Artiklar

S:t Josef

En meditation utifrån en S:t Josef-ikon.

Ikonen visar Josef tillsammans med Jesus som just återfunnits i templet (Luk 2:41–52). Där hade ju pojken Jesus stannat kvar, medan Maria och Josef vände tillbaka till Nasaret. Varför gjorde han det? Har han plötsligt upplevt vem han verkligen är, den himmelske Faderns Son, Guds Son? Har han erfarit Faderns närvaro på ett påtagligt sätt? Templet är ju Guds boning på jorden. Här bor hans härlighet. Sonen har i templet stått inför Fadern, helt riktad mot Gud – och endast här kan han vara.

S:t JosefLukas berättar att Jesus var tolv år gammal. Det är först vid 13 års ålder som den judiske pojken blir religiöst myndig, då kan han ta del i gudstjänstfirandet och är själv förpliktad att följa lagen. Till dess har hans far ansvar för att han växer in i judisk tro och sed. Det finns alltså ingen naturlig orsak till att Jesus nu stannar kvar i templet, t ex att han som myndig pojke söker upp judendomens lärare. Det som händer med honom i templet är ett speciellt Guds ingripande.

Att söka Jesus
När Maria och Josef finner Barnet säger Maria: “Din far och jag har sökt efter dig”. Med svaret “Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader” korrigerar Jesus Marias ord. Det är inte Josef som är hans far utan den himmelske Fadern. Har Josef tagit illa upp? Jag tror inte det. Här i templet når Josefs kallelse sin fullbordan. Josefs uppgift var att leda Sonen till hans himmelske Fader, att uppenbara Fadern för Sonen.

Han var bestämd till att vara Faderns representant, att företräda Fadern inför Sonen. När Jesus nu i templet har “mött” sin Fader, när han här till fullo har förstått att han är Faderns Son, har Josefs uppgift nått sitt mål. Nu kan han säga: ”Herre nu låter du din tjänare gå hem i frid”. Och kanske har Gud tagit honom på ordet, för vi hör inte något mer om Josef efter denna händelse.

Sonens blick på ikonen är inte vänd mot Josef utan mot Fadern i himlen. Josefs blick är däremot riktad mot Jesusbarnet. Så har det varit hela tiden. Josef har gjort det vi alla är kallade till: att leva helt riktad mot Jesus, att stå i ständig relation till honom. Marias ord till pojken Jesus visar detta, hon säger ”din far och jag har sökt dig”. Maria uttrycker det som utgör människans sanna väsen, det som vi är skapade till: att söka Brudgummen Jesus. Ikonen visar därför hur Josef pekar på Jesus. Genom att Josef själv är riktad mot Jesus drar han oss med till honom. Den som närmar sig Josef leds av honom omedelbart till Jesus.

Josef och Maria sammanfattar Israels väg mot Messias
I Josefs gest sammanfattas hela det Gamla Testamentet, vilket var en enda rörelse hän mot Jesus, Messias. Josef står nu som portalfigur till den Nya Testamentet. Lukas och Matteus öppnar sina evangelier med Jesu släkttavla som egentligen är Josefs släkttavla. Alla Israels släktled sammanfattas nu i honom, ja hela mänskligheten. Lukas släkttavla börjar med Adam, den första människan och Matteus släkttavla med Abraham, Israels folks fader. Josefs hållning visar att hela historien har varit på väg mot Kristus. Kristus är dess mål. Den alla profeter har pekat på, pekar nu Josef på.

I Josef förverkligas det sanna Israel som kan ta emot Messias. I Evangeliet ser vi hurudan han är: han tror och litar på Gud och han lyder – omedelbart. Det är dessa två hållningar som Gud genom Israels historia har velat skapa. Det har till den grad förverkligats i Maria och Josef att de blir den rymd där det Nya Förbundet kommer till stånd. Jesus kunde ta gestalt i Maria tack vare hennes fiat, hennes ”Må det ske med mig som Gud har sagt”. S:t Josefs hållning visar exakt samma inre attityd. När ängeln säger något låter han det genast ske.

Josef uppenbarar den himmelske Fadern
Ikonen är en “Josef-ikon”, men ikonen talar på samma gång om den himmelske Fadern. Josef representerade Fadern för Jesusbarnet, Josefs roll var att leda Sonen till Fadern, in i Fader–Son- relationen. Även vi skymtar Faderns gestalt i S:t Josef. Han uppenbarar Fadern för oss. Josefs klädnad är blå, gudomens färg. Den ger en “smak” av Fadern, Fadern som Ursprunget, dess djupa färg leder oss in i Faderns outgrundliga djup. Var och en som närmar sig Josef erfar att han för oss in i Fadern. Så var det också för Jesusbarnet. Josef var för honom ett fäste och en borg där han kunde leva förborgad, dold i Fadern.

Den djupröda manteln med vilken han sveper in Barnet är kärlekens färg. Han omsluter Barnet med Faderns kärlek. I Josefs famn känner Barnet Jesus sig lika trygg som i sin himmelske Faders famn.

Josef tjänaren
Josefs liv var att tjäna Maria och Jesus, inte endast i det yttre, utan även och framför allt i deras relation till Fadern. Men såsom Fadern får allt tillbaka från Sonen, så får också Josef allt tillbaka från Sonen och Modern; han får ta del i deras liv med Fadern. Adrienne von Speyer skriver om Josefs bön: ”Josefs bön är så dold. Därför att den är så förenad med Moderns och Barnets bön, träder den inte fram som hans egen personliga bön. Moderns och Barnets närhet övertäcker hans bön, samtidigt som deras bön blir helt och hållen hans” . Detta avslöjas på ikonen. Strålglansen från Jesusbarnet faller över Josefs ansikte.

