka på kärleksföreningens outsägliga höjder och djup som det leder fram till. Han var själv en människa vars liv i stor utsträckning var präglat av lidanden, men det var också helt beslagtaget och förvandlat av Guds kärlek i Jesus Kristus, vår Herre. Hans lära fängslar oss, för den pekar på ett liv som vi alla vill uppnå: ett liv som är alltigenom åtråvärt, alltigenom tilldragande och värt vilka vedermödor som helst.
Om och om igen understryker Johannes av Korset att Gud inte vill ge oss något mindre än sig själv. Om och om igen påminner han oss om att det alltid finns mer att få av Gud och att det är bättre att äga Gud än hans gåvor. Så vi måste vara beredda att avstå från allt annat, utan undantag, för att, som den helige Benedictus skulle säga, föredra absolut ingenting – nada, nada, nada – framför Kristus.
Vi skall snart fira Kristi ankomst till oss, först i eukaristin och om knappt två veckor vid julen. Må han hjälpa oss att avlägsna varje hinder som står i vägen för vår förening med honom. Må han så fängsla oss med sin skönhet att vi vill följa honom vart han än leder oss och uppnå den fulla föreningen med honom, redan nu i detta liv och sedan i det eviga livet.