Artiklar

Teresa av Avila, vänskapens mystiker. Del 1

Vi börjar med Teresas egna ord: Inget får skaka dig, inget förskräcka. Allting skall klarna. Gud är densamme. Vänta och vaka. Allt skall du vinna. Den som har Gud kan ingenting sakna. Gud ensam räcker.

Teresa av AvilaDessa korthuggna fraser kan hjälpa oss att lära känna den som skall bli vår vän och ledsagare, Teresa av Avila eller Teresa av Jesus, som hon egentligen heter i Kyrkans liv. Vi kan sammanfatta hela hennes budskap med hennes egna ord: ”Kristus är en mycket god vän”. Att säga det är ingenting nytt. Evangeliet utandas denna vänskap på varje sida och i varje ord. Men det viktiga är att vi tar till oss detta budskap, att vi låter oss innefattas i denna vänskap, så att den blir själva livsluften där vi lever, den atmosfär som präglar vårt sätt att tänka, leva, handla och tala, så att hela tillvaron utandas Guds vänskap i Kristus. Ja, så att minsta lilla sak eller ”minsta lilla myra”, som Teresa säger, är tecken på Guds vänskap.

I förstone kan det tyckas att Teresa är en ganska främmande fågel bland oss nordbor. Född 1515 i Avila har hon kallats det ”spanskaste” av alla helgon. Men den utsagan får vi ta med en nypa salt. Egentligen var hon av judisk börd. Hennes farfar var en omvänd jude från Toledo. Hon föddes egentligen inte i Avila utan på familjens lantgods utanför staden. Men även om Teresa är starkt präglad av sin om-givning, sin kultur och sin atmosfär, finns det universella och djupt katolska drag, som gör att människor av alla slag kan känna sig hemma i hennes närvaro. Även icke-kristna läser med förtjusning hennes skrifter och tjusas av hennes charm. På spanska heter charm gracia, samma ord som man använder för ordet nåd. Det kan ge oss en liten aning om storheten och djupet i hennes person.

Familjebakgrund
Teresa har skildrat sin familjebakgrund på ett mycket personligt och tydligt sätt. Barndomen präglar oss. Vare sig vi vill det eller inte, förblir vi alltid barn, och det som vi bär med oss, det som har präglat oss, bestämmer mycket av vårt liv. Teresa beskriver sina föräldrar på följande mycket tydliga sätt: ”Min far var en man av stor kärlek till de fattiga och barmhärtighet mot de sjuka och även mot tjänarna. Den var så stor att ingen kunde förmå honom att hålla slavar, till den grad ömkade han sig över dem. En gång, när han hade en slavinna som tillhörde en av hans bröder i sitt hus, behandlade han henne lika väl som sina egna barn. Han sade att så länge hon inte var fri hyste han ett medlidande som inte var att stå ut med.

Han var mycket sanningskär, och aldrig hörde man honom svära eller baktala någon. En man av den mest fläckfria heder. Min mor hade likaså många dygder och var under hela sin levnad hemsökt av svåra sjukdomar. Hon ägde den mest fulländade ärbarhet. Fastän hon var mycket vacker fanns det ingen antydan om att hon fäste minsta vikt vid den saken, ty när hon dog vid bara trettiotre års ålder hade hon redan börjat klä sig som en äldre kvinna. Hon var mycket fridsam och hade ett synnerligen gott förstånd. Under den tid hon levde utsattes hon för hårda prövningar. Hon fick den mest kristliga död” . Vi riktigt ser de två föräldrarna framför oss. Undertonen av humor märker vi redan tydligt.

Hurdan var då barndomen? ”Vi var tre systrar och nio bröder. Av Guds godhet bråddes alla på sina föräldrar i dygd, utom jag, fastän jag var den som min far mest älskade. …. Mycket förundrade vi oss när vi läste att straffet och härligheten båda är något som evigt varar. Det hände att vi ofta och länge talade om detta, och vi njöt av att gång på gång upprepa: för evigt, evigt, evigt (para siempre). Genom att jag så ofta uttalade dessa ord har Herren redan i min spädaste ålder skänkt mig ett bestående intryck av sanningens väg”. Redan som liten blir Teresa präglad av de två begreppen helighet och sanning. Hon växer upp i en miljö, som är starkt präglad av inriktningen på Guds verklighet, att han är själva sanningen och evigheten.

Teresa var en mycket företagsam ung flicka. Hon lyckades med konststycket att som liten locka med sig sin broder Rodrigo för att de skulle ge sig ut till morernas land och bli halshuggna och martyrer. Hennes ideal var att så fort som möjligt komma till evigheten. Men hon och brodern fångas upp utanför staden. Hon ger sig inte. Hon skriver: ”Då jag insåg hur omöjligt det var att komma dit där jag kunde låta dräpa mig för Guds skull, bestämde vi oss för att bli eremiter. I en trädgård som hörde till vår egendom försökte vi så gott vi kunde bygga eremit-hyddor genom att lägga småstenar på varandra, men de trillade genast ner för oss, och det blev sålunda omöjligt för oss att förverkliga våra önskningar”. Också den drömmen gick i kras.

