S:t Josef, en bönens man

S:t Josef, en bönens man: ett bibliskt porträtt

James McCAFFREY, karmelit

 

En aura av tystnad

 Devotionen till S:t Josef är inte bara något som växt fram ur känslomässig fromhet, den är fast grundad i evangelierna. Hänvisningarna till honom är kanske få, men de har en djup andlig innebörd. Han är inte en oviktig figur i återlösningens historia, utan är redan en del av den hemlighet som från tidens början varit outsagd (Rom 16:25).

Som Maria och hennes Son levde Josef djupt med i Guds folks böneliv och religiösa sedvänjor och närde sig av liturgin vid Israels högtider – firandet av Guds underbara gärningar i sitt folk Israels historia. Psaltaren var Josefs bönbok. I evangelierna lär vi känna honom som en bönens man – tyst och kontemplativ.

Josef är Guds utvalda redskap, kallad att ge hans Son de första lektionerna. I Nasaret formades Jesu första bild och föreställning av den himmelske Fadern genom Josefs ord och handlingar: ”Ett enda helgon är förutbestämt att representera Gud Fadern”, skrev Olier, den franske andlige författaren. ”… Fadern, som utvalt detta helgon för att göra honom till sin avbild på jorden, ger hans gestalt en likhet med sitt eget osynliga och dolda väsen.” Thérèse av Lisieuxsade att för att veta hur hon skulle be, så behövde hon bara se in i sin egen fars ögon när han bad. Så var det också för Jesus.

”De själar som är mest känsliga för den gudomliga kärlekens impulser”, skriver Johannes Paulus II, ”har med rätta i Josef sett en strålande förebild för det inre livet.” Detta tysta helgon undervisar och utmanar oss på många sätt: i den tystnad som omsluter hans ögonblick av djup och innerlig förening med Gud – en tystnad som är full, som stillheten bör vara, av Jesu närvaro; i ett personligt inre liv – öppet bara för Guds blick och som han ensam belönar idet fördolda (jfr Matt 6:6) och i hans kärleksfulla gemenskap med Jesus och Maria – hjärtats puls i all sann bön. Johannes Paulusskriver igen: ”Samma aura av tystnad som omsluter allt annat som har med Josef att göra, höljer också hans arbete som snickare i hemmet i Nasaret. Det är emellertid en tystnad som på ett särskilt sätt avslöjar mannens inre porträtt. Evangelierna talar enbart om vad Josef gjorde. De tillåter oss ändå, insvepta i djup tystnad som de är, att i hans handlingar upptäcka en aura av djup kontemplation. Josef var i daglig kontakt med den hemlighet ’som från tidens början varit outsagd ’, och som bodde under hans tak” (Redemptoris Custos).

 

Ett heligt liv i det fördolda

I Nasaret är allt en vältalig undervisning om Josefs eget böneliv dolt med Kristus hos Gud (Kol 3:3). Där måste hans tro brottas med det mysterium som dagligen uppenbarar sig inför hans ögon: Israels store transcendente Gud, hans folks återlösare, levde tillsammans med honom i ett vanligt, händelselöst liv, okänd för alla i omkring trettio år. Vi vet hur obetydligt livet i Nasaret verkligen var – en liten, avlägsen by där ingenting verkade hända och där vardagens händelser för det mesta passerade obemärkt för resten av världen.

Till och med en av Jesu första lärjungar, Natanael, poängterar byns ringa betydelse i de stora händelserna i världen: ”Kan det komma något gott från Nasaret? ” (Joh 1:46). Bybornas egen reaktion på miraklen Jesus utförde visar också på Josefs familjs fördolda ursprung. Häpna sade de: ”Är det inte snickaren, Marias son… Bor inte hans systrar här hos oss? ” (Mark 6:2,3; jfr Matt 13:54-56).

Josefs erfarenhet i Nasaret är en lektion för alla, föregripande Andra Vatikankonciliets budskap om den universella kallelsen till helighet. Helighetens råmaterial är inte det extraordinära eller ett strålande liv i världens ögon, utan de enkla, vanliga, enformiga och händelselösa sysslorna och plikterna i det dagliga livet. Det är en innerlig förening med Gud, som ”vandrar bland grytor och kastruller” (Teresa av Avila) – en helighet inom räckhåll för alla. Paulus VI sammanfattar denna aspekt i Josefs liv på ett vackert sätt: ”S:t Josef är modellen för dessa ödmjuka som kristendomen upphöjer till en hög bestämmelse… han är bevis för att inga stora gärningar behövs för att vara en god Kristi efterföljare. Det räcker med de enkla, vanliga mänskliga dygderna, men de måste vara verkliga och autentiska” (ur en predikan för S:t Josefs fest).