Barnet förmedlar sin intimitet med Fadern åt Josef medan Josef i sin tur förmedlar Faderns kärlek åt barnet. Josefs djupröda purpurfärgade klädnad är kärlekens kungliga färg. På ikonerna symboliserar den djupröda färgen den gudomliga kärleken. I Josefs inre lågar den kärlek som finns i Fadern till Sonen. Sonen känner sig lika hemma, lika trygg i Josefs famn som i Faderns famn. Josef är indragen i kärleken som finns mellan Fadern och Sonen, liksom han är indragen i den kärlek som finns mellan Modern och Barnet. Tillsammans bildar de, Josef, Maria och Barnet, en avglans av Treenighetens kärlekshärd.

Barnets härlighet
Josefs blick är vänd mot Sonen och Sonens blick är vänd mot den himmelske Fadern. Strålglansen från Fadern i himlen genomlyser Barnet. Vi ser det i Barnets mantel, som är av guld. Barnet bär Faderns mantel, den som är vävd av ljus. ”Du sveper dig i ljus som i en mantel” står det i Psaltaren om Gud (104:2). Hans inre klädnad bär oskuldens, renhetens vita färg.

Det är kanske denna utstrålning Maria och Josef såg när de återfann Sonen i templet? De blev bestörta. De upplevde kanske något liknande som de tre lärjungarna på Taborberget? Där såg de Jesus i hans härlighet och hans kläder vara vita som ljuset. Plötsligt strålar Jesu sanna identitet fram inför Marias och Josefs blickar. Barnet Jesus är inte längre det barn som de vanligen har sett.

I templet framstår han som Visheten, som med myndighet och värdighet talar med Jerusalems lärare. I den grekiska texten står det att han ställde “motfrågor”. Han ställde alltså Israels lärare till svars för deras påståenden. På detta sätt ser vi honom på ikonen. I handen bär han bokrullen som tecken på att han är Visheten, Guds Ord. Lukas berättar att lärarna och alla som hörde honom häpnade över hans förstånd (v 47), och senare att Barnet växte till i vishet (v 52).

Jesu passion
Vad talade Barnet och lärarna om i templet? Om samma ämne som på förklaringsberget, att Messias måste lida, dö och uppstå? Texten i sin helhet låter oss anta detta. Episoden äger rum under judarnas påsk, då Lammet slaktas. Jesus benämns med ordet “pojke, pais, som också betyder tjänare. Vi hänvisas till Herrens lidande tjänare i Jesaja, men även till Faderns älskade Son, den som han har utvalt. ”Tjänare-benämningen” i GT innefattar dessa olika begrepp.

Vidare svarar Jesus sina föräldrar med ordet “måste” (”Måste jag inte vara i det som tillhör min Fader?”), och vi vet att Lukas med detta “måste” (dei på grekiska) alltid har Jesu passion i tankarna. Liksom Taborhändelsen handlar om Jesu död och uppståndelse, så handlar episoden i templet också om Jesu påsk. Efter tre dagar återfinner föräldrarna Barnet i templet, som han på den tredje dagen uppstår ur graven.

På ikonen lyfter Barnet handen till välsignelse. Den högra handen välsignar och i den vänstra bär han bokrullen, och hans mantel är genomstrålad av gudomens ljus. På samma sätt framställs Jesus på Kristi förklarings-ikonerna.

I ett ögonblick har Maria och Josef sett Sonens sanna identitet, hans gudom strålade fram. Men därefter blev han åter den han alltid varit. Berättelsen i Lukas säger att han sedan följde med dem till Nasaret och lydde dem i allt – som förut. Något liknande upplevde lärjungarna på Tabor. När den strålande synen försvann stod Jesus där ensam – som förut.

Men såväl för lärjungarna som för Maria och Josef blev deras liv med Jesus inte längre som förut. Det ljus som strålade fram i Jesus strålar nu över deras vardag. De vet nu klart att det dolda enkla livet med honom rymmer en himmelsk härlighet. Det är detsamma för oss. Ikonen skall påminna oss om att ”Herrens förklaring kastar ett strålande ljus över vår vardag”, som påven Paulus VI sade. När vi inte ser detta ljus gäller det att tro på det, tro att “den grå vardagen är himmelriket här och nu” “Vi får gå fram mitt igenom en daglig uppenbarelse av hans härlighet”.

Det får inte hända oss det som Adrienne skriver om på ett annat ställe: ”Att vänja oss vid vad livet ger är att beröva det dess djupa mening. Något i stil med: ’söndagsklänningen var vacker, men senare används den endast till vardags, den tjänar endast, den smyckar inte längre’.” Nu gäller det att i ”vardagskläderna” alltid se ”söndagskläderna”, att se den gudomliga skönheten i allt som är och sker, som Josef, Maria och Jesusbarnet gjorde i Nasaret.

“Maria bevarade allt detta i sitt hjärta”(v 51). Jag bad Maria ta min hand och måla ikonen. Det var först när den var färdig som jag såg att den framställde scenen i templet med allt vad detta innebär. Denna scen hade Maria ingraverad i sitt hjärta och den ville hon förmedla…