Hela Teresas fortsatta liv är en längtan att realisera det dubbla idealet: att bli martyr, dvs. vittne för Kristus, och eremit, dvs. den som lever helt i Kristi sällskap i ett kontemplativt liv. Egentligen måste alla kristna ta till sig uppgiften att vara ett vittne om Kristi kärlek och vänskap, eftersom vi lever i detta. När vi verkligen allt djupare lever i gemenskapen med Kristus och delar hans kärlek och vänskap, vill vi också dela med oss av det. Hela Teresas fortsatta liv som kloster-grundarinna, som andlig författare, går ut på att realisera det som inte lyckades när hon var barn. Hon blev eremit, en som lever helt i Guds vänskap. Men sedan delade hon med sig genom att vittna om Guds vänskap. Redan i barndomen finns alltså dessa drag.

Sedan kom tonårstiden, då hennes kristna liv sattes på prov. Hon skriver: ”Jag började klä mig fint och söka väcka behag genom att ta mig bra ut. Stor omsorg ägnade jag åt händer och hår och parfymer och alla slags fåfängligheter som jag kunde komma åt för detta ända-mål, och de var många, ty jag var mycket nyfiken av mig. Jag hade ingen dålig avsikt, för jag ville ju inte att någon skulle förtörna Gud för min skull. Många år varade denna min överdrivna omsorg om att hålla mig fin och snygg och ägna mig åt sådant som jag då inte ansåg vara syndigt ….. Jag hade några manliga kusiner … Vi var alltid tillsammans. De tyckte mycket om mig, och jag talade med dem om sådant som de tyckte om. Jag lyssnade till deras framgångar på det romantiska området och andra barnsligheter, som var allt annat än goda. Och vad värre var: själen fick smak för sådant som skulle leda till allt dess onda.”

Tonårstiden var en brytningstid för Teresa. Samtidigt var det en kallelsens tid. Teresa märker två dragningar inom sig, en till Gud och en till världen. Fadern börjar bli lite orolig och skickar henne därför till en klosterskola. Först var Teresa mycket fientligt inställd till tanken att bli nunna. Men så småningom skedde det en förändring. Det märkliga är att då hon bestämmer sig för att bli nunna, är det av ett ganska tvetydigt motiv. I första hand var det, säger hon, för att undgå helvetet. Man kan ifrågasätta om det räcker som motivation för att bli nunna! Men även en motivation som är lite tvetydig kan fördjupas och ändras. Resten av Teresas liv går ut på att omforma denna grundmotivation till att bli en Kristi vän, att leva helt i gemenskap med honom.

Inkarnationens kloster
Teresa hade alltså kommit till insikten att hon ville bli ordenssyster. Hon trädde då in i Inkarnationens kloster, ett karmelitkloster, där man levde på ett ganska världsligt sätt. Samhällets skillnader mellan de rika och de fattiga avspeglades tydligt i klostret. Vissa hade till och med tjänstefolk med sig och hade små lägenheter, där man levde ett tämligen ytligt liv, medan andra knappt hade mat för dagen. Det är i denna miljö Teresa skall komma fram till sin längtan att reformera klostret, så att det verkligen kunde bli en gemenskap, där alla levde i vänskap, i vänskap med Kristus och som en följd därav i gemenskap, i vänskap, med varandra, även när det gällde egendomsgemenskap.

Ett tecken på att en vänskap är äkta är, att man inte håller hårt om sina ägodelar. Att kunna leva så är ofta det svåraste i alla former av mänsklig gemenskap, kärlek och vänskap, eftersom den måste bli så materiell att man inte behåller sitt eget för sig själv. Så länge vi inte är beredda att dela med oss av det vi har, är det något som fattas i vår vänskap med Kristus och i vår vänskap med varandra på olika plan. Vi kan tycka att det är självklart, att alla kristna skall ha det lika bra i ett kloster och att man skall dela allt. När det kommer ner på det mer personliga planet, i en församling, i samhället eller förhållandena mellan världens olika länder, blir det genast något svårare. Vi har därför ingen anledning att fördöma ett förslappat klosterliv, om vi själva på andra områden inte praktiserar något av den egendoms-gemenskap, som Kristi vänskap måste leda till.