 

Den idealiske lärjungen

Jesus avslöjar sällan innehållet i sin förening med sin Fader. Men när han gör så, ser vi honom med själ och hjärta i total undergivenhet under Faderns vilja. Vid ett tillfälle höjer han sin röst i lovprisning: ”Jag prisar dig… för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt ” (Matt 11:25-26). Matteusevangeliet betonar denna aspekt av lärjungaskapet om och om igen. Endast i detta evangelium innehållerFader Vår orden ”Låt din vilja ske” (Matt 6:10). Återigen, i Getsemane, gör Matteus innehållet i Jesu bön tydligt, inte bara en gång utan två: ”Sedan gick han bort och bad för andra gången: ’Fader,… låt dinvilja ske’ ” (Matt 26:42).

I Matteusevangeliet är Josef den idealiske lärjungen. Hans bön är, som Jesu bön, ett spontant, generöst och fullständigt svar på Guds vilja. Inga protester från hans läppar finns nedtecknade. Hans förtroende sviktar aldrig. En ängel sade till honom: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor” (Matt 2:13). Genast gjorde han så, ”och begavsig till Egypten.” Det är bön i handling, varje sann lärjunges bön: ”Ske din vilja.”

En andlig omvälvning krävs för att underkasta sig Guds vilja. Som en bönens man var Josef inget undantag från denna lag om inre förvandling. Himmelriket hade kommit till honom på ett nytt och oväntat sätt med Jesus och trätt in i hans hjärta med en sprängkraft som gör allting nytt. ”Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus” (Joh 1:17). Denna omvälvning var en del av Josefs troskamp i att underkasta sig Guds vilja.

De första stegen i frälsningshistorien försvinner in i bakgrunden för honom när Jesu födelse bebådas. Hon (Maria) ”skall föda en son”, får han veta, ”och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder ” (Matt 1:21). Josef står vid en vändpunkt i frälsningshistorien. Dessa ord leder in till ett sista stadium i Guds återlösningsplan. En ny dag har grytt.

 

En erfarenhet av exodus

Josef hos Matteus är en man till vilken Gud talar i drömmar (Matt 1:20, 2:13,19,22) och som ger sig av till Egypten för att rädda barnet och hans mor: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten” (Matt 2:13). Detta porträtt är tydligt tecknat i grova drag, för att påminna om Josef i Gamla Testamentet. Också han var en man som Gud talade till genom drömmar (1 Mos 37:5-10) och som räddade sitt folk genom att fara till Egypten (1 Mos 45:5; 50:20). Dessutom ger Matteus en klar hänvisning till uttåget ur Egypten med Hoseas ord: ”Från Egypten har jag kallat min son” (Matt 2:15; Hos 11:1). Det är mycket betydelsefullt att evangelisten återigen gör Josef till huvudperson när han berättar om flykten till Egypten. Josef är, tillsammans med Jesus och Maria, oskiljaktigt knuten till den pågående frälsningshistorien och Israels förnyade ökenerfarenhet. De onda makterna uppbådades mot Guds folk när han ledde dem genom öknen: ”Farao och hans här… stora kungar… väldiga kungar ” (Ps 136:15, 17, 18). Nu upprepas frälsningshistorien i Josefs, Marias mans liv, när Gud varnar honom och manar honom att ”fly till Egypten” (Matt 2:13) för att undkomma ondskan och ränkerna hos en tyrann som satt sig i sinnet att motarbeta Guds planer. Berättelsenom Herodes ursinne (Matt 2:16) och hans beslut att ”söka efter barnet för att döda det ” (Matt 2:13), tillsammans med den påföljande massakern av de oskyldiga barnen (Matt 2:16), finns där som bevis.