I Teresas kloster fanns det, som det ofta gör, både mycket heliga och mycket världsliga människor. Det får aldrig förvåna oss att det i alla former av mänsklig och också kristen gemenskap finns mycket olika människor. Teresa beskriver en nunna, som kommer att betyda mycket för henne. Hon gör det på sitt vanliga drastiska sätt. ”Där fanns då en nunna som led av en mycket svår och smärtsam sjukdom. Hon hade öppna sår i magen, orsakade av förstoppning, så att allt vad hon åt rann ut genom dem. Hon dog snart. Jag märkte att alla systrarna var rädda för denna sjukdom. Själv avundades jag mycket hennes tålamod. Jag bad Gud att ge mig ett sådant tålamod, sedan fick han sända mig vilka sjukdomar han behagade.”

Ibland hör Gud våra böner rätt snabbt. Vi måste vara medvetna om vad vi ber om. Teresa blir själv svårt sjuk. Hon berättar lika drastiskt om sin egen sjukdom. ”Efter två månader hade medicinerna nära nog tagit livet av mig, och den hjärtsjukdom jag kommit för att få bot för blev bara värre och värre. Ibland kändes det som om mitt hjärta slets sönder av skarpa tänder, så att jag var rädd för att bli galen. Jag var alldeles kraftlös (jag kunde ingenting äta, bara dricka en smula med största avsmak), led av en beständig feber och blev helt förstörd av att man gav mig laxermedel varje dag under en månads tid. Jag var så utbränd att nerverna drog ihop sig under så outhärdliga smärtor att jag varken dag eller natt fick någon ro; ja, mitt svårmod kunde inte vara djupare.”

Trots detta lyckas Teresa under denna svåra tid hjälpa en annan person till omvändelse. Det var en präst som levde ett ovärdigt liv. Han hade en konkubin som enligt Teresa hade trollbundit honom genom en amulett. Hon fick honom att kasta ifrån sig amuletten och frigöra sig från detta förhållande. Det viktiga är att Teresa inte går helt upp i sin sjukdom, även om vi förstår att det måste ha varit mycket jobbigt att under en hel månad tvingas inta laxermedel. Hon fastnade inte i självömkan utan hade samtidigt ögon för andras svårigheter, andras mödor. Att kunna göra det är ett kriterium på att man lever som Kristi vän. Sakta började Teresa bli bättre.

”Jag tror att all min längtan efter att bli frisk gick ut på att jag ville leva i ensamhet och ägna mig åt bönen, såsom jag var van.” Motivet för att bli bra var inte att hon skulle bli bra för sin egen skull utan för Guds skull. ”I sjukrummet hade jag inte möjlighet till detta. Jag biktade mig mycket ofta. Jag talade mycket om Gud, och på ett sådant sätt att alla kände sig uppbyggda av det och förundrade sig över det tålamod Herren hade givit mig.” Sjukdomen och lidandet blev för Teresa en anledning att söka sig närmare Gud. Det är inte ovanligt att det just är i svårigheterna, lidandet och mörkret som människan spontant vänder sig till Gud.

Den definitiva omvändelsen
Men den avgörande punkten för Teresa blev en mystisk erfarenhet. Teresa förberedde sig själv för den definitiva omvändelsen genom att längta efter att komma Jesus närmare i bönen. Själva den springande punkten kom en dag då hon trädde in i kapellet. Hon skriver: ”Det hände mig en dag då jag trädde in i kapellet att jag fick syn på en bild, som förvarades i klostret och var avsedd för en fest som firades i klostret. Den föreställde Kristus svårt sargad och slagen. Den väckte en sådan andakt att jag kände mig skakad i djupet av min själ. Så väl återgav den vad han hade givit för oss.

När jag märkte hur illa jag hade lönat honom för dessa sår, tycktes det mig att hjärtat sprängdes i mitt bröst och jag kastade mig för hans fötter under en ström av tårar bönfallande honom om att nu med en gång ge mig styrka att inte mer förorätta honom.” Man brukar säga att denna händelse med mötet av bilden med Kristus vid gisselpelaren (en Ecce-homo-bild, där Kristus står bunden vid gisselpelaren) fick Teresa att öppna sitt hjärta på vid gavel för Jesus. Hon var förberedd genom det som hade skett med henne. Hon hade själv gått igenom ett lidande, och hon hade förstått att detta hade öppnat henne för Jesus.

Lidandet kan antingen öppna eller sluta en människa. Vi möter alla människor av båda slagen. Vi anar också något av detta inom oss själva. Ibland kan lidandet göra oss mer öppna för Gud och vår nästa. Ibland kan det sluta oss och göra oss uppfyllda av självömkan eller bitterhet. Teresa har förmågan att i lidandet känna en längtan efter gemenskap med Kristus. När hon så plötsligt möter bilden av Kristus vid gisselpelaren, förstår hon, att det är i gemenskap med den lidande Jesus hela hennes liv skall förflyta.