 

En trosprövning

 Guds folks tro prövades i öknen: ”Tänk på hela den väg som Herren, din Gud, har låtit dig vandra under dessa fyrtio år i öknen, för att tukta dig och sätta dig på prov, för att utröna om du är beredd att hålla hans bud eller inte” (5 Mos 8:2). Josef fick också utstå prövningar i tron livet igenom, inte minst hans oro när han upptäckte att Maria väntade ett barn. Senare är det av betydelse att hans prövningar är förbundna med Marias prövningar: ”Men de förstod inte vad han menade med sina ord ” (Luk 2:50), berättas det för oss; och detta erinrar om deras reaktion på Symeons profetia: ”Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom” (Luk 2:33). Vilken trosprövning var det inte också för hans föräldrar, när de i ångest och smärta inte kunde finna honom bland sina släktingar och ”vände tillbaka till Jerusalem och letade efter honom där ” (Luk 2:45). Vi möter återigen samma oro när Maria säger: ”Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga”(Luk 2:48).

Detta är, i bokstavlig mening, deras erfarenhet av att bli övergivna av Gud, i likhet med den andliga prövning Israel fick gå igenom i öknen, föregripande Jesu rop på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? ” (Mark 15:34). Josef delar, och föregriper tillsammans med Maria, påskens mysterium, genom den första antydningen om hennes Sons förkastande. I andlig bemärkelse dör och uppstår Josef oupphörligt tillsammans med Jesus, när han bevarar Symeons ord och begrundar dem i sitt hjärta: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid ” (Luk 2:34). Allt är en del av Josefs kallelse att i tro vandra på Guds folks pilgrimsväg genom öknen: ”Jag skall leda de blinda på vägen, föra dem längs okända stigar ” (Jes 42:16).

 

En rättfärdig bönens man

 Efter återfinnandet av Jesus i templet när Jesus endast var tolv år gammal, försvinner Josef tyst i bakgrunden. Resten är höljt i tystnad. Han lämnar scenen åt Maria och hennes Son medan frälsningshistorien fortsätter att utspela sig. Men vad evangelierna upptecknat om Josefs liv, även om det är lite, berättar massor för dem som älskar detta helgon och öppnar upp oändliga möjligheter att i bön djupare utforska vad den tyste snickaren från Nasaret, denne den tysta bönens store men ödmjuke man, kan lära oss. Han är, helt enkelt, en rättfärdig man (Matt 1:19), likt den rättfärdige mannen i den första psalmen som ”har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt ” (Ps 1:2, jfr Jos 1:8). Just dessa ord finns i hjärtat av Karmels regel för att beskriva kallelsen till ett liv i bön. Vi ser Josef, en rättfärdig bönens man, begrundande Herrens lags krav på honom att förskjuta en till synes otrogen hustru. Han beslutar med medlidande och finkänslighet att sända i väg henne i tystnad, då ”han inte ville dra vanära över henne” (Matt 1:19). Då blir han plötsligt upplyst av Guds ord: ”Var inte rädd för att föra hem Maria som hustru”

(Matt 1:20). Vi kan bara ana oss till det inre djupet i Josefs begrundan och frågeställningar, när han nu kastas in i ett ännu djupare trosmysterium, som kommer att behöva en evighet för att uppenbaras: ”barnet i henne har blivit till genom helig ande ” (Matt 1:20). Som den rättfärdige mannen i psalmen, är Josefs begrundande den ständiga källan till hans handlingar. Mottagandet av Guds ord kommer hos honom att bära varaktig frukt, på samma sätt som hos ett träd som sträcker ut sina rötter mot bäckens livgivande vatten och ”allt vad han gör går väl ” (Ps 1:3, jfr Jer 17:8). Likt Maria som begrundar och bevarar ordet i sitt hjärta (Luk 2:19,51), så överväger och handlar också Josef i ljuset av Guds lag, han reflekterar och tänker på den. Detta gör honom till en trogen lärjunge, en sann kontemplativ, och till en ren återspegling av den bedjande Jesus. Inte att undra på att Teresa av Avila föreslår Josef som en vän och vägledare för alla som vill vandra bönens väg: ”Särskilt bönens människor bör alltid ha honom kär… Den som inte har någon mästare för undervisning i bönens konst, den må ta detta ärorika helgon till sin mästare för att inte fara vilse på vägen”

(Boken om mitt liv, 6:8).

 

(ur Karmel.)