Vi kan jämföra hennes mystiska omvändelseupplevelse med Paulus, som faller av hästen. I mystiker-nas liv finns nästan alltid en tändande gnista, som leder dem vidare. Nästan alla kristna kan i sina liv leta upp något liknande, när Gud har kommit mer påtagligt nära. Inte så sällan är det mötet med den lidande Kristus som väcker människan ur hennes instängdhet i sig själv och förenar henne med honom.

Vittne och eremit
Hur använder Teresa sin mystiska erfarenhet? Hon försöker vara trogen det ideal som finns med från barndomen, att vara vittne och eremit. Med det eremitiska draget menar vi den totala inriktningen på gudsgemenskapen, överlåtelsen till Gud, bönen och kontemplationen. Med martyr, vittne, menar vi det apostoliska draget. Dessa två linjer eller rörelser går alltid samman i Kyrkan. Vissa kanske har en kallelse till ett mer eremitiskt, kontemplativt liv och andra till ett mer aposto-liskt, vittnande liv.

Men i alla former av kristet liv finns dessa drag med, det som förenar oss direkt med Gud och det som förenar oss direkt med vår nästa i Kristus. I Jesu hjärta går dessa drag ihop och blir till ett. Ingen av oss kan göra allt på egen hand. Därför blir det så, att för den ene är en aspekt mer påtaglig, medan den andra är mer vilande. Men det är inga exklusiva drag. Om vi ser på hela Kyrkans liv och historia finns ständigt ett försök att gestalta dessa båda drag. I vårt eget liv är det också så. Några av oss kanske är mer eremiter och andra mer martyrer, vittnen.

Teresa vill att båda delarna skall finnas med. Hon vill att hennes kloster skall återspegla både den eremitiska och den apostoliska vittnesaspekten. Vad gör hon då? Hon gör något som kan tyckas märkligt. Hon gör klostret ännu mer slutet. Hon inför bestämmelsen att systrarna skall leva i klausur. Tidigare kunde de underhålla besökarna i samtalsrummet. Hon var själv expert på att sitta flera timmar med rika välgörare för att förmå dem att understödja klostren. Det ansågs vara en välgärning att dra in allmosor till klostren. Nu blev det tvärtom. Teresa lyckades förmå systrarna att leva ett helt kontemplativt liv. Men samtidigt är detta liv till för Kyrkan, för själarna, för världens omvändelse.

Vi får inte glömma, att Teresa levde under en brytningstid, under reformationstiden. Hon såg de kristnas splittring och led av den. Hon ville genom sitt kontemplativa liv hjälpa Kyrkan att växa i helighet. Hon såg sina systrar som soldater som kämpade för Kristus vid frontlinjen. Här kommer lite av det spanska conquistador-språket, som kan vara lite främmande för oss, in. Hon betonar mycket starkt, att det bara är genom bönen som vapen vi kan kämpa för Kyrkans och de kristnas enhet. Den insikten gör Teresa till en ekumenisk förgrundsfigur.

Vårt djupa kontemplativa liv i gemenskap med Kristus bidrar till en djupare och större enhet. Vi ser mycket tydligt, inte minst i vår tid, att den andliga ekumenik som bygger på spiritualitet och mystik fungerar bäst. I bönen är det lättare att erfara den enhet som finns. Den är visserligen ännu inte fullkomlig utan i vardande. Teresa är något av en pionjär för den andliga ekumeniken. Genom att helhjärtat gå in i ett kontemplativt liv vill hon bidra till enheten i en tid av splittring och strid.

Samtidigt som Teresa har den apostoliska inriktningen är hon helt klar över att denna enbart bygger på vänskapen med Kristus. Systrarna är kallade till en fullkomlig Kristusgemenskap. Det är bara i gemenskap med honom, i hans ständiga närvaro man kan realisera det ideal som karmelitorden bygger på. Men det ideal Teresa tecknar har en allmän kristen innebörd. Det gäller inte bara systrarna i hennes kloster. Det är något som kristna i alla kyrkor och traditioner kan ta till sig. Det gäller kanske inte alla aspekter, men själva grundtanken som bygger på den totala inriktningen på Kristus i hans människoblivandes myste-rium, inkarnationen.

Det är ingen tillfällighet att hennes kloster heter Inkarnationen, och att hon själv väljer att heta Teresa av Jesus. I karmelitorden har man vanan att få ett tillnamn, ett dedikationsnamn. Vi kan nämna Johannes av Korset (1542-1591) och Thérèse av Jesusbarnet ((1873-1897). Teresa väljer att kallas av Jesus. Hennes kallelse innebär, att hon försöker ställa Jesu person helt i centrum. Det är genom honom och bara genom honom vi når fram till fullheten. Det kan tyckas vara självklart för oss kristna, att vi ständigt skall vara förenade med Kristus, att det är där vi växer in i den fulla gudsgemenskapen.

(Ur Karmel 2011:4)

» Teresa av Avila, vänskapens mystiker. Del 2
» Teresa av Avila, vänskapens mystiker. Del